Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

Tove Lifvendahl: En moralisk saltomortal

Skandalerna i Kommunal
Margot Wallström. Utför en moralisk saltomortal.

Margot Wallström. Utför en moralisk saltomortal. Foto: Tomas Oneborg

Hon är inte den första, och lär knappast vara den sista. Margot Wallström tar nu plats i det rätt breda och partioberoende galleri av skandaliserade svenska politiker som har blivit påkomna med fingrarna i syltburken. En rättslig granskning bör göras, precis som Institutet mot mutor krävt; det måste utredas huruvida utrikesministern gjort sig skyldig till korruption genom att acceptera den lägenhet som Kommunal ställde till hennes förfogande.

Men en politisk skandal handlar inte bara – och kanske inte ens mest – om var på skalan lagligt– olagligt man befinner sig, utan framförallt om ens agerande anses vara lämpligt eller olämpligt. Den som har fått förtroendet att företräda folket, att förvalta deras pengar eller som i utrikesministerns fall – Sveriges diplomatiska förtroendekapital – behöver bevisa sig förtjänt av det förtroendet. Påståendet att vi skulle vilja ha politiker som är som folk är mest är nys; vi vill ha sådana politiker vi kan se upp till för att de har karaktär och omdöme. Sådana vars värderingar vi respekterar, och vars handlingar överensstämmer med dessa uttryckta värderingar.

Det där prövas med jämna mellanrum. Det är i viss mån kulturellt betingat; det som blir en politisk skandal i Storbritannien hamnar inte alltid på löpsedlarna i Sverige och vice versa. Förväntningarna på politikers oförvitlighet när det gäller de ekonomiska fördelar som kan följa av maktpositionen skiljer sig mellan länder som anses ha låg grad av korruption, som Sverige, Finland, Danmark och Nya Zeeland, och de som bedöms vara genomsyrade av korruption – Sudan, Nordkorea, Somalia och Afghanistan. Att en minister skulle få ett åtråvärt hyreskontrakt trots lång offentlig kö skulle sannolikt inte bli en skandal i de sistnämnda länderna.

Annons
X

Men i Sverige är detta anmärkningsvärt. Laila Freivalds historiska utskällning i dörröppningen till sitt hem har nu återigen repriserats i nyhetssändningarna om Wallström. Aftonbladet avslöjade 2000 att Laila Freivalds skulle köpa loss sin lägenhet när den allmännyttiga hyresfastigheten skulle omvandlas till bostadsrätter. Men bara ett år tidigare hade hon ställt sig bakom ett lagförslag om att försvåra för dem som ville omvandla hyresfastigheter till bostadsrätter. En klassiker i genren att inte leva som man lär.

Och Gustav Fridolin är inte ensam om att ha fått motta klander för sina flygvanor. Göran Persson hamnade i KU under sitt första år som statsminister efter att ha företagit sig tre resor i privatplan på skattebetalarnas bekostnad – den dyraste gick till USA för dryga miljonen. Bosse Ringholm reste till Lissabon med reguljärflyg för att träffa Portugals finansminister, stannade kvar för att titta på fotbolls-EM och beställde sedan fram regeringsplanet för att hinna från matchen till LO-kongressen.

Ingen av dessa nämnda har efter granskning befunnits begå några formella fel med sitt flygande. De har följt regeringens policydokument, och både Persson och Ringholm friades av KU. Förtroendekostnaden var emellertid kännbar. Det som gjorde folk förbannade var att besluten om de uppfattade extravaganserna inte bedömdes vara omdömesgilla.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Som det ofta sägs, politik är en förtroendebransch, och när förtroendet är förbrukat löper mandatet automatiskt ut, oavsett tidpunkt. Historien har visat att det finns olika och individuella måttstockar för hur förtroendefrågan bedöms; det är statsministern som avgör när ett statsråd har blivit en sådan belastning att det kostar mer än det smakar att behålla denne. I det här fallet är det två högprofilerade socialdemokraters anseende och karriärer som kommer att påverkas av utgången.

    Och vad även Stefan Löfven vet är att frågan om förtroende som nu ligger på bordet omfattar mer än bara Annelie Nordström och Margot Wallström som enskilda personer. Kommunals och Social- demokraternas medlemmar vill veta hur ledningen klarar av att hantera en uppenbar kris, svenska folket vill veta hur regeringschefen bedömer sina statsråd.

    Rätt hanterad behöver en kris inte kosta så mycket i förtroendetermer (”En missnöjd kund är en möjlighet” et cetera), men fel hanterad kommer en sådan här dikeskörning med ett högt pris. I fredags var frågan ”Hur går jag ur Kommunal?” den länk som flest besökare på Kommunals hemsida klickar på (DN 15/1). Och så länge den länken klickas mer än ”Bli medlem i Kommunal”, är förtroendet inte återställt. I valrörelser må de täta banden mellan denna del av fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet vara en styrka; nu utgör kopplingen ett sänke.

    Både Annelie Nordström och Margot Wallström har erfarenhet av politisk strid, och de vet båda att det bästa sättet att överleva en kris är att antingen gå under jorden eller att gå på offensiven. Det första alternativet är inte möjligt, varför tonläget nu skärps. Rent sakligt vore det förstås klädsamt med ödmjukhet från båda håll, men den som först visar tecken på svaghet riskerar att offras. Ty så här ser mänsklighetens motsvarighet ut till de tuppfäktningar som djurriket uppvisar; den eskalerande förtroendekrisen ger vid handen att inte båda kan vara kvar på scenen efteråt.

    Att Margot Wallström nu hävdar att hon är helt oskyldig, och att hon fått ”garantier av Kommunals högsta ledning” att hon ”inte gick förbi någon kö”, får man säga är rätt magstarkt. För att under fjolåret ha utnämnts till en av ”årets globala tänkare” av amerikanska tidskriften Foreign Policy, visar utrikesministern överraskande klen tankekraft när det gäller att förmå analysera det faktum att det bara tog ett halvår för henne att få hyreskontraktet i Stockholms innerstad, när snittväntetiden i den kommunala bostadskön är cirka 13 år.

    Och om nu Kommunal utställde sådana garantier, borde en ”global tänkare” ha genomskådat hållfastheten i dem. Man nog också anse det rimligt att en hyrestagare vilken som helst skulle var mer angelägen om att kontrollera detaljerna innan man tog emot kontraktet än vad Wallström tycks ha varit.

    Ja, det finns många bottnar i det vi betraktar nu. Kommunals konfettibeströdda och erotiska krogerbjudande som avslöjades under veckan påminner om att fackförbund har gemensamt med många politiker att de felaktigt tror sig kunna driva näringsverksamhet. Men det blir sällan bra, när sådana som inte själva är entreprenörer och satsar sina egna pengar, utan andras, ska leka näringsliv. Så tycks vara fallet även här, och som SvD kunnat visa är det med nöd och näppe och stundom lite ägartillskott som de olika fackligt ägda anläggningarna går runt (SvD 15/1).

    Men den mest uppenbara iakttagelsen är förstås den svårsmälta diskrepans som uppstår när de redan privilegierade hittar egna sätt att ta sig förbi de system de förespråkar att andra ska rätta sig efter. I det här fallet decennielånga köer som en planekonomisk design av bostadsmarknaden medför – samtidigt som de talar med len tunga om behovet av att ”vi behöver reformera bostadsmarknaden” – samtidigt som de i praktiken gör motstånd mot sådana reformer.

    Om moral kompareras dubbelmoral, behövs nu ett superlativ för att verbalt göra rättvisa till detta hyckleri. För det vi just nu bevittnar är en moralisk saltomortal; Margot Wallström hoppar politiskt bakåt i luften med vertikalrotation. Och risken för hårt fall är uppenbar.

    Annons

    Margot Wallström. Utför en moralisk saltomortal.

    Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X