Annons
X
Annons
X
Näringsliv
Krönika

Andreas Cervenka: En nedstigning i finanshelvetet

(uppdaterad)
Nya boken "Simma med hajar"

Efter finanskrisen har det skrivits hundratals böcker om att det är något sjukt med bankvärlden. Ändå har det saknats en pusselbit. En ny bok börjar från början med att ställa de enkla frågorna. Och svaren skrämmer.

London City. Foto: Nick Moore/AOP

Att det finns problem med finansbranschen är ingen åsikt utan empiri. Det är bara att blicka ut över post Lehman-världen: bankräddningar, skuldberg, finansbedrägerier, mager tillväxt, skenande klyftor, social och politisk splittring och ett globalt ekonomiskt experiment med minusräntor och bubbelrisker.

Från ett principiellt perspektiv är det inte heller svårt att kritisera bankindustrin.

Annons
X

Adair Turner, tidigare chef för den brittiska motsvarigheten till Finansinspektionen, konstaterar i sin aktuella bok ”Between debt and the devil” (Princeton University Press) att bankers själva kärnverksamhet, att låna ut pengar och därigenom skapa ny köpkraft och nya skulder, utgör ett problem i sig. Eftersom finanssektorn exploderat i storlek sedan 1980-talet har världen dränkts i skulder. Bankerna har därmed tagit allt större makt över ekonomin samtidigt som bubblor och kriser blir lika självklara vardagsinslag som förseningar i pendelstågtrafiken.

Ju större banker är, desto bättre skydd kan de räkna med

Att bankernas historiska expansion skett genom att de själva belånat sig allt högre, är något som Bank of Englands Andrew Haldane visat med pedagogisk skärpa. Banker har, menar han, över tid ”kidnappats” av aktieägarna, som står för en bråkdel av de verkliga riskerna i en bank men tar hem hela vinsten. De största vinnarna är bankdirektörer som kunnat mångdubbla sina ersättningar.

Stäng

SvD NÄRINGSLIVS NYHETSBREV – dagens viktigaste ekonominyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Och ju större banker är, desto bättre skydd kan de räkna med och desto mer lönsam blir den utpressningsliknande verksamheten.

    Allt detta är numera känt. Det har skapat en bild av banker som domedagsmaskiner rattade av giriga ondsinta figurer beredda att förvandla samhället till stenöken i jakten på nästa Patek Philippe-klocka.

    Om det ändå vore så enkelt.

    Både Adair Turner och Andrew Haldane visar att det snarare handlar om ett systemfel, där det som framstår som rationellt för en enskild bank kan bli irrationellt ur ett samhällsperspektiv. Adair Turner menar till och med att hundraprocentigt hederliga bankirer kan orsaka stor skada. Hur går det ihop? Svaret måste finnas hos dem som arbetar i denna utskällda bransch.

    Det var i alla fall utgångspunkten när journalisten Joris Luyendijk närmade sig Londons finansvärld med antropologens lätt naiva perspektiv. Med intervjublocket i hand träffade han ett par hundra bankanställda med samma grundläggande uppmaning: undervisa mig. Resultatet är boken ”Simma med hajar” (Natur & Kultur) som kommit ut på svenska i dagarna.

    Det första Joris Luyendijk möter är tysthetskulturen. Rädslan för att prata med utomstående är påtaglig. Det andra uppenbara är att ingen är beredd att ta på sig ens en del av skulden för allt som gått snett. När ansvarsfrågan kommer på tal möts Joris Luyendijk av axelryckningar eller ilska, allt är någon annans fel. Alla är helt fokuserade på sitt lilla specialområde. Det visar sig att banker inte är en enhet, utan snarare består av silos helt eller delvis isolerade från varandra, alla en egen värld med sin egen logik och allsmäktiga småkejsare.

    Gemensamt för delarna är dock bankernas så kallade personalpolitik. Den består av djungelns lag. Alla går omkring med en ständig rädsla för att få sparken och människor skärs bort helt utan sentimentalitet. Sjuka eller barnlediga åker ut först.

    Om en kund kan blåsas så ska den blåsas.

    Detta göder enligt Joris Luyendijk en kultur där ingen litar på någon och där alla har sitt eget snarare är bankens intresse för ögonen. ”Att man kan stå på gatan inom fem minuter betyder också att tidshorisonten blir fem minuter”, skriver han.

    Det i sin tur leder till en amoralisk inställning. Inget bedöms utifrån rätt eller fel, om en kund kan blåsas så ska den blåsas. Problem uppstår bara om det kan upptäckas. Att tala i termer av samhällsnytta eller moral är otänkbart.

    Det är en miljö där det betalar sig att dölja misstag snarare än att slå larm. Där de som ska se till att reglerna följs betraktas som ”humorbefriade linjedomare”, själva rädda att utmana av omsorg om sina jobb.

    ”Zero job security, zero loyalty”, sammanfattar Joris Luyendijk. Mer pengar är det enda som gäller: ”Tio procents ökad omsättning är vad som gäller år efter år – jag struntar i hur du löser det.” Högsta ledningen sätter sig inte in i komplicerade och riskfyllda produkter om de inte tvingas, och då är det för sent.

    Människorna i branschen hanterar situationen olika: de som lever myten och gillar det hårda klimatet – tills de själva faller offer för det. Men här finns också ”tandgnisslarna” som ser allt som är fel men behöver pengarna, de liknöjda och de som glider in i en världsfrånvänd bubbla. Samt de iskalla som medvetet lär sig att spela spelet.

    ”Det här är inga onda människor. De är människor som slutat tänka i termer av gott och ont – proffs”, säger en person som sysslar med så kallad blixthandel – high frequency trading.

    En ”dimhöljd arkipelag bebodd av legosoldater”, som Joris Luyendijk uttrycker det. Eftersom vi talar om en bransch med potential att utlösa en dystopisk finanskrasch låter det inte särskilt betryggande.

    Ytterligare ett litet problem: alla de tiotusentals sidor nya regler som politiker producerat efter finanskrisen har tagit sikte på att justera det tekniska utanpåverket. Som ett tunt stängsel med snygga förbudsskyltar runt samlingen av silos.

    Det kommer inte att hjälpa, om man får tro Joris Luyendijks nedstigning i helvetet, förlåt, London City.

    ”Jag är säker på att inom några år har någon smart analytiker upptäckt ett listigt sätt att kringgå det nya regelverket. Gud vet vad det kommer leda till”, säger en intervjuperson.

    På 2015 års sista dag kom beskedet att den brittiska finansinspektionen skrotar planerna på en stor undersökning som var tänkt att utreda om själva kulturen inom finansindustrin kan ligga bakom finanskris och skandaler. Vissa hemligheter är möjligen för obekväma att rota i.

    Annons
    X

    London City.

    Foto: Nick Moore/AOP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X