Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Hallå! Popmusik, kickar och kläder! Magnus Uggla blottar sitt innersta

Östermalmskillen och revoltören Magnus Uggla framstår som något av en Bellman för vår tid, skriver Ylva Lagercrantz Spindler, som roas av en generös show.

Magnus Uggla spelar sig själv.

Magnus Uggla spelar sig själv. Foto: Mats Bäcker

Hallå! Popmusik, kickar och kläder!

Genre
Show
Regi
Sunil Munshi
Medverkande
Magnus Uggla samt musiker Rickard Nilsson, Annika Granlund och Anders Nygårds.
Var
Teater Galeasen, gästspel

Manus: Martin Luuk.

Alla kulturredaktioners skräck: vem skickar man att recensera Magnus Ugglas ”Hallå! Popmusik, kickar och kläder”? En musik-, nöjes- eller teaterkritiker? Nej, det är inte lätt att definiera vad som kan liknas vid en hybrid mellan konsert, teatermonolog, stå upp och krogshow. Det märks inte minst på den nostalgiska, medelålders publiken som inte helt kan bestämma sig för om den ska klappa med som på allsång, bara vagga lite lätt med rumpan i bänkraderna eller sitta helt stilla under föreställningen. En och annan väljer att bryta teaterillusionen genom att högt ropa ut kommentarer och frågor riktade direkt mot Uggla.

Men där står han i varje fall, på tå framför det alltför höga mikrofonstativet och alls inte ”påmålad och falsk som andra”. Snart åker till och med de signifikanta solbrillorna av när den svenska glamourrocken och popoffret personifierad blottar sitt innersta, överklasskillen från Östermalm som gjorde revolt i lila platådojor från Kensington Market och på 70-talet sjöng sig in i det svenska folkhemmet med satiriska plakatteater-låtar som ”Varning på stan”, alltid lite skevt och skitigt med fokus på texten framför sången.

Under drygt en och en halv timme bjuds vi sedan generöst på glimtar från Ugglas uppväxt på Östermalm varvat med låtar. Hans kärlek till hembiträdet Poppe som kom att bli ett slags föräldrasurrogat medan pappa Claes och mamma Madeleine gjorde karriär. Hur mamman – som var musikpedagog och har skrivit böcker som ”Musikalisk grammatik” – inte hade ro att lära sonen Magnus piano; de vilda åren på Cat Ballou, Atlantic och senare Big Brother, dåtidens inneklubbar i Stockholm; hans hat till dörrvakter som sedan kom att bli en av drivkrafterna för hans popkarriär – en dag skulle de minsann rulla ut röda mattan för honom: ”Jag är fucking Magnus von Uggla!”

Annons
X

Foto: Mats Bäcker

Och det är verkligen estradören Magnus Uggla vi får se på Teater Galeasen I Sunil Munshis lyhörda regi. Här får han nytta av sina studier på Calle Flygare. På teaterscenen blir det också än mer tydligt hur asfaltsbarnet, som hatade de ensamma somrarna på landet utanför Flen, med sina kärleksfulla Stockholmsskildringar är något av Bellman av vår tid, egentligen mer av en trubadur än popsångare, här suveränt ackompanjerad av Rickard Nilsson, Annika Granlund och Anders Nygårds.

Riktigt roligt blir det också när han drar historier som hur han blev du med David Bowie tack vare en grotesk clowndräkt eller hur han långt innan nätets skyddande anonymitet skrev fejkade insändare om sin egen förträfflighet inför lanseringen av debuten ”Bobbo Viking” 1975. Här anas manusförfattaren Martin Luuks temperament mellan raderna i en uppsättning som för oss 60-talister blir en nostalgitripp som på kuppen tar itu med vår åldersneuros. Mycket bättre kan det inte bli.

Annons

Magnus Uggla spelar sig själv.

Foto: Mats Bäcker Bild 1 av 2
Foto: Mats Bäcker Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X