Annons
X
Annons
X

Per Gudmundson: En svensk tiger

Foto: JOANNA ANDREASSON

Efter terrorattacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo har den fria världen rest sig som en man i protest mot det fundamentalistiska våldet och till försvar för yttrandefriheten. I Sverige har såväl statsminister Stefan Löfven som utrikesminister Margot Wallström fördömt dådet i officiella uttalanden. Alla tidningar har uttryckt solidaritet med de franska kollegorna, och sociala medier har fyllts av utropet ”Je suis Charlie”.

Vackrast var Expressen, som gjorde tidningens hela förstasida tecknad i en hyllning till de stupade – en elegant och sällsynt kombination av korrekt nyhetsvärdering och publicistiskt ställningstagande.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Den svenska linjen är inte lika stolt.

    Annons
    X

    Den ursprungliga karikatyrkrisen bröt ut efter att Jyllands-Posten i september 2005 publicerade en samling satirteckningar. Publiceringen möttes av våldsamma protester. Västerländska ambassader angreps, hundratals (!) människor dog och karikatyrernas upphovsmän fick gå under jorden. Det var Danmarks värsta internationella kris sedan andra världskriget.

    Kritiken mot J-P var utbredd i Sverige. Så här kunde det låta: ”Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja.” Mehmet Kaplan är i dag minister i den rödgröna regeringen.

    I Sverige oroade man sig för en liknande utveckling. När Sverigedemokraterna – då ett treprocentsparti – utlyste en karikatyrtävling, och deras webbtidning publicerade det första bidraget (profeten sedd bakifrån speglar sig med en svart tejpremsa över spegelbilden) blev pressen för stor. Dåvarande utrikesminister Laila Freivalds (S) och Säkerhetspolisen utövade påtryckningar på webbleverantören som släckte sajten. Yttrandefriheten fick stryka på foten.

    Sverige fick sin egen Muhammedkris 2007 när konstnären Lars Vilks bidrog med tre teckningar föreställande profeten som rondellhund till en annars obetydlig utställning i lilla Tällerud. Verken stoppades, men en bild publicerades bland annat i Nerikes Allehanda, vilket ledde till omfattande protester.

    Sverige valde en något annorlunda väg än den danska, där dåvarande statsminister Anders Fogh Rasmussen hårdnackat vägrade att be om ursäkt för publiceringarna. Statsminister Fredrik Reinfeldt tog i stället emot ambassadörer från en rad diktaturer i en ”dialog” som uppenbarligen var välformulerad. Efter mötet sade Irans ambassadör i Sverige att ”Det här är en bra policy. Vi ska använda yttrandefriheten för integration och inte för splittring eller islamofobi.”

    I riksdagshuset fick man för sig att fira ”Arabförbundets dag”, där samma representanter fritt fick spy galla över den svenska grundlagen och kräva inskränkningar i yttrandefriheten.

    När Islamiska staten i Irak senare utfäste en belöning på Lars Vilks huvud avböjde både Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt att kommentera.

    Stödet har varit svagt. Publicistklubbens dåvarande ordförande Ulrika Knutson skrev att ”världens kämpar för Yttrandefriheten kan ägna krafterna åt värdigare uppgifter” än att försvara Vilks.

    Antalet tidningar som har publicerat ens någon av J-P:s, Vilks, eller de franska satirikernas bilder – som ställningstagande – går att räkna på fingrarna. SvD är inget undantag. En kombination av säkerhetstänkande, redaktionell nyhetsvärdering och påstådd religiös hänsyn trumfar yttrandefriheten. Jag själv, som skriver om islamisk terrorism ofta, undviker nogsamt att publicera något som fundamentalisterna håller för heligt. Fegt, ja, men så är det.

    Så ser den ut, den svenska linjen. Under andra världskriget tjänade oss neutraliteten väl, men den var moraliskt ihålig. Under kalla kriget sökte vi en tredje väg mellan demokrati och kommunism, utan att förarga Sovjetunionen för mycket.

    Själva bastionen för den svenska kulturen, Svenska Akademien, snudd på splittrades 1989 på grund av oförmågan att ta ställning för Salman Rushdie och hans bok Satansverserna.

    För att vara en påstådd moralisk stormakt agerar Sverige ofta undfallande gentemot förtrycket.

    Det finns goda säkerhetsskäl för denna pragmatism. Men den låter sig svårligen kombineras med påståendet att vi alla är Charlie Hebdo.

    Annons
    Foto: JOANNA ANDREASSON Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X