Annons
X
Annons
X

Ett år utan shopping

Det snabba kedjemodet har orsakat överviktiga garderober. Samtidigt har det höga trendtempot gjort modet till ett accelererande miljöproblem. SvD:s Sofia Hedström gav upp shoppingen under 365 dagar och skrev boken Modemanifestet – De stilsmartas handbok.

Överviktiga garderober har blivit ett miljöproblem – SvD:s Sofia Hedström gav upp shoppingen under ett år.

Överviktiga garderober har blivit ett miljöproblem – SvD:s Sofia Hedström gav upp shoppingen under ett år. Foto: ANNA SCHORI

REPORTAGET

Förändring är en del av modets natur, men det senaste årtiondet har modet växlat alldeles för snabbt. Klädpriserna har dessutom aldrig varit lägre och en ny trendig partytopp för samma pris som en snabbmatsmeny slinker lätt in i den redan överfulla garderoben.

Mode och mat har mycket gemensamt: råmaterialet odlas fram, många produkter är allt för billiga, vi konsumerar alldeles för mycket och det låga priset får konsekvenser som utarmade åkrar och usla arbetsplatsförhållanden. Idag förbrukas enligt Naturskyddsföreningen 40 procent mer kläder och textilier än för nio år sedan, i kilo handlar det om 15–20 kilo per person. När BBC undersökte britternas klädvanor upptäckte de att plagg bara bärs i genomsnitt sex gånger. Även om någon liknande studie inte gjorts i Sverige är fredagstoppen – garderobens one night stand – ett välkänt begrepp som talar för att det ser likadant ut här.

Kläder som sytts ihop lite slarvigt har dock inget större näringsvärde och klädkedjorna kan därför klassas som modebranschens motsvarighet till McDonald’s. Det de erbjuder är snabbt och mättande för stunden, men inte speciellt hälsosamt.

Annons
X

Men det lättillgängliga snabbmodet är frestande och jag shoppade under flera år på mig en jättelik garderob utan minsta tanke på vad det innebar. Med en butikskedja i varje gathörn och nyinkomna plagg varje vecka hade jag svårt att inte handla.

För att råda bot på garderobsfetman och hitta ett hälsosamt förhållningssätt till dagens snabba mode bestämde jag mig för att under ett år utsätta mig för en renande detox. Reglerna var hårda, men enkla. Inga trendiga tillskott i form av säsongens nyckelplagg, inga frestande reafynd och framförallt inga impulsinköpta fredagstoppar för att förgylla en partykväll. Inte ens uppiggande strumpbyxor fick slinka ned i någon shoppingkasse, eftersom modeexperimentet krävde att jag inte köpte något som kunde klassas som kläder under ett helt år.

Jag börjar shoppingdetoxen första augusti 2009. Det som slår mig först är att shopping verkligen blivit ett fritidsintresse och att det är lätt att hamna utanför i samtal om man inte har armen full av dinglande shoppingkassar. Innan jag slutade konsumera kläder tänkte jag aldrig på att människor har ett behov av att visa vad de köpt, men under hela första månaden känns det som om det enda jag hör är ljudet av prasslande klädkassar och röster som säger ”köpt”, ”shoppat” och ”fyndat”. Jag träffar mina vänner efter deras sociala shoppingrundor, när de är som mest uppfyllda av konsumtionskickar, och hör dem beskriva sina inköp som prestationer. De tycker sig ha överlistat butiker och lyckats köpa kläder som är nästan gratis, men känner sig ändå osäkra och söker bekräftelse på att de gjort rätt val. De vänder sig till mig för att få beröm för sina prestationer och för varje dag blir jag mer och mer uttråkad av det meningslösa shoppingsnacket.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Mina plötsliga humörsvängningar gör det dessutom klart för mig att shopping är en dyr form av terapi och att jag brukade använda den som en känslomässig ventil för miserabla jobbdagar och misslyckade förhållanden. I början suktar jag ständigt efter konsumtionskickarna, men redan efter tre månader är begäret borta och jag kan börja analysera mig själv och min livsstil genom min garderob. Jag räknar exempelvis ut att jag brukade slösa bort 27 timmar på shopping varje månad och att jag plötsligt har 13,5 dygn över på ett år. Insikten gör det lättare att fortsätta med detoxen.

    Det trendiga snabbmodets framfart på 2000-talet beskrivs ofta som en demokratisering av modet. En märklig beskrivning då ett jämlikt mode inte har något med billiga trendplagg att göra. Västvärldens män och kvinnor har levt i en modedemokrati ända sedan 1793, då Frankrike lagstadgade att alla har rätt att klä sig som de vill.

    När jag ska bevaka modeveckorna i New York, Paris och Milano börjar självförtroendet vackla. Jag kan inte längre klä mig som mina branschkolleger som alltid syns i det senaste. I panik på hotellrummet i Milano klipper jag av ärmarna på en paljettprydd body och inser att min garderob kan uppdateras trots detoxen. Modet har historiskt aldrig stått still, det är bara på senare år som klädstilen enbart förnyas med shopping och i Märtaskolans handbok – min nya modebibel – som gavs ut under det ransoneringstynga 1940-talet får jag fler tips på hur min garderob kan förändras. När Vogues fruktade chefredaktör Anna Wintour går med på en intervju återfår jag självförtroendet och inser att det är jag som bestämmer över min egen stil, inte modedjävlar klädda i Prada. I Paris träffar jag designern Vivienne Westwood, som senare skriver förordet till Modemanifestet, och som precis som jag funderar mycket över garderobsfetman och varför vi klädkonsumenter blivit så passiva.

    – Vi använder tyvärr bara 5 procent av våra kläders kapacitet och behandlar dem som skräp när vi tröttnat på dem, säger hon. Man behöver inte vara designer för att förändra sina kläder – jag kommer från punkrörelsen och vet att alla kan hitta på kul klädlösningar.

    Även dyra plagg tillverkas under tvivelaktiga förhållanden och ett stort problem är att kläder inte har någon riktig innehållsförteckningen samt att den här branschen är en av de minst transparenta. Trots att vi som idag klassas som unga vuxna har fler plagg än någon annan tidigare generation – i mitt fall 191 plagg om jag inte räknar med accessoarer, underkläder och skor – har vi ingen aning om varifrån plaggen kommer. Till skillnad från vår matkonsumtion där vi blir alltmer medvetna om vikten av att köpa ekologiskt och närodlat har vi fortsatt att trycka in billigt miljöskadligt mode i våra garderober.

    Vi har helt enkelt varit för upptagna med att följa självcentrerade shoppingbloggar, anamma de senaste trenderna och inspireras av konsumtionsglada kompisar. Tillsammans har vi bidragit till att shopping blivit 2000-talets populäraste fritidsintresse och överkonsumtion av kläder ett alarmerande miljöproblem.

    Tillsammans med fotografen Anna Schori reser jag under mitt shoppingfria år runt i USA, på Island och i Sverige och upptäcker en ny rörelse som vi kallar de stilsmarta. Vi träffar människor från Amman, Kiev och Manila som hjälper oss att se kläder som råvaror istället för färdiga rätter. Vi får se tröjor koka i grytor i Brooklyn, t-shirtar grävas ned i en park i New York och en klänning ändra färg med hjälp av rostig plåt från ett övergivet skepp i Reykjaviks hamn.

    När jag började min shoppingdetox var jag på väg att förlora passionen för kläder, men när jag fick grepp om garderoben lärde jag mig att uppskatta det jag har och förstå att det är jag som konsument som har modemakten. Det är jag som bestämmer vilka kläder jag vill ha, inte min omgivning. Jag slutade frestas av snabbmodet, insåg att bra kläder precis som mat grundar sig i riktiga råvaror med högt näringsvärde och att en människovärdig och klimatsmart tillverkning kostar. Och till skillnad från livsmedel så saknar kläder bäst före-datum och den allra största lärdomen från det shoppingfria året är enkel: Bär dina kläder – nästan allt du behöver finns redan i din garderob.

    DE STILSMARTAS TIPS FÖR ATT SLIPPA KÖPA NYTT

    Grop ger t-shirt jordig look

    Alina Tenser, San Francisco. Metoden att gräva ned kläder i marken har historiska anor. I Japan finns en lång tradition av att placera jeans i jord för att få en sliten effekt. Enligt Alina Tenser, som demonstrerar en t-shirtgrop i en park i stadsdelen Fort Green i New York, förändras de flesta kläder till det bättre när naturen får göra sitt.

    Alina växte upp i Krasnazerka i Sibirien med en mamma som tvingades se möjligheter i kläder. Men för Alina handlar det inte bara om nöd och om att förlänga kläders livslängd. Omgjorda kläder blir personliga och klädexperiment fyller plagg med känslor.

    – När jag vet att någon förändrat mina kläder med kärlek ger det mig trygghet, säger Alina med sonen Nikolai på armen.

    Scarf som fint presentpapper

    Joel Yapching, New York. Floristen Joel Yapching dök upp på en födelsedagsfest med en present inslagen i en skjorta. Det originella omslagspapperet gjorde honom och presenten till kvällens stora samtalsämne.

    – Det började med att jag köpte en födelsedagspresent i sista sekunden och inte hade något omslagspapper. Jag använde min scarf som papper och efter det började jag slå in paket i plagg som jag inte längre använder.

    Han förklarar att han inspirerats av den japanska klädkulturen där kimonon av tradition aldrig slängs bort utan syns i nya former. I början av 1900-talet var plaggets sista instans att användas som knyte för matpaketen till männen som arbetade på fälten. Knuttekniken heter furoshiki och som Joel bevisat går det utmärkt att tillämpa på det mesta som behöver slås in. Helst av allt använder han sig av mönstrade plagg från 60-talet.

    Gamla plagg i virkad halsduk

    Philippe Claus, Reykjavik. Hemma hos Philippe Claus i Reykjavik är det kläder överallt. Enligt honom själv beror de överfulla hyllorna på att han inte kan slänga kläder eftersom de bär på minnen.

    – Kompisar ger mig ofta kläder som jag använder som råmaterial till mina halsdukar. Jag har klippt itu det mesta; burberrytröjor, märkesjeans och trenchcoats.

    En av hans halsdukar kan innehålla en skjorta, ett par jeans, två t-shirtar och en sommarklänning. Det tar tid att virka med klädresterna och Philippe brukar underhålla sig med att fundera över plaggens historier.

    – Det är som om de bär på hemligheter. Ibland fantiserar jag ihop historier om nattlinnen som burits av franska borgarbrackor och jeans från rockers.

    Broderi täcker envis fläck

    Rachel Jones, New York. Rachel Jones arbetar som sömmerska och livnär sig på att laga andras kläder och sy kostymer åt teaterföreställningar. Att brodera började hon dock med först för två år sedan då hon skulle dra ut en visdomstand.

    – Jag visste att jag skulle vara hemma mycket så jag hade förberett mig med mammas broderimönster och tråd.

    Hon kom ganska snart på att baskläder kan dekoreras med blommor, bokstäver och hjärtan. Tekniken kan även användas för att täcka över envisa fläckar och mindre hål.

    – Kläder ska vara personliga och genom att ändra några små detaljer får man ett plagg som ingen annan har.

    Rachel Jones jämför broderi med målning.

    – Det ska inte vara perfekt, utan synas att det är gjort för hand. Det är också ett väldigt bra sätt att lugna ned sig när man är stressad och jag ser det nästan som meditation.

    Tryck i tyget av rostig kätting

    Jette Corrine Jonkers, Reykjavik. För Jetter Corrine Jonkers är kläder en livsstil och medvetenhet något som genomsyrar alla plan i livet.

    – Du måste klä dig på samma sätt som du äter mat.

    När Islands ekonomi kraschade och hon blev arbetslös fanns det inte längre några ursäkter för att inte ge sig hän åt drömmen om en holistisk livsstil. De allra sista pengarna gick till en Frankrikeresa för att söka upp en kvinna som lär ut naturlig textilfärgning. Kursen satte igång kreativiteten och när Jette kom tillbaka till Island började hon experimentera med allt från insekter till vulkanisk aska från Eyjafjallajökull. Mest nöjd blev hon dock över sin rostfärgning som påminner om ett leopardmönster, men som letar sig över hundra år tillbaka i historien.

    – En dag när jag gick ned till hamnen här i Reykjavik hittade jag gamla vrakdelar från ett övergivet skepp. Jag visste att jag skulle kunna använda dem. Människor har alltid varit kreativa och när man tar reda på hur människor använde tyger förr hittar man lösningar.

    På köksbordet står glasburkar fyllda med växter, vulkanisk aska och rost och på den svarta gamla järnspisen kokar två grytor som avger en märklig doft.

    – Ibland känner jag mig som en häxa när jag står här med min kokande gryta och experimenterar. Det är dock det som gör mig lycklig. Jag känner att jag har grepp om mitt liv. Jag behöver inte jaga efter något som inte är jag.

    Jeansen tar ett dopp i kaffet

    Orion Jenkins, New York. Orion Jenkins jobbar som barista på ett litet kafé i Brooklyn som förser hipsters med koffeinkickar. Han hanterar vant espressomaskinen och berättar att han tillsammans med andra baristakompisar brukar experimentera med kaffesumpen. Sörjan som vanligtvis slängs bort placeras i blomkrukor, används som kroppsskrubb och späs ut med vatten när jeans ska färgas.

    – Vi är vana att ha kaffe överallt så det är klart att det inspirerar oss på något sätt. Det var jättekul när en baristakompis i Philadelphia kom på att vi kunde färga våra jeans med sumpen.

    Vanligtvis sker färgprocessen i badkaret och ibland använder Orion rakblad för att rista in ett dekorativt mönster på jeansen innan de åker ned i färgbadet.

    – För mig har det blivit en ritual att färga jeansshortsen varje sommar.

    I Brooklyn har kaffeknepet blivit en trend bland områdets baristor. Att låta huden andas in kaffe även på fritiden ser inte Orion som något problem.

    – Jag brukar snarare kalla dem ”dirty jeans” än kaffejeans eftersom de ser smutsiga ut och inget förutom vi baristor förstår hur de kan se ut så. Det jag gillar allra mest är att de har en färg som inte jeanstillverkarna kan få fram.

    Smyckning förlänger skolivet

    Hugrun Arnadottir och Magni Thorsteinsson, Reykjavik. Paret driver Reykjaviks mest exklusiva klädbutik Kron Kron. Hemma i deras hall står ett oräkneligt antal överfulla skoställ. Bland det värsta Hugrun och Magni vet är att slänga skor, vilket är en förklaring till deras stora samling. Skosmyckning är ett knep som de kommit på för att förlänga skornas livslängd. Med hjälp av av rosetter och vridna tygremsor kan skor piffas upp för en kväll. Hugrun jämför smyckningen med läppstift som kan anpassas till olika situationer, men den gör också skorna personliga.

    – I dag klär sig 95 procent av alla människor utifrån trender. Det är inte bra eftersom det är så viktigt att känna vad man själv gillar och känslan kan man bara få när man experimenterar med kläderna man har, säger Magni.

    Killskjorta blir byxan shants

    Diana Joy, Providence. Dirt Palace är ett smutsigt, palatsliknande bibliotek i Providence, Rhode Island. Bokhyllor är fortfarande fyllda med böcker, men numera bebos det dammiga palatset även av ett konstkollektiv vars medlemmar ägnar all sin fritid åt att förnya och förändra kläder. På Dirt Palace blir strumpskaft till strumpbyxor, luvtröjor fodras för att användas som vinterjackor och skjortor förvandlas till byxor.

    – Det finns så mycket kläder i världen att det nästan borde vara kriminellt att handla nytt, säger Diana Joy.

    Hon kan inte minnas när hon shoppade senast. Idén till skjortbyxan fick hon i en vintageaffär då hon provade att trä benen i ärmarna i en skjorta och upptäckte ett nytt plagg.

    – Jag kallar dem shants, som i ”shirt” och ”pants”. Många tror att det är ett exklusivt designerplagg när de ser mina byxor, men det är min lilla hemlighet.

    Annons
    X

    Överviktiga garderober har blivit ett miljöproblem – SvD:s Sofia Hedström gav upp shoppingen under ett år.

    Foto: ANNA SCHORI Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X