Annons
X
Annons
X

En offentlig barndom

Först var hon mest rädd. För sin mammas humör och drickande. Nu har Felicia Feldt, dotter till Anna Wahlgren, skrivit en bok om 
hur det var att växa upp med Supermamman, experten på barnuppfostran. 
Det är en berättelse om rätten att vägra försonas.

Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt talar ut om sin uppväxt.

Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt talar ut om sin uppväxt. Foto: DAN HANSSON

Det går att leva med en tyst sorg ganska länge. Men till slut vill den smälta. Och öppna munnen.

Den börjar så lågmält, boken Felicia försvann. En kvinna ser tillbaka på sitt liv, bilderna avlöser varandra, smärtan tilltar; där är barndomens utsatthet med en mamma som dricker för mycket, ständigt gifter om sig, får barn efter barn. Alla dessa syskon att passa. Alla dessa uppbrott och nya pappor. Och under alltihop, långt in i det som blir hennes vuxenliv, flyter rädslan som ett grundvatten. Rädslan för mammans humörväxlingar, rädslan för att uteslutas ur den enda trygghet som finns, den i flocken.

Så tänjs hennes eget liv, famnar över barn och egna uppbrott. Barndomens mönster upprepat, mammalivet i repris – tills allt går sönder, rämnar.

Annons
X

I dag är Felicia Feldt 44 år och har fyra barn, från tre olika relationer. Men hon har också en ny kärlek, står stadig efter att ha kommit ur den depression som blev en viktig del av skrivprocessen: Att inte känna att något finns. Att det inte längre har några nyanser. Inget sker. Inget är. Och då spelar det ju egentligen ingen roll.

Hon är inte rädd längre, säger hon. Ens för sin mamma.

– Det värsta har redan hänt.

Vi kommer att träffas men först läser jag hennes bok. Läser och gråter – och inser att hon gjort det som många inte kan, vill, vågar eller har hjärta till. Hon har skrivit en bok om sin mamma – medan denna mamma ännu 
i livet.

Dessutom är det inte vilken mamma som helst, det är Anna Wahlgren. Hon som, fortfarande och in på tredje generationen, står modell för Mamman Som Vet genom sin numera klassiska Barnaboken.

Jag kan nudda vad det kostar, i våndor. Hos båda.

Själv bar jag i många år vetskapen att jag förr eller senare måste skriva min egen mammas historia, för att bättre förstå mig själv men också den vingklippta kvinna som krympte till en samlare och till slut inte kunde kasta någonting. Hon som var den mamma jag inte ville ha, inte de sista smärtsamma åren.

Felicia Feldts bok börjar med att hon är nedfryst, till is – och slutar i lika dramatisk romanform med att hon är på sin mammas begravning, där kvinnan som blivit Anna Wahlgrens livskamrat lutar sig fram, försäkrar:

– Det här är ditt fel Felicia. Allt. Allt är ditt fel.

Bland Anna Wahlgrens många kloka föräldraråd finns ett gyllene; att vi aldrig någonsin får skuldbelägga våra barn. När jag tar ner Barnaboken från min hylla öppnar den sig själv på sidan 12, mitt i förordets sammanfattning: Jag har skrivit den här boken till mina barn, men naturligtvis också – genom tilltalsformen som oftast är du – till var och en av kvinna född som kan ha nytta av den /…/ Med Barnaboken försöker jag ge svar. Åt föräldrarna: råg i ryggen. Åt barnen: frihet från skuld.

Nästa fråga blir vilken skuld vi kan lägga på föräldrar.

Det är tio år sedan Felicia Feldt sa upp kontakten med sin mamma, genom ett långt brev. De möttes igen i det hon kallar försök till försoningssamtal. Försöken misslyckades. Nu läser jag hennes svarta, sorgliga historia och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Tvekar att ge mig in i en så infekterad dotter-mor-relation.

Anna Wahlgrens egna slutord i Barnaboken får bli vägledning. Där skriver hon till sina ”kära, älskade barn”: Det svåra är inte fel. Det svåra bjuder till kamp. I motstånd ska du brottas med livet, När du växer, har du segrat. Låt dig aldrig bedövas, stämplas eller tystas. Sälj inte din själ. Älska. Ta för dig. Lev! Du har rätt till en plats på jorden. Slåss för den med kärlek.

Sedan sitter jag mitt emot Felicia Feldt och hon har redan satt fram kaffe och bullar, dukat för den trygghet som ett svårt samtal kan behöva.

Men om vi börjar från början. Det är länge sedan du bröt kontakten med din mamma. Varför kommer du ut med en bok nu?

– Saker har fallit på plats, det krävde sin tid. Det här är ingen bok som jag hade kunnat skriva för tio eller tjugo år sedan. Det började med att jag behövde formulera allt som hänt för mig själv. Behövde se det, nedskrivet. Under det ett och ett halvt år som jag var sjukskriven för depression skrev jag ingenting. Sedan måste jag bestämma om jag skulle göra texten läsbar för andra – och publicera den. Det tarvade sex år av funderingar.

Vilka överväganden har du gjort?

– Jag behövde fråga mig själv: om jag gör det här, hur skiljer det sig från det jag menar att mamma har gjort när hon lämnat ut olika människor i sitt skrivande? En självbiografi är en form av övergrepp, att dra ner brallorna på folk. När mammas självbiografi kom ut, som var i tre delar, blev jag oerhört upprörd inte minst å min pappas vägnar.

I Mommo Kvinnoliv, andra delen av Anna Wahlgrens självbiografi, skriver hon om hur hon gifter sig med mannen som blir Felicias pappa. Och får tre barn på två år. Medan det blåser upp till full storm i äktenskapet. Till slut hävdar Stacke, som mannen kallas i boken, att han aldrig velat ha några barn med henne.

Hans senkomna motvilja mot barnalstring hindrade emellertid inte hans sexuella utlevelse. Tvärtom. Det finns ord för den saken som nästan är glömda nu, gudskelov: mannen tar en kvinna, och kvinnan ger sig åt en man. Stacke tog, och jag gav mig /…/ I dag hade jag satt dit honom för våldtäkt. Hoppas jag!

– Det är första gången som jag skrikit åt min mamma. Den enda och sista gången också. Precis som jag skriver i min bok.

Hur i helvete kunde hon? Skriva om min pappa på det viset? Lämna ut honom i sin bokjävel? Hur fan kunde hon förstöra så? Hon lyssnar tålmodigt på mig i telefon. Och jag fortsätter. Gapar, gråter. Kunde du inte ha låtit mig läsa ditt sjuka jävla manuskript först? Och nästa bok, ska nästa pappa avrättas då?

– Men älskling, jag måste ju få berätta min historia.

Nu är det Felicias tur att berätta det som är hennes historia. Hon bestämde sig till slut, boken kommer ut om några veckor.

– Min ena drivkraft tror jag många kan känna igen; man behöver lägga ett livspussel för att förstå den människa som man har blivit. Men ännu viktigare var att också barnets röst måste få utrymme i den monolog som min mamma har fört. Hon har lärt ut hur man ska uppfostra barn, bete sig som förälder. Hon har skrivit om oss, allihop, men det har aldrig kommit någon replik från något annat håll, varken från min pappa, någon av oss syskon eller någon annan av hennes män.

De sju syskonen visste att Felicia skrev en bok men fick läsa den först efter att den blivit tryckt. Hon säger att samtliga reagerat starkt, och helt olika. Mer vill hon inte säga.

– Det här är min berättelse, de ska hållas utanför så mycket det bara går. I boken har jag valt att avidentifiera alla utom mig själv. Varken mammas eller mina syskons riktiga namn finns med. Det här är min sanning, inte deras.

Och din mamma, har hon läst den?

– Nej, men hon vet att jag skrivit den. Och hon skickade ett mejl där hon skrev ”grattis, lycka till”. Hur hon reagerar när den kommer ut vet jag inte. Men jag menar att är man en offentlig person och går ut så starkt som min mamma gör, då måste man också kunna få motstånd. År efter år har jag känt att så många har en bild av henne som är så förskönad. Jo, det finns delar av henne som är fantastiska. Hon är attraktiv, varm och kärleksfull men det finns en annan sida också och den ska för rättvisans skull fram.

Varför kunde du inte ha väntat?

– Jag tycker det är jätteviktigt att hon lever, inte hunnit dö. Kanske är det mitt sätt att sörja, hela boken är egentligen en enda lång begravning. För den är ju inte skriven utifrån känslan att jag vill krossa mamma. I stället har jag försökt beskriva min egen resa, hur man blir präglad av sin barndom. Och hur svårt det är, vilken tid och kraft det tar, att bli vuxen om man har en mamma som dricker. Otryggheten blir till sankmark, det finns inget att ta spjärn emot för att bli en egen människa.

Alkoholen flyter genom Anna Wahlgrens egna texter, hon skriver om hur hon dricker med olika män, hur hon berusar sig intill medvetslöshet för att uthärda sorgen efter att en son dött i Egypten – men också hur hon som ensam, nyseparerad lever livets glada dagar:

… och inte behövde jag tänka på att inte svära för mycket och att inte dricka för mycket och att inte skratta för mycket och framför allt inte för högt, och inte behövde jag avstå från att trycka en smällkyss mitt på en bekantings mun, om så skulle vara, och inte behövde jag vara hemma klockan tio eller tolv eller två heller, vad den saken anbelangade. Jag kunde vara borta hela natten!

/…/

Natten är min, sa pigan!

Folk muttrade: Hon ska väl vara hemma hos sina barn!

Var jag inte det, hela deras vakna tid?

Frågan är bara när jag sov.

Även Felicia Feldt har starka minnen av just de där åren i början av 80-talet: Den stora våningen mitt i Stockholm. Hennes mamma som satt inlåst all vaken tid för att slutskriva Barnaboken. Människor som kom och gick, fester, fyllor och han som vill att hon och en syster ska promenera fram och tillbaka över vardagsrumsgolvet i högklackade damskor medan han tillfredsställer sig själv. Natten när en man kryper ner i hennes säng. Jo, då reagerar hennes mamma. Blir topp tunnor rasande.

– Men morgonen efter satt han i vårt kök och åt frukost. Hemma hos oss samlades hela kultureliten och från början skrev jag i min bok: Till alla er som såg men inte gjorde något.

Felicia Feldt talar lågmält, som om hon noga övervägt vilka bilder, minnen, hon ska lämna ut, berätta. Bredvid hennes kaffekopp ligger en anteckningsbok där hon skrivit ner viktiga meningar, hållpunkter. Som att hennes debutbok också handlar om rätten att slippa försonas.

– Man måste inte förlåta eller försonas med sin mamma. Man klarar sig ändå, det finns andra sätt att bli hel. Det är den historien jag velat berätta snarare än att göra ett porträtt av min mamma. Eller hämnas. Det sista tror jag inte på. Det blir bara geggigt, fult, bittert och eländigt i en bok.

Vad säger Anna Wahlgren? När jag ringer till hennes hus i Jämtland självdör signalerna, gång på gång. Ingen svarar på Stockholmstelefonen. Det är de två fasta adresser hon har i dag. När Felicia växte upp flyttade de oavbrutet. Varför? Hon svarar med ett trött skratt:

– På grund av kärlekarna, äktenskapen.

En gång, det måste ha varit i slutet av 70--talet, intervjuade jag Anna Wahlgren och jag minns ett vardagsrum fullt med madrasser och en balkong full med barnvagnar.

Om jag frågat dig hur ditt liv var då, vad hade du svarat?

– Att vi hade det bra. Fast kanske lite annorlunda. Jag minns när vi hade barnkalas, att hemma hos oss fick man sitta på ett lakan på golvet och sen fick man varma mackor, inte korv med bröd.

– När någon sa att vi hade en rolig mamma och ett roligt hem antog jag att det var bra. Vi hade heller ingenting att jämföra med, det var liksom ingen idé att få kompisar, skapa relationer, eftersom vi snart skulle flytta igen. Ganska länge undrade jag: vad är normalt, hur har andra barn det? Men jag minns en gång, när jag hade fått en kamrat i ettan och hennes mamma tog fram Oboy och mjölk. Tänk, det fanns ett alternativ till kakao, socker och vatten som vi hade hemma hos oss.

Anna Wahlgren, som gift sig sju gånger, skapade en av 70-talets mest högljudda debatter när hon hävdade att barn inte skulle vara på dagis.

Hade du och dina syskon mått bra av just dagisplatser?

– Jag vill vidga begreppet, säga att vi hade mått bra av att ha andra människor, om det sen var dagis, kompisar med föräldrar – eller en pappa. Nu var vi helt utlämnade åt mamma. Hon kunde välja, vi hade inga val. Att bryta sig loss från det, ha en egen röst, blev så svårt. Antingen var man inne – eller ute.

I boken Mommo – Barfota, tredje delen av självbiografin, sammanfattar Anna Wahlgren vårt behov av gemenskap:

Människan är ett flockdjur. Förvisas hon ur gemenskapen, hotas hennes flocktillhörighet, och berövas hon den hon är, är hon inte mycket att hänga i julgranen. Och det vet hon. Till den änden anstränger hon sig att efterleva de lagar och förordningar – och normer – som finns uppställda som villkor för att hon ska få kvarstå i gemenskapen. Barn låter sig fostras för 
att undgå förvisning. De godtar kompromisser, gör eftergifter, accepterar och anammar -hämningar /…/ De betalar ett pris för att få 
vara med /…/

Men någon gång måste du väl ha reagerat, blivit arg eller ledsen?

– Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin grät. Inte som barn. När vår lillebror dog kom mamma hem från Egypten helt galen av sorg, hon höll verkligen på att gå under. Då fanns ingen plats för oss syskon att sörja. Åren efter minns jag knappt, de var ihåliga. Jag var också väldigt lydig och följsam som sort, den som gjorde det jag skulle. Först vid 30 kom min revolt.

Har Anna Wahlgren andra bilder, andra sanningar? Jag har fått tag i hennes mobilnummer nu, talar in på svararen att hon ska ringa mig.

Felicia Feldt talar inte längre med sin mamma. Som 17-åring flyttade hon hemifrån – nej, fel, det var hennes mamma som flyttade med syskonen till Jämtland, Felicia som blev kvar i lägenheten i Stockholm. Då väntade hon sitt första barn. Som 25-åring var hon trebarnsmor i Trosa, hemmafru till en ny man men även det äktenskapet gick i kras och hon mötte nästa man, blev mamma igen.

– Först nu, när jag fyllt 40, borde jag egentligen ha fått mina barn. Nu när jag är mogen för dem. Som ung följde jag det enda mönster jag kände till, att bryta upp från relationer som inte kändes bra. Det var inget dramatiskt alls. Samtidigt har mamma lärt mig, det tillhör hennes stora förtjänster, att man mycket väl kan leva ensam som kvinna och försörja sig. Jag var inte rädd för uppbrotten, att skapa ett eget liv med barnen. Mamma hade visat att det gick.

Du kunde ha valt motsatsen, att aldrig utsätta dina barn för det du själv gått igenom?

– Jo, det finns två vägar. I dag kan jag bara försöka vara en så närvarande mamma som möjligt, visa den stabilitet som jag inte hade då.

I Felicia försvann blir depressionen som började 2005 och fördjupades året efter en vattendelare. Det finns en Felicia före och en efter. Skillnaden, säger hon, är gigantisk:

– I dag är jag så mycket starkare, gladare, det känns som jag landat. Jag tror varje människa måste möta sig själv vid någon tidpunkt. Ta reda på vem man är, var man kommer ifrån och vad man vill med resten av sitt liv.

Men det måste väl inte innebära att man går in i en depression.

– Nej, men någon sorts kris blir det nog. Under ett och ett halvt år var jag sjukskriven. När det var som värst var jag som tyngdlös, mina tankar var som impulser, hade varken början eller slut. En helg, men bara en, låg jag intagen på psyket. Eftersom till och med tanken på självmord var ett ingenting, ungefär: Jaha, då hoppar jag väl ut här då, då är väl livet slut. Och det otäckaste var att det inte var otäckt.

I dag har Felicia Feldt, som är utbildad sjuksköterska men också arbetar som manusförfattare på en kommunikationsbyrå, inte bara en ny kärlek. Hon har också återknutit kontakten med sin pappa.

– Att släppa boken är att sätta punkt för 
en lång resa, nu vill jag gå vidare, fri från mamma.

Anna Wahlgren ringer mig till slut, säger att hon inte vill tala om boken. Hon har redan skrivit till förläggaren att alltihop är osedvanligt osmakligt, särskilt som hon själv är med på omslagsbilden.

– Så gör man bara inte.

Mer vill hon inte säga. Hon är för gammal och trött för att ta några strider. Jag orkar inte, mina krafter är slut, säger hon i min telefon och höjer rösten. Sedan samlar hon sig, säger att hennes familj är splittrad oavsett vad som står i boken.

– Och det var absolut det sista jag ville. Men att anmäla mitt barn för förtal, vad skulle jag vinna på det? Jag tar inte upp den kastade handsken, inte den här heller.

Nej, hon vill inte träffas för en intervju. Hon tänker inte ge några sådana, säger hon, inte till någon. Däremot har hon skrivit ner några rader som hon kan mejla över.

De kommer några minuter senare Tio rader om en vuxen dotter – så förtvivlat korta jämfört med Barnabokens 762 sidor.

Hon börjar med att konstatera att Felicia är 44 år gammal:

Många medelålders människor behöver bearbeta händelser i sin barndom, men gör 
det i regel inte offentligt.

Jag tänker inte diskutera Felicia i offentligheten. Jag önskar vi hade kunnat ta den här diskussionen i familjen i stället.

Med sin bok, som kom som en överraskning för mig, försöker Felicia ta heder och ära av mig. Jag svarar med att inte ta heder och ära av henne.

I övrigt har jag inga kommentarer.

Anna Wahlgren

Sista frågan innan jag skildes från Felicia var hur hon skulle reagera om hennes mamma tog kontakt, efter att boken kommit ut? Hon verkar aldrig ha tänkt tanken, måste fundera:

– Ärligt talat vet jag inte. Men jag skulle väl ändå lyssna på vad hon ville säga.

Ni har inte haft kontakt på tio år. Saknar du henne aldrig?

– Jag har haft andra mammor, kvinnor som ersatt henne. Det jag kan sakna är känslan av att vilja ha en mamma.

Annons
X

Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt talar ut om sin uppväxt.

Foto: DAN HANSSON Bild 1 av 7

Felicia Feldt är inte ute efter att smutskasta sin mamma, boken är hennes väg till att bättre förstå sig själv.

Foto: DAN HANSSON Bild 2 av 7

I vår familj finns också något som heter mobbningsdagen. Den har mamma uppfunnit. Och hon säger att mobbningsdagen finns för att vi barn verkligen ska uppskatta själva födelsedagen. Mobbningen inträffar dagen före födelsedagen. I går var det alltså min tur att bli mobbad.(Ur Felicia försvann)

Foto: PRIVAT Bild 3 av 7

Jag tycker jag börjar bli för stor för att sova middag. Men det är naturligtvis inget jag vågar säga. I stället lyssnar jag på mammas knattrande skrivmaskin /…/ Jag har en horisont i kroppen. En längtan /…/ Kanske är det pappa som är min horisont. Kanske är det en längtan efter något annat. (Ur Felicia försvann)

Foto: PRIVAT Bild 4 av 7

Allt var inte svårt, mellan mor och dotter fanns också stunder av närhet. Alldeles äkta ljusglimtar. Men också de som krävdes för att upprätthålla bilden av Supermamman Anna Wahlgren.

Foto: MAGNUS FOND Bild 5 av 7

Våra ögon ser allt. Våra öron hör allt… (Ur Felicia försvann)

Foto: PRIVAT Bild 6 av 7

Nu är det stilla. Nu vet jag ingenting längre. Allt jag visste är upplöst. Inget är längre sant, inte längre falskt. Nu kan livet börja. Mitt liv. (Ur Felicia försvann)

Foto: DAN HANSSON Bild 7 av 7
Annons
X
X
X
X
Annons
X