Annons
X
Annons
X

Nicklas Lundblad: Domaren som dömde ut tidens gång

(uppdaterad)

I helgen avled den amerikanske HD-ledamoten Antonin Scalia, en av vår tid mest inflytelserika jurister. Han var både älskad och hatad för sin ”originalism” – övertygelsen att vi bör rätta oss efter de värderingar som grundlagen ursprungligen gav uttryck för.

Antonin Scalia (1936–2016).

Antonin Scalia (1936–2016). Foto: Gavin Averill/AP

När domare Antonin Scalia nominerades till Högsta domstolen i USA 1986 skedde det helt utan strid. ­Nomineringen bekräftades med siffrorna 98–0. När Scalia nu avlidit och vi kan se tillbaka på hans karriär ter det sig närmast förbluffande. Det finns inte någon annan domare som orsakat mer kontroverser, delat både jurister och allmänhet i två oförsonliga läger eller dragit upp mer klara stridslinjer i diskussionen om amerikansk rätt. Antonin Scalia tillbringade 30 år av sitt liv som domare i världens mäktigaste domstol, och om något så drev det ­honom till en ständigt klarare artikulation av sina åsikter.

Så sent som i december förra året var pressen full av attacker på, respektive försvar av, Scalias åsikter om huruvida svarta amerikaner kanske skulle utvecklas bättre om de inte kvoterades in vid prestigefulla universitet utan istället fick gå på universitet med ”långsammare utbildningsspår”. Även efter nyheterna om hans bortgång kunde man i sociala medier se en blandning av respekt för hans oomtvistliga intellekt i rättsliga frågor och en avsky för hur han använde det för att försvara principer som många anser förkastliga.

Scalias ställningstaganden var genomgående djupt konservativa: den som vill karikera honom skulle snabbt kunna säga att han var emot abort, homosexualitet och kvotering baserad på etnicitet eller kön, och för religionens plats i samhället, staters rättigheter att själva bestämma och presidentens befogenhet att upphäva normala rättigheter. Med sitt skarpa språk och sina bitande domar lånade sig Scalia till just karikatyren: han påminde, sade kolumnisten Maureen Dowd en gång, om en sur gammal farbror som tycker att allt var ­bättre förr.

Annons
X

Samtidigt är detta att göra det alltför lätt för sig. Scalias gärning var mycket djupare än så, och hans bidrag till de rättsliga teorier som kallas ”originalism” och ”textualism” (om vi översätter termerna rakt av) var betydande, teorier som har stor betydelse för att förstå grunderna i ett rättssystem.

När det gällde konstitutionen menade Scalia, något förenklat, att den borde tolkas utifrån hur de begrepp den innehåller användes vid tiden för dess tillkomst. Scalia var inte intresserad av vilka avsikter konstitutionens upphovsmän hade, utan av vad de begrepp som användes i konstitutionen hade vid tiden för dess författande.

Man kunde exemplifiera med dödsstraffet. Eftersom ett tillägg till konstitutionen förbjuder ”cruel and unusual punishment” skulle vi numera kunna hävda att dödsstraffet är just detta, och därför ­argumentera för att Högsta domstolen i USA bör förbjuda dödsstraffet. En originalist skulle invända att detta är nonsens: dödsstraffet ansågs inte vare sig grymt eller ovanligt när tillägget formulerades – och att nu påstå att det är det vore att låta domstolen inta en rent lagstiftande roll. Den som är emot dödsstraffet borde med andra ord istället ta ärendet till kongressen.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Scalia kritiserades givetvis av den amerikanska vänstern, men det fanns även kritiker på högersidan. Exempelvis menar domaren Richard Posner att Scalia haft en tendens att låta sina egna religiösa värderingar färga tolkningen av begreppens allmänna semantiska innebörd. Scalia var en devot katolik, och debatten om hans religiösa tro och hur den påverkat hans domargärning har flammat upp med jämna mellanrum.

    Redan i unga år var han ärkekonservativ och medlem av det katolska prästerskapet. Den unge Scalia menade att det inte var möjligt att skilja sin religiösa övertygelse från sitt professionella liv, men i senare intervjuer har han tagit avstånd från föreställningen att han i sin rättsvetenskapliga analys lutat sig mot sin ­religiösa tro.

    I sin bok ”Scalia. A court of one” (2014) försökte rättsprofessorn Bruce Allen Murphy leda i bevis att Scalia lät sig ledsagas av sin privata religiösa övertygelse i Högsta domstolen, under en tunn fernissa av rättsvetenskaplig respektabilitet. Murphy gjorde Scalias beundran för Thomas More – som vägrade att upplösa Henrik VIII:s äktenskap och som en följd därav dog som en martyr för sin tro – till ett huvudnummer i sin bevisföring, och menade att Scalias nära relation till och deltagande i katolska samfund till och med utgjorde en överträdelse av de etiska regler som han förbundit sig att följa som domare.

    Scalia själv påpekade gärna att han var oenig med påven i exempelvis frågan om dödsstraffet, men Murphy menade att detta bara var för att påven ändrat åsikt. I påvens syn på dödsstraffet såg Scalia, enligt Murphy, ingenting mindre än samma sjuka som infekterat Högsta domstolen: en ryggradslöshet som förändrade begreppen och reglerna varefter samtidens värderingar krängde hit eller dit.

    Scalia menade att hans originalism – och den därtill hörande textualismen (oviljan att se något annat i en lag än själva den text som utgör lagtexten) – gav honom en metod som gjorde det möjligt att hålla isär religiös tro och juridik. Den som endast söker innebörden av en text, och en förståelse för lagen som text, behöver inte oroa sig för att personliga värderingar ska färga blicken.

    Det är kanske just den hållningen som kommer att bli Scalias viktigaste arv. Även hans ideologiska motståndare håller med om att han lyckades vrida diskussionen om hur domstolen ska hantera frågor mot ett mer textorienterat perspektiv. Elena Kagan kommenterade en gång, långt innan hon själv blev domare vid Högsta domstolen, Scalias karriär med iakttagelsen att ingen annan haft en så omfattande betydelse för synen på vad det är en domstol gör och hur den bör göra det. Scalia, menade hon, var den domare som haft djupast påverkan på hur amerikanska jurister tänker kring och diskuterar rätten.

    Det faktum att även de jurister som idag befinner sig på Scalias politiska motståndares sida ändå kan acceptera att vi måste diskutera texten, och att vi kanske till och med bör söka dess ursprungliga betydelse, betyder att Scalia har satt debattens regelverk.

    Scalia påverkade också rättens arbetsmetoder på ett annat plan: han ställde mycket fler frågor än sina företrädare. Domare Sonia Sotomayor har visser­ligen på senare tid gått om Scalia i statistiken – 21,5 frågor mot Scalias 20,5 per muntlig förhandling – men när Scalia först kom till domstolen ställdes knappt några frågor alls. Scalia förvandlade de muntliga förhandlingarna till verbal och intellektuell fäktning av mått. Givetvis gjorde det inte alla nöjda – det fanns de som ansåg att Scalia själv tog alldeles för mycket plats och den kände amerikanske juristen Alan Dershowitz menade att Scalias inverkan kanske till och med varit negativ.

    Bilden som framträder i de många artiklar och kolumner som nu publiceras är märkligt kluven. Å ena sidan de många hyllningarna till Scalias intellekt, be­tydelse och rättsliga argumentation, och å andra sidan den nästan föraktfulla kritiken av Scalias konservatism, religion och rättsliga polemik.

    Scalia tycks samtidigt vara både en intellektuell rese och en konservativ vätte. Själv var han förstås medveten om att synen på honom innehöll ett mått av förakt. Hans kommentar? Inför en religiös församling sade han att man likt Jesus måste ta de sofistikerades förakt med jämnmod och våga bli ansedd som en narr. Ett uttalande som förstås lästes som en bekräftelse och en provokation, och säkerligen var avsett som både och.

    En viktig nyckel till personen Scalia är den välkända vänskapen mellan honom och den domare som han kanske hade minst ideologiskt gemensamt med: Ruth Bader Ginsburg. Scalia och Ginsburg hade under åren den lägsta procentandelen domar där de var överens, men privat umgicks de ofta och gärna. De delade ett varmt intresse för opera, och lagade ofta mat tillsammans. Scalia gjorde också en dygd av att skicka sina avvikande meningar till Ginsburg så fort han kunde för att utmana henne, vilket hon välkomnade. Att de kunde bryta åsikter mot varandra på det sättet gjorde hennes egna domar bättre, menade hon, och säkerligen hade Scalia utbyte av Ginsburgs motstånd.

    Kanske är det den viktigaste lärdomen som ­Scalia lämnar oss med: att kontroversen, konflikten och den brinnande debatten, utifrån principer och värderingar men med en djup mellanmänsklig respekt, är juridikens kärna och bultande hjärta.

    Vem Scalias efterträdare än blir så kan vi nog räkna med två saker. För det första att denne inte kommer att bekräftas med samma anmärkningsvärda röstetal och absoluta enighet. Amerikansk politik är i dagsläget för polariserat för att det skulle kunna ske. För det andra kan vi räkna med att vi nog inte kommer att få se en tillnärmelsevis lika kontroversiell person. De domare som har utsetts de senaste åren har också utmärkts av en försiktighet som Scalia var främmande inför.

    Scalias eftermäle kommer att vara lika kontroversiellt som hans liv, men i klarheten och styrkan i hans ställningstaganden kommer framtida jurister att kunna slipa sina argument i många år framöver.

    Annons

    Antonin Scalia (1936–2016).

    Foto: Gavin Averill/AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X