Annons
X
Annons
X

Tove Lifvendahl: Ett bottenlöst svek

Övergreppen under We are Sthlm
Inrikesministern och rikspolischefen. Bär en tungt ansvar för det inre försvaret av landet.

Inrikesministern och rikspolischefen. Bär en tungt ansvar för det inre försvaret av landet. Foto: Tomas Oneborg SvD

Ska vi tala om de kvinnor som förtrycks i svenska förorter? Som möter samma tyranner som de hoppats kunna fly ifrån? Nej, sådant tal riskerar bara att spela SD i händerna, och stigmatisera förortsområdena. Ska vi tala om den ökade otrygghet som ambulanspersonal, akutmottagningspersonal eller bibliotekspersonal upplever i tjänsten? Nej, för sådant händer ju inte överallt, utan bara på vissa ställen, och det riskerar att spela SD i händerna eftersom det oftare förekommer i invandrartäta områden. Ska vi tala om grupper av unga män som uppsåtligen riktar in sig på att omringa och ofreda unga kvinnor i stora folkgrupper? Nej, det skulle verkligen spela SD i händerna med tanke på att förövarna i huvudsak tycks komma från andra kulturer.

Tanken att folk inte skulle kunna hantera och rätt förstå information där frågor om migration eller integration på något sätt finns med i bilden är väl spridd. I grunden finns en omtanke som går att förstå och känna sympati för, men som i svensk tappning har inneburit en glidande skala mot ren förträngning. Skapa inte polarisering. Bygg inte upp vi och dom genom att tala om de här sakerna. Stigmatisera inte! Skapa inte motsättningar! Piska inte upp stämningen! Fascist! Rasist!

Rädslan är en farlig följeslagare. Det syns hos dem som tror att alla främlingar är farliga, och drömmer om ett Sverige som aldrig fanns. Men det visar sig lika tydligt även hos andra. Rädslan för att belysning av negativa effekter av migration skulle göra att motståndet mot denna skulle växa, får somliga att tappa kompassriktning och orienteringsförmåga.

Annons
X

Återkommande bekräftas hur strategin att undvika spela SD i händerna, får till konsekvens att den gör just det. För om rädslan för ett ökat opinionsstöd för SD får vägleda så att en tonårig flicka som blir sexuellt antastad förvägras ett erkännande av att det ens har hänt, att polisen medvetet tonar ner övergreppen, vilka tror ni kommer att vinna på det? Det är illa att man i somliga klassrum missbrukar en flickas tillvaro i rollen som buffertflicka/kuddflicka/stötdämpare för att bistå läraren i att hantera stökiga pojkar. Att flickornas rätt till sin egen kropp offras för att inte förorsaka mer spänningar i landet är bara en naturlig förlängning av den inställningen.

Det enda raka är att erkänna att det förekommer beteenden som inte kommer med förmildrande omständigheter. Som måste bekämpas, oavsett vem som begår handlingarna. Och som måste bevakas och rapporteras av medierna.

Ett begrepp som förekommer allt oftare handlar om graden av vuxenhet i ett samhälle och dess offentliga utövning eller debatt. En central del av vuxenheten stavas ansvar. I Köln fick polischefen Wolfgang Albers ta konsekvenserna av att polisen inte utfört sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt under nyårsafton och lämna sin tjänst. Tycker du att det låter hårt? Då är du förmodligen svensk. Olle Wästberg lyfte i debattartikeln ”Därför klarar vi inte av att lära av New York” (SvD 10/1-13) fram en avgörande skillnad som kan förklara den effektiva brottsbekämpningen i New York och den misslyckade svenska: synen på ansvar för polisens chefer. ”Det svenska polisfacket skulle säkert inte gå med på att polischefer som misslyckas sparkas på kort varsel – men det amerikanska polisfacket är också starkt och har dragit slutsatsen att de har allt att vinna på att polisarbetet fungerar.”

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    ”Blev varse om DNs uppgifter ikväll. Lovar att saken ska utredas.” skrev den svenske rikspolischefen Dan Eliasson på Twitter under söndagskvällen. En avgörande punkt i en utredning om varför poliser undviker att rapportera om händelser som knyts till gärningsmän med utländsk bakgrund, är ledarskapet.

    Det enda tänkbara skälet till varför poliser vill tipsa tidningsredaktioner måste ju vara att de inte litar på att polisens egen pressavdelning kommer att tillgängliggöra informationen. Det betyder antingen att polisens pressavdelning är en frifräsande gerillaenhet, eller att den har sanktion för beteendet från ledningen.

    Rikspolischefens tydliga uttryckta politiska antipatier var kända när han rekryterades. Som generaldirektör för Försäkringskassan satt han i februari för två år sedan och twittrade storordigt: ”Normalt håller jag mig till socförsäkringen. J Åkesson i debatt gör att jag kräks!” ”En del tycker att GD ska vara tyst! Passar inte mig. Hatar rasism!” ”Alla måste visa var man står. För många rasister i Sve. Står jag för!”

    Det går att hysa sympati för Eliassons antirasistiska hållning. Men offentligt ämbetsutövande på den nivån är inte förenligt med publika uppkastningar av det slaget. Försäkringskassan liksom Polismyndigheten är offentliga aktörer som ska tillförsäkra de individer de möter professionellt och likvärdigt bemötande oavsett deras kön, etnicitet, sexuella läggning, politiska och religiösa inriktning.

    Det här behöver utredas och ansvar behöver utkrävas. För när det inre försvaret – en av statens mest grundläggande uppgifter – sviker invånarna så bottenlöst, är det ett tydligt tecken på att någon inte är vuxen uppgiften.

    Inrikesministern och rikspolischefen. Bär en tungt ansvar för det inre försvaret av landet.

    Foto: Tomas Oneborg SvD Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X