Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

Edward Lucas: Vi förlorar om vi är rädda

Ledare gästinlägg
Putin tänder den olympiska elden. Han må vara en översittare, men är inte galen.

Putin tänder den olympiska elden. Han må vara en översittare, men är inte galen. Foto: Ivan Sekretarev / AP

GÄSTKRÖNIKA

"Och då får vi ett tredje världskrig.” Med den förkrossande repliken halkar de flesta diskussioner om hur Vladimir Putin ska hanteras iväg mot ett sterilt avslut. Den ryske ledaren förfogar över en kolossal kärnvapenarsenal. Han har visat att han är beredd att ta till våld och att trappa upp det. Således riskerar en militär konfrontation med Ryssland att leda till slutet för livet på vår planet och bör därför undvikas.

Det står folk fritt att argumentera på det viset enbart för att vi vann det kalla kriget. Hade vi rättat oss efter deras inställning hade historien sett mycket annorlunda ut. Vi skulle inte ha räddat Västeuropa, för att inte tala om Västberlin. Vi skulle aldrig ha försökt motarbeta kommunismen och resultatet hade blivit nederlag.

Det är sant att Rysslands kaxiga attityd till sin egen kärnvapenarsenal är oroande. Putin och hans närmaste krets hänvisar regelmässigt till sina kärnvapen både i privata och officiella möten med utlänningar. Retstickan Vladimir Zjirinovskij föreslog nyligen att man skulle släppa en atombomb i Bosporen för att radera ut Istanbul. Så gör inte andra länder. Till och med Iran dämpar sin retorik när det handlar om landets förmodade kärnvapenarsenal.

Annons
X

Det är också sant att vi kom farligt nära en kärnvapenkonflikt under det kalla kriget. Det finns massor att lära av den tiden om hur man hanterar avskräckning på ett bättre sätt. Vapenkontroll, ”heta linjer”, förtroendeskapande åtgärder och diplomati. Det är oroväckande att Ryssland inte visar något intresse för att återuppväcka dessa metoder och att man aktivt river upp de sista resterna av den strategiska stabilitet som skapades under den smekmånad mellan öst och väst som gjorde slut på det kalla kriget.

Fast det riktigt viktiga är att avskräckningen fungerade och fortfarande fungerar. I själva verket fungerar den nu bättre än någonsin. USA har en förkrossande dominans på alla militära vis, från rymden till cybervärlden via konventionella vapen och kärnvapen, precis som Västalliansen med sin sammanlagda BNP på omkring 40 biljoner dollar och en befolkning på 800 miljoner är förkrossande mycket starkare än Ryssland (BNP 1,7 biljoner dollar och befolkning 140 miljoner – båda sjunkande för övrigt.

Putin är en översittare, men han är inte galen. Han kanske rasslar med sina kärnvapen, men i varje verklig konfrontation med väst är han den givne förloraren. Han kan på ett trovärdigt sätt hota Baltikum (därför att i Pentagons krigsspel hinner ryssarna alltid fram till kusten innan de allierade når Estland, Lettland och Litauen). Men detta bortser från det större sammanhanget. Så länge som väst svarar på en geografiskt begränsad provokation med ett mycket mer omfattande svar är Putin maktlös. Han kan bara hota oss om han gör det inom ramen för sina egna villkor: ”Tänker ni riskera ett tredje världskrig för att försvara Estland?”

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Svaret på den frågan är (i de flesta huvudstäder i väst) klart nej, men det är svar på fel fråga. Vi bör i stället sätta konflikten inom ramen för våra villkor. Det apokalyptiska sammanbrott som vi kan orsaka regimen Putin har inget att göra med anrikat uran och missiler. Det åstadkoms av att vi utnyttjar Rysslands akilleshäl: dess beroende av västvärldens finansmarknader och ekonomiska system. Putins regim stjäl varje år tiotals miljarder dollar från det ryska folket. Men man stoppar inte undan dessa orättmätigt förvärvade förmögenheter i sitt egna ruttna rike. De investeras i välskötta ekonomisystem i väst. Kapitalflykten från Ryssland ligger kring 100 miljarder dollar om året.

    Detta ger västmakterna, om de så vill, den bästa tänkbara svarsmöjlighet på ett militärt ryskt hot. Vi kan frysa och, om så krävs, beslagta Kremls tillgångar i väst. Vi kan förhöra och, om så krävs, åtala bankdirektörer, advokater och revisorer som har underlättat denna enorma flodvåg av smutsiga pengar som sköljer genom Wien, Cypern, London och Dubai. Vi kan också undersöka ryssars besynnerliga beteende när det gäller att sätta priser på världens energimarknader.

    Det betyder inte att vi ska glömma militära motmedel. Vi behöver större styrkor i Polen och i de baltiska staterna med en närmare integration av icke-medlemmar i Nato som Sverige och Finland. Vi behöver bättre underrättelser – särskilt om Rysslands slagfältskärnvapen – bättre cyberförsvar och ett motståndskraftigt ekonomiskt och politiskt system som klarar av ”hybridkrigföring” (kombinationen av militär aggression och sanktioner, propagandaattacker och målinriktad tillämpning av korruption).

    Ett sådant krig fördes i Ukraina, till en början med dramatiskt stor framgång. Men det har inte lyckats. Ryssland lyckades inte hetsa fram ett uppror över hela de ”rysktalande” södra och östra delarna av landet. Man lyckades inte bryta ned den ukrainska armén, trots att den var så uselt ledd och utrustad, och inte heller det ukrainska folkets vilja, eller störta den folkvalda regeringen.

    Allt detta hände tack vare saker som vi bör ha i åtanke i våra mycket starkare och rikare länder. Ukrainarna överlevde därför att de inte var rädda. Vi håller på att förlora för att vi är det. Fruktan för ”ett tredje världskrig” ingår som en del i Kremls psykologiska vapenarsenal med syftet att få oss att tro att motstånd är förgäves och en självmordsrisk. Det är det inte. Objektivt sett är Ryssland en plåga, inte ett hot. Det blir bara en fara om vi låter det hända. Putin är mycket mera rädd för oss än vad vi borde vara för honom. Det är ju trots allt vi som har hans pengar.

    Översättning: Lars Ryding

    EDWARD LUCAS är Senior Vice President vid Center for European Policy Analysis och skriver i The Economist. edwardlucas@economist.com

    Annons

    Putin tänder den olympiska elden. Han må vara en översittare, men är inte galen.

    Foto: Ivan Sekretarev / AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X