Annons
X
Annons
X

”En svensk trottoar är som Sheraton”

Varför kommer rumänska romer till Sverige för att tigga? Författaren Lotta Lundberg reste till en soptipp i Transylvanien och fann en misär som får en trottoar i Stockholm att framstå som rena Sheraton.

Romska barn på väg till skolbussen en tidig morgon. Sedan 2010 har romska familjer bott på soptippen Pata Rat efter att ha blivit tvångsförflyttade från staden Cluj-Napoca. Men inte alla barn är välkomna till skolan, många rektorer vill inte ta emot dem och en hel del blir kvar på soptippen.

Romska barn på väg till skolbussen en tidig morgon. Sedan 2010 har romska familjer bott på soptippen Pata Rat efter att ha blivit tvångsförflyttade från staden Cluj-Napoca. Men inte alla barn är välkomna till skolan, många rektorer vill inte ta emot dem och en hel del blir kvar på soptippen. Foto: MUGUR VARZARIU/POLARIS/AOP

CLUJ

På en soptipp utanför Cluj-Napoca i Transylvanien sitter en kvinna och ammar sin baby. Hon har inga tänder. Det har däremot råttan som väser intill. Den är lika stor som barnet. Hon bor där. På tippen – bland stinkande mjölktetror, kladdiga konservburkar och blodiga bindor – i ett skjul. Väggarna är trasiga plaststolar. Golvet två mögliga madrasser. Hon äter bottenskrapet ur en chipspåse. Hon dricker från bäcken som rinner mellan slängda kylskåp, batterier och läkemedelsavfall. Vattnet är brunt.

Och jag tänker att nästa barn kommer födas utan ögon. Eller utan mun – tystat.

Jag tänker mycket konstigt. För jag kan inte känna längre. Jag har en överlevnadsknapp, när det blir för jävligt stänger jag av.

Annons
X

Jag förstår att i någonstans i Sverige känner man desto mer. På P1 berättas att man spottar på henne där, en natt var det några som försökte pissa på sovsäcken, en handlare hällde en hink vatten över henne. Hennes tak är någon annans golv. Hennes tak är ihopknutna Lidl-påsar. Inga fönster och dörren är en fladdrande svart sopsäck.

Jag begriper inte varför hon vill åka till Sverige. Sverige är kallt, svenskarna är handfallna. Hur kan det löna sig att tigga bland människor som aldrig har frusit? Som kastar sten på den som sover?

När jag halkar runt på soptippen i Cluj förstår jag att en trottoar i Sverige är Sheraton.

En tia från en svensk med dåligt samvete är bättre än bottenskrapet i en chipspåse. Huvudkudden är inte använda blöjor ovanpå en trasig brödrost. Muggen hon dricker ur är ingen sur crème fraiche-burk.

Hon får en guldpeng och jag undrar om hon får behålla den. Om hon ändå inte är organiserad. Men stopp och belägg. Så klart är hon det. Det är väl alla? Jag kan ju inte fråga varenda servitris om hon verkligen får pengarna jag ger henne? De flesta människor har en chef som tjänar mer.

Vi ingår alla i olika fördelningssystem. Ju mer marginaliserade vi är, desto oöverskådligare ter sig våra koder. Det ska ordnas en transport, någon är sjuk och kan inte jobba själv, en annan är gammal. Jag får inte heller behålla mina pengar. Jag betalar till exempel för att alla möjliga ungar ska gå i skolan. Att betala skatt gör mig till en civiliserad typ. En dag blir jag också gammal – utan tänder. Om jag har tur har jag fortfarande ett hjärta.

Av alla ungar på Tippen går tolv i skolan. De andra, som spetar runt i soporna på frostskadade fötter, skolkar inte, de är inte välkomna. Få rektorer i Cluj kan tänka sig att ta emot romska skitungar i klassrummet, inte för att de är rasister – oh, nej – utan för att man inte kan riskera att de andra föräldrarna tar sina oskitiga till en annan skola. Där det luktar godare.

135 familjer tjänar sitt levebröd på Tippen, inte som sakletare, som rotar fram grejer som man kan sälja på någon charmig etno-marknad, utan som återvinningslakejer – metall, papper och glas sorteras och andas in. Säljs vidare, med hjälp av många mellanhänder.

Nedanför Tippen ligger slumområdet. Där har skjulen riktiga tak. Uppspikade och numrerade av vita välvilliga volontärer från hela Europa. Asymmetriska välgörare – som om romerna inte kunde spika själv. I slumområdet är man också organiserad, där säljer man flickor, knark och organ. Om jag vill bli nerslagen kan jag ju försöka få en intervju.

Jag går inte dit. Jag har förvisso stängt mitt hjärta, men jag vill inte dö. Jag vill berätta. Att den rumänska polisen på ”bästa” Gestapomanér kom till ett romskt bostadsområde i Cluj. Det var 20 grader kallt, tidigt på morgonen, strax före jul för fyra år sedan då de ”evakuerade” romerna. En socialarbetare lovade dem två rum och kök om de skrev på. De skrev på. Sen kördes de iväg i sopbilar och dumpades. Bland soporna. I snön.

Slumområdet eller Tippen – vad skulle du välja, om du hade valfrihet?

Sheraton, förstås!

Så gott som alla romer på svenska trottoarer har papper.

På Tippen har man inte det. De som bor på Tippen finns inte.

Det finns de som har rest sig. Som inte vill ha gratispengar, frireligiösa klädinsamlingar eller kolonial välvilja. Som kräver att bli mötta i ögonhöjd. Socialaktivister som lär sig engelska från tjuvkopplade tv-apparater, som demonstrerar utanför rådhuset, som kräver skolgång, ett hem med dörrar och fönster och som jobbar jämsides med kvinnorna. För det är i huvudsak kvinnor som sitter på svenska trottoarer, unga flickor och gummor. Fjättrade nomader. Ironin svider.

Projektet som jag besöker drivs av dem som ”evakuerades” den där decembermorgonen. Idén går ut på att alla barn ska gå i skolan. Och att alla medverkande förhåller sig symmetriskt. Det går inte att fortsätta objektifiera romerna.

Vi måste sluta infantiliseringen och den eviga frågan hur det känns. Det är pinsamt, så talar man med barn. Vi måste tala som man gör till andra vuxna, fråga dem: hur har ni själva tänkt er framtiden? Ska du bo i en bil eller ska dina ungar börja skolan? Vad behöver du och hur har du tänkt fixa det? Fråga vilka skyldigheter vi har gentemot varandra. Och följa med till institutionerna som medborgarvittnen, så att de blir värdigt behandlade.

Hjälpa dem som man hjälper sin vräkta granne. Med mat och husrum – inga gratispengar. Se dem i ögonen. Sluta servera lösningar. Visa värdighet.

På Tippen vill jag ta en bild. För att ni ska förstå. Hon har inga tänder, hon kan inte läsa, men hon har värdighet. Hon säger nej. Hon vill inte att jag ska servera socialporr till svenskt adventskaffe.

Med projektet stiger jag upp klockan fyra och kör till Tippen. Hundarna skäller i mörkret. Jag halkar i soporna, Stanken är enorm. Kylan biter. Hjärtat är stängt. Vi jagar upp föräldrarna som väcker sina barn. De som får gå i skolan.

I projektets barack duschar barnen, sätter på sig rena kläder, får en rejäl frukost. Sen kör vi dem till skolan.

Det är när vi lämnar dem där i värmen, över läxboken och kritorna, med mysbyxor och de små ryggsäckarna stolt hängda över stolarna, som tårarna kommer.

Jag vågade öppna mitt hjärta. Jag låter som en gris när jag gråter.

Om fem timmar ska vi hämta dem, ge dem mellis och läsa läxor.

Sen ska vi ta dem vid handen och vandra tillbaka;

Till Tippen, Cluj, Rumänien, Europa – hem.

Lotta Lundberg

kulturdebatt@svd.se

Lotta Lundberg är författare och krönikör, bosatt i Berlin. Hennes senaste roman ”Timme noll” kom ut i höstas.

Annons
Annons
X

Romska barn på väg till skolbussen en tidig morgon. Sedan 2010 har romska familjer bott på soptippen Pata Rat efter att ha blivit tvångsförflyttade från staden Cluj-Napoca. Men inte alla barn är välkomna till skolan, många rektorer vill inte ta emot dem och en hel del blir kvar på soptippen.

Foto: MUGUR VARZARIU/POLARIS/AOP Bild 1 av 3

Interiör från en romsk kåkstad. Cluj-Napoca, Rumänien.



Foto: MUGUR VARZARIU/POLARIS/AOP Bild 2 av 3

Cluj-Napoca låg fram till 1920 i Ungern, och hade tidigare en stor ungersk befolkning som mer eller mindre försvann helt i slutet av 90-talet då den dåvarande rumänsk-nationalistisk borgmästare fanns där tidigare en stor ungersk befolkning. Denna försvann så gott som helt under sent 1990-tal/tidigt 2000-tal åren då en extremt rumänsk-nationalistiska borgmästaren kungjorde att han ville ”städa staden från ungrare, zigenare och hundar”.

Foto: MUGUR VARZARIU/POLARIS/AOP. Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X