Annons
X
Annons
X
Näringsliv
Krönika

Andreas Cervenka: En märklig värld

Vad är definitionen på galenskap? Kanske att det som är sinnessjukt blivit så normalt att det är knäppt att ifrågasätta. Välkommen till 2013.

”Skövde: En 63-årig kvinna har åtalats vid Skaraborgs tingsrätt för bidragsbrott. Hon har haft försörjningsstöd och vann i oktober i fjol 30000 kronor på lotteri, utan att redovisa vinstpengarna till socialtjänsten följande månad. Enligt åtalet har 7690 kronor felaktigt utbetalats och kvinnan har i förhör erkänt brottet. Tingsrätten bör få avgöra om fängelse är befogat, säger åklagare Anna Johansson. Påföljden kan bli upp till två års fängelse. (TT).”

Detta telegram kablades ut i veckan. Man kan ana att Åklagarmyndigheten laddat lunchrummets kylskåp med årgångschampagne i väntan på att fira denna karriärtrofé: äntligen en högtflygande storsvindlare som förpassas bakom lås och bom! Rätt ska ju vara rätt och vad skulle ett enkelt återbetalningskrav egentligen skicka för signaler?Att brott lönar sig?

Samtidigt, i en annan del av samma rättsapparat: de två viktigaste nyckelpersonerna som utreder investeringsbedrägerier väljer att hoppa av sina jobb på polisen respektive Finansinspektionen, rapporterar sajten Realtid.se.

Annons
X

Inte för att bedragarna direkt legat sömnlösa av oro så här långt. Att lyckas bli fälld för denna typ av brottslighet är nästan lika svårt som att bli träffad av en nedfallande utomjording att döma av statistiken. Därför är den också så lukrativ. Varje år luras tusentals svenskar på mångmiljardbelopp i olika aktiebluffar. Myndigheterna har mer eller mindre gett upp.

Andra ekobrottslingar behöver inte heller bekymra sig för levebrödet. Risken att skaka galler för insiderbrott har länge varit avrundningsbar till noll. Den enda rimliga slutsatsen efter de friande domarna i den så kallade Cevianhärvan för några år sedan var att de åtalades minst sagt spektakulära och vältajmade affärer måste ha berott på klärvoajant marknadskänsla eller rent bonnflyt.

Och tur är ju inte kriminellt (såvida du inte är en bidragsberoende 63-årig kvinna i Skövde som vinner på lotteri).

Stäng

SvD NÄRINGSLIVS NYHETSBREV – dagens viktigaste ekonominyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Varför gnälla om det här? Kanske för att det är en del av en mycket större trend som kan sammanfattas med följande formel: Litet brott=hårt straff. Stort brott=inga straff.

    Ta historiens i särklass största bedrägeri. Ifjol avslöjades att en rad storbanker för egen vinning manipulerat den så kallade referensräntan Libor i London. Att kalla omfattningen av denna stöldhärva för astronomisk är att missbruka ordet. Vintergatan beräknas innehålla mellan 200 och 400 miljarder stjärnor medan Libor påverkar derivatkontrakt till ett värde av 350000 miljarder dollar.

    Ett antal banker har hittills gått med på att betala stora belopp i olika uppgörelser, men några fängelsedomar har ännu inte synts till. Och blir det några är det definitivt inte bankernas högsta chefer som tvingas byta kostymen mot anstaltspyjamas.

    Samma sak gäller den enorma hög av utredningar om andra misstänkta lagöverträdelser som tornat upp sig efter finanskrisen. Antalet banker och andra finansbolag som hamnat i rätten sedan 2008 är ytterst lätträknade, för att inte tala om hur många enskilda direktörer som ställts till svars. Nyligen avslöjade USA:s justitieminister Eric Holder varför. Banker kan inte åtalas för brott utan att äventyra världsekonomin. Too big to fail har blivit too big to jail.

    Med andra ord: visst ska rätt vara rätt, men tyvärr, just nu är det väldigt opraktiskt.

    Hur skulle då en önskelista för ett friskt finanssystem se ut? Kanske så här: Det utgör oljan i det samhällsekonomiska maskineriet och inte tvärtom. Det bidrar till att producera verkliga och uthålliga värden och inte tomma spekulationskalorier. Det skapar inte oacceptabla risker och är motståndskraftigt. Faller en faller inte alla. Sist men inte minst: misstag får konsekvenser. Helst för de som begått felen och ingen annan.

    Den gångna veckan blev en påminnelse om hur långt ifrån detta vi är idag. Eurogruppens ordförande Jeroen Dijsselbloem slog efter Cyperndramat an en ny ton för den framtida krishanteringen. Det enda sättet att skapa en sund finanssektor är att de som tagit risker och förlorat även får bära konsekvenserna, slog han fast. Det ängsliga medberoendets tid är över.

    För denna självklarhet fick Jeroen Dijsselbloem löpa gatlopp i Europa. Några av hans kollegor ansåg uppenbarligen uttalandet så rubbat att han några timmar senare till och med försökte ta tillbaka det han sagt i en bandad intervju, vilket ungefär är lika trovärdigt som att dementera sin egen spegelbild.

    Logiken gillades nämligen inte av det som brukar kallas för marknaden. Bankaktierna störtdök.

    Insikten om vad detta innebär kan få vem som helst att famla efter en vadderad vägg att stödja sig mot. Det som är klokt är alltså samtidigt mycket oklokt. Ett dåligt system måste i alla lägen försvaras eftersom det är...eeh dåligt. Att peta på det kan innebära kollaps. Förbrytare i mikrobklassen fängslas medan kryssningsfärjor fulla av storbedragare vinkas igenom. Det är nästan som om vi vore fångar i en ond dröm.

    När framtida generationer sitter i sina überklimatsmarta villor och etiska ekojeans och surfar på det tidiga 2000-talets historia är det en fråga som lär återkomma: vad höll de egentligen på med?

    Fler krönikor av Andreas Cervenka

    Läs även

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X