Annons
X
Annons
X
Andres Lokko: ”En tanig vän med morotskalufs och kroppsstrumpa som skulle följa mig genom livet.”
Foto: AP

Lokko: En storebror för alla som inte passade in

I’m dying to push their backs against the grain/ And fool them all again”.

(ur ”Dollar days”, David Bowie, 2016)

När telefonen ringde alldeles för tidigt i morse och berättade att David Bowie har gått bort var det den raden som ögonblickligen gjorde sig påmind och började mala i mitt huvud.

Den kommer från ”Dollar days” på hans nya och sista album, ”Black star”. Det gavs ut så sent som i fredags, jag recenserade det bara några få dagar tidigare. Två dagar senare är David Bowie död och ”Black star” får genast en helt ny pregnans. Ett helt nytt liv bortom graven, om man så vill. Det är ett skickligt avsked som ter sig perfekt iscensatt, ett konstverk som i sitt uppsåt saknar motstycke, inte bara i pophistorien utan i modern kultur över huvud taget.

Det var de första albumet i David Bowies karriär som inte pryddes av honom själv på omslagets framsida utan i stället av en kryptisk svart stjärna. ”Black star” är ett medvetet testamente till Bowies livsverk, en sista framåtrörelse, en sista förändring innan det är över och – samtidigt – en postum och perfekt inslagen present av textfragment som inte blev fullt begripliga förrän just i dag, efter beskedet om att David Bowie, 69 år gammal, har gått bort i cancer.

Hans långvarige producent och vän, Tony Visconti, berättade också i morse att Bowie under hela tillkomsten av ”Black star” visste att detta skulle bli hans Sista föreställning. Och, som Bowie själv sjunger i ”Dollar days”, lurade oss med en gång till.

Well played, sir!

Det är en så fulländad sorti att jag saknar ord. Är bara stum av respekt och gränslös vördnad.

”The rise and fall of Ziggy Stardust & The Spiders From Mars” var den första popskiva jag ägde. Nästan också den första popmusik jag ens hörde. Jag fick den på en köpt kassett i födelsedagspresent när jag fyllde sju. Inledningsspåret ”Five years” var det läskigaste jag hade hört, någonting i den dystopiska stämningen gav mig mardrömmar. Det tog ett tag innan jag förstod att jag kunde spola förbi den och att det faktiskt kom mer musik efter den.

Med nästa sång, ”Soul love”, hade jag fått en tanig vän med morotskalufs och kroppsstrumpa som skulle följa mig genom livet.

David Bowie 1987. Foto: AP

När jag fick göra en lång intervju med Bowie i mitten av 1990-talet på Chateau Marmont i Los Angeles kändes det som om jag var klar med mitt yrke, inte kunde uppnå något mer och att det troligen var hög tid att klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb. Som om jag liksom hade gått i mål.

Det är nästan omöjligt att försöka sammanfatta hans musikaliska gärning och dess ständiga framåtrörelse, något som unikt nog fortfarande pågick tills så sent som i fredags.

David Bowie var rockmusikens smartaste skata, dess skickligaste trendråtta, och som tilläts vara det för att han hade begåvats med en sångröst lika karakteristisk och fulländad som någonsin Arethas, Marvins eller Sinatras. Dessutom råkade han också vara 1900-talets vackraste människa. Bara så.

Rent estetiskt, rent objektivt.

Han stal, lånade och förädlade från de bästa pionjärerna, men gav dem alla genom sin omfamning ett nytt liv, en ny karriär. Oavsett om det handlade om inspirationskällor som The Velvet Underground, Luther Vandross, Kraftwerk eller Scott Walker.

Och ändå lät allt han gjorde bara som David Bowie. Hela vägen fram tills den sista sången på ”Black star” klingade ut.

Det säger ganska mycket att det här är den tredje längre texten jag skriver om Bowie på bara en vecka. De andra två var skrivna till synes mitt i hans liv med framtidstro och förhoppningar om att kanske få uppleva honom på scen en gång till.

Sist jag såg honom live – kommer jag just ihåg – hade jag ynnesten att få sitta med benen i kors på scenen, bara några få meter från honom, när han inledde spelningen med ”The Bewlay Brothers” från ”Hunky Dory”.

Men det som mer än något annat stannar kvar, mer än all musik, är hur David Bowie gjorde popmusiken androgyn. Han räddade en kulturyttring som redan i 1970-talets början var på väg att bli en konservativt oändlig sladd-diskussion för män som samlade på bluesskivor och han transformerade musiken så gott som på egen hand till en färgsprakande rymdresa. David Bowie lät en snygg kavaj, klänning eller ny favoritskiva diktera vilken sexuell identitet eller läggning han tänkte förgylla sin närmaste vecka med.

Bowie var en skrämmande uppenbarelse i en bakåtsträvande värld och därför en själsfrände, en storebror, för alla som inte passade in, för alla som drömde om ett annat liv än det vi hade fått.

Alla som mer än något annat, för att citera honom själv, ingenting mer önskade än en ny karriär i en ny stad.

Så hej då, Den Tunna Vita Duken. Du var den bästa av alla.

Musik
Långläsning
David Bowie 1947–2016

Andres Lokko: ”En tanig vän med morotskalufs och kroppsstrumpa som skulle följa mig genom livet.”

Foto: AP Bild 1 av 2

David Bowie 1987.

Foto: AP Bild 1 av 2
Annons
X