Annons
X
Annons
X
Film
Recension

Black Swan En magnifik pardans

Black Swan

Genre
Drama

Betyg: 5 av 6

Förnuft och känsla – få konstarter drar ytterligheterna till sina extremer mer än klassisk balett. Kroppen måste disciplineras och tänjas från tidig ålder för att växa i det exakta rörelsemönster som är grunden i koreografin. Efter den långa utbildningen krävs ständig träning. På scenen anas slitet bara i känslan av tyngdlöshet, som en elegant illustration av konstens triumf över köttet.

Bakom kulisserna slits ledbanden, tånaglarna bryts och blöder. I 40-årsåldern är karriären över och den som inbillar sig något annat går under: Det finns ett tydligt släktskap mellan Natalie Portman och Winona Ryders sköra ballerinor i den här mardrömsanfäktade sagan om ett New York-kompanis uppsättning av Tjajkovskijs Svansjön, och Mickey Rourkes blästrade fribrottare Randy ”The Ram” i Darren Aronofskys The Wrestler från 2008. Tanken var först en historia om en brottare och en ballerina – en film vi slapp se, det låter som ett av de känsloknarkande pekoral som Aronofsky ibland hemfaller åt (The Fountain, Requiem for a dream). Kanske är det de på förhand givna ramarna och trovärdighetskraven som han behöver för att lyckas, för han är bra på känslor som gränsar till desperation.

Här ger träningens rutin, alla professionella dansare/statister och det faktum att Natalie Portman och Mila Kunis till stor del dansar på riktigt, riktlinjer för formen. Svansjön, med sitt tragiska libretto om en prinsessa som förvandlas till en svan, och dess krävande dubbelroll Odette/Odile (den vita och den svarta svanen) som traditionellt dansas av samma ballerina, ger också en superdramatisk utgångspunkt med tillhörande soundtrack, och läge för magiskt realistiska utsvävningar – helt rätt material för en de stora gesternas man som Aronofsky. I Natalie Portman har han också hittat en fantastisk samarbetspartner som både kan bära upp Ninas neuroser och gestalta hennes styrka.

Annons
X

Winona Ryder är den dalande stjärnan, Black swans Randy ”The Ram”, som slår sönder sin loge och blir för full när koreografen, spelad av en kongenialt arrogant Vincent Cassel, dumpar henne offentligt när han presenterar sin nya Svandrottning (Portman). Nina bor med sin mamma i en lägenhet som omsluter henne med klaustrofobiska korridorer lånade från Repulsion, Polanskis ”ung-kvinna-blir-psykotisk”-thriller som är en uttalad referens här. Det osunda mor-dotter-förhållandet ekar också av Hanekes (och Jelinek) hämmade pianolärarinna – när Nina får huvudrollen firar hon inte med kompisarna utan låser in sig på toaletten och ringer mamma: Hon är en rosig variant på Erika Kohut med de arketypiska gosedjuren kvar i det rosa flickrummet, och en ovana att riva sina eksem tills de blöder. Mamman klipper naglarna på henne som på ett litet barn, och uppmanar henne att inte ”klia sig”. Hennes läromästare tycker tvärtom, och ger henne onani i hemläxa. I en oidipal skräcksituation smeker sig Nina i sin säng tills hon till sin fasa upptäcker att mamman sitter sovande på vakt bredvid henne: På liknande sätt låter Aronofsky hennes neuroser raffinerat glida över i skräcksekvenser, som man ibland först efteråt förstår bara finns i hennes huvud.

Mammans och Ninas egna krav på perfektion leder ironiskt nog till avsaknaden av livserfarenhet, den pusselbit hon behöver för att bli en fullödig konstnär. Man kan eventuellt tolka det som att förväntningarna på henne som sexuell varelse, snarare än egen frustration, sätter krokben. ”Skulle du knulla henne? Nej, just det”, som Cassels koreograf säger till hennes motspelare när Ninas svarta svan inte uppfyller hans krav på passion. Sexualiteten blir ännu ett måste som föder en sjuklig fixering vid Lily (Mila Kunis), nykomlingen i kompaniet som är lite mer kompis med sin fysiska sida.

Vad handlar Black swan om? Konstens manliga, sviniga geni kontra den utbytbara, bräckliga kvinnan? Att man blir sjuk av orimligt höga förväntningar? Att det är dumt att träna för mycket? Ja, alltihop på en gång kanske. Tolkningsmöjligheterna förenas med den magnifikt dramatiska formen till en film man sveps med av och längtar efter att se om.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Annons
    Annons
    X
    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X