Annons
X
Annons
X
Film
Recension

Brooklyn En vansinnigt vacker förvandling

”Brooklyn” är en charmig, sorglig, rolig och berörande film. En ovanlig berättelse om migration eftersom den också fångar livet på en ny plats med en annan plats kvar i själen, skriver Hynek Pallas.

Emory Cohen som Tony och Saoirse Ronan som Eilis i ”Brooklyn”.

Emory Cohen som Tony och Saoirse Ronan som Eilis i ”Brooklyn”. Foto: Twentieth Century Fox

Biohösten 2016

Brooklyn

Regi
John Crowley
Genre
Drama
Medverkande
Saoirse Ronan, Emory Cohen, Julie Walters, Jim Broadbent m fl

1 tim 51 min. Barntillåten

Betyg: 6 av 6

Häromveckan skrev författaren John le Carré i The Guardian om erfarenheten av att se böcker förvandlas till film. Om smärtan när personer framskrivna under lång tid blir tvådimensionella. Och tvärtom: en bisatskaraktär som plötsligt kliver fram på bioduken med kött och blod.

Jag tänkte på Colm Tóibíns roman ”Brooklyn” och John Crowleys filmatisering av den när jag läste le Carré. Jag älskade boken – men dimensionerna som Crowley tillför är magnifika. De handlar inte så lite om att ge färg åt huvudpersonen, den unga Eilis Lacey som 1952 emigrerar från den irländska hålan Enniscorthy till New York.

Att Eilis i Tóibíns bok länge är en smärtsamt passiv person hänger förstås också samman med tiden och platsen: en ung katolsk kvinna – filmens första bild är från en dragig morgonmässa – med avliden pappa och en mamma som tas om hand av Eilis och hennes syster Rose. När Eilis via kyrkan och en präst i Brooklyn sponsras med arbete, husrum och överfart till USA lämnar hon Irland.

Annons
X

Men den passivitet som i boken ibland blir frustrerande får i Saoirse Ronans (”Försoning”) gestalt kött och blod. Det är svårt att ta ögonen från hennes förvandling, från blyg tjej med hemlängtan till allt mer självsäker kvinna som är sin egen. Förvandlingen sker under sjösjukenätterna på överfarten, i varuhuset där den glåmiga Eilis lär sig bemöta kunderna och runt köksbordet på inackorderingshemmet. Där utspelar sig också några av filmens roligaste scener tack vare Julie Walters fenomenala hyrestant som styr och ställer med de inneboende kvinnorna.

När Ronans Eilis så står där, nykär i den italienske rörmokaren Tony (Cohen) är det som om hon spelat fram lika mycket liv i sina egna ådror, som i Eilis. Det är en vansinnigt vacker förvandling som förkroppsligar utvandrarerfarenheten bättre än jag någonsin sett på film – att komma ”hem” på en ny plats för att man vågar förvandlas och sträcka sig efter något nytt.

Och då inträffar förstås tragedin.

”Brooklyn” är en ovanlig migrationsberättelse eftersom den inte bara handlar om att lämna sitt hemland och komma till ett annat – Eilis blickar inte bara upp mot Manhattans skyline och vinkar det förflutna farväl. Den skildrar heller inte enbart de klassiska amerikanska ”enklaverna” – här finns gott om skämt om antalet irländare i Brooklyn – eller den katolska kyrkans roll i migrationen. (Jim Broadbent är särskilt fin som präst – men det finns inte en fantasilöst fylld roll i den här filmen.) Nej, ”Brooklyn” fångar också livet på en ny plats med en annan plats kvar i själen, och hur slitningar och krav kan uppstå.

Att säga att det är ”en film för vår tid” är förstås båg – ”Brooklyn” är tidlös eftersom människan alltid har migrerat. Men kanske kan filmen ändå, trots oceaner av skillnad mellan en ung irländska i Brooklyn 1952 och en ensam afghansk pojke i Sverige 2016, fånga den utsatthet och de känslor en människa som är ny och allena på en plats upplever.

För känslor är ”Brooklyn” fylld av: det är en charmig, sorglig, rolig och berörande film. Och lika löjligt välspelad – samspelet mellan Tony och Eilis när de blir förälskade smälter det hårdaste cynikerhjärta – som den är välfilmad. Det är omöjligt att inte tänka på Todd Haynes ”Carol” som utspelar sig i samma stad, samma år.

Men Yves Bélanger, som bland annat stod bakom kameran på Xavier Dolans mästerverk ”Laurence Anyways”, fastnar aldrig som ”Carol” i detaljerna. Ändå finns här minst lika snygga klänningar, håruppsättningar och läckra miljöer – vare sig det är irländska bybutiker, New York-diners eller blåmålade muraler som ramar in strandliv på Coney Island. Men de underkastas alltid berättelsen. Kanske har det tidstypiska till och med blivit för mycket kuliss i förhållande till Colm Tóibíns bok som så väl fångade 50-talets förvandling med tv-apparatens intåg, större frihet för kvinnor och svarta som fick handla på varuhuset där Eilis arbetar.

Men det är en minimal invändning – för jag vågar påstå att John le Carré inte är den enda författare som har anledning att vara avundsjuk på Colm Tóibín.

Annons
Annons
X

Emory Cohen som Tony och Saoirse Ronan som Eilis i ”Brooklyn”.

Foto: Twentieth Century Fox Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X