Annons
X
Annons
X

Elprissättningen har urartat

Marginalprissättningen på el fungerar kanske i teorin, men inte i praktiken. Den har kort och gott urartat. De stora elproducenterna kan genom att anpassa utbudet styra priset och därmed skaffa sig en privat beskattningsrätt på svenska elkonsumenterna.

Någon sade att ”vad matpriserna är för Tunisien är elpriserna för Sverige”. Detta är kanske en liten överdrift, men det finns en mycket stark känsla av vanmakt och frustration hos de många svenskar där den senaste elräkningen effektivt rakar bort de sista korvörena på lönekontot, liksom hos de företag där den växande elnotan håller på att dra ner hela verksamheten i ett evigt mörker.

Och jämförelsen med Tunisien saknar inte helt grund, för verkligheten håller på att erodera den rådande dogmen hos den sittande regeringen, nämligen den att ”sunda marknadsekonomiska principer” ska prägla alla lösningar. För det börjar bli dags att lyfta blicken från principerna, plocka bort skygglapparna och betrakta verkligheten. Den är inte alltid lika vacker.

I princip fungerar den svenska elmarknaden, där prisbildningen ska ske och sker enligt den teoretiskt välunderbyggda ”marginalkostnads- prissättningsmodellen” via marknadsplatsen Nordpool. Det vill säga att priset sätts efter marginalkostnaden, eller den rörliga kostnaden, för den sista producerande och därmed den dyraste enheten som behövs för att kunna möta efterfrågan. Tanken och teorin är att det ska leda till ett samhällsekonomiskt effektivt utnyttjande av produktionsresurserna.

Annons
X

Verkligheten ser emellertid inte ut att följa denna karta. Trots att Sverige numera är nettoexportör av el (och den produktion som har den högsta marginalkostnaden, kondenskraft, svarar för 0,3 procent av vår årsproduktion) så är det marginalpriset som får bestämma marknadspriset. Den billigaste av de dyra varianterna, kolkondens, får bilda botten. Marginalkostnaden för den övriga elproduktionen, som svarar för 99,7 procent av totalen, ligger väsentligt lägre.

Enligt marginalprissättningsteorin borde elpriset i Sverige, åtminstone någon gång under året och dygnet då efterfrågan är som lägst, falla ner mot marginalkostnaden för kärnkraft på någonstans runt 15 öre kWh. Det gör den inte.

Tillsammans med den ännu billigare vattenkraften, industrins kraftvärme och den politiskt omfamnade men än så länge marginella vindkraften svarar kärnkraften för nästan 95 procent av vår svenska kraftproduktion.

Stäng

SvD NÄRINGSLIVS NYHETSBREV – dagens viktigaste ekonominyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det är uppenbart att produktionen, som i Sverige domineras av de tre giganterna Vattenfall, Fortum och Eon, alltid anpassas så att den på marginalen hamnar på eller över kolkondensnivån, oavsett hur marginell den produktionen än är. Detta innebär att EU:s system med utsläppsrätter, vilka driver upp priset på fossilkraft, som alltså sätter priset på svensk el, trots att vi använder mycket lite av detta, leder till en privat ”beskattningsrätt” för kraftproducenter i Sverige på en ”onyttighet”, CO2-utsläpp, som vi inte har något med att göra.

    Efterfrågesidan är däremot alltför ”oelastisk” för att kunna reagera på de skenande priserna, där även de som ha valt att teckna fasta priser bidrar till att pervertera systemet ytterligare.

    Den förklaring som kraftindustrin serverar för den rådande prisbildningen är att Norden numera är en integrerad elmarknad och att vi numera är uppkopplade mot kontinenten, Tyskland och Polen, samt via Finland mot Ryssland och Estland och att priserna därmed anpassas till marginalkostnaden på dessa elmarknader, och då framför allt den tyska, där kolkondens är dominerande.

    Med denna ökade integration av elsystemet så sågs det med det sjösatta marginalprissättningssystemet som oundvikligt att de svenska elpriserna förr eller senare skulle hamna på samma nivå som de tyska, vilka tidigare låg klart högre än de nordiska och som ansågs utgöra ett skrämmande pristak.

    Verkligheten har emellertid tagit raskare steg än så och överträffar numera dikten. I det här fallet ”Infall” av Nils Ferlin, där han konstaterar: ”Då slår det mig plötsligt att taket, mitt tak är en annans golv”. För det tak som det tyska elpriserna ansågs kunna komma att utgöra är numera istället ett golv. För sedan 2009 har de nordiska elpriserna legat klart över de tyska, där dess toppar istället utgör ett tydligt nordiskt golv. Och de som ”dansar däruppe” för att fortsätta prata med Ferlin är de stora kraftproducenterna.

    För denna integration är också det en företeelse på marginalen. För överföringskapaciteten mellan de olika länderna är nämligen klart begränsad. Det märkliga för svensk del är att denna kapacitetsbegränsning alltid tycks vara en förklaring till pristoppar i Sverige men aldrig till stora prisfall, som i Norge, Danmark eller Tyskland, när elproduktionen överstiger den lokala konsumtionen. (I Tyskland och Danmark faller elpriserna regelmässigt mot och till och med under noll, producenterna får betala för att bli av med sin el, när vindkraften levererar el för fulla segel samtidigt som efterfrågan är låg.)

    För Sverige och svenska elanvändare så har det rådande systemet fått absurda konsekvenser. Vi har den billigaste och renaste elproduktionen i Europa, som sammantaget överstiger vår konsumtion, men betalar de högsta elpriserna. För vanliga elkonsumenter lägger också de höga skatterna, elskatt och moms på denna samt på det upptrissade elpriset, ytterligare sten på bördan.

    Annons
    Annons
    X
    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X