Annons
X
Annons
X
Film
Recension

Förvaret Dokumentär när den är som bäst

När människor reduceras till volymer och sifferkombinationer har den europeiska migrationsapparaten blivit omänsklig. Hynek Pallas ser en skildring inifrån Migrationsverkets låsta förvar där ansikten, inte plakat, får bli politik. 

Förvaret

Regi
Anna Persson, Shaon Chakraborty
Genre
Dokumentär
Medverkande
Aina, Sophie, Sami
Längd
1 tim 39 min

Betyg: 6 av 6

För ett par veckor sedan visade jag mina barn balkongen till det hotellrum där min familj, på invandrarverkets bekostnad, bodde en tid efter ankomsten till Sverige.

Mina barns frågor och allt det som förändrats de senaste 35 åren kom för mig när jag såg dokumentärfilmen ”Förvaret”. Där balkongen signalerar rymd, frihet och möjligheter i ett nytt land, handlar ”Förvaret” om de konkreta resultaten av en europeisk migrationspolitik där övervakning, inlåsning och misstro fått allt större utrymme.

Efter filmen försökte jag föreställa mig hur jag skulle kunna förklara det här skiftet för barnen – och försvara det som en del av samhället vi lever i.

Annons
X

”Förvaret” är nämligen dokumentärfilm när den är som bäst. Regissörerna Anna Persson och Shaon Chakraborty har på ett perfekt vis utnyttjat den dokumentära arbetsmetodens grundsten, tillträdet, och mejslat fram ett rakt drama där ansikten, inte plakat, får bli politik.

Paret har under en period fått filma i Migrationsverkets låsta förvar i Flen, där människor frihetsberövas i väntan på tvångsavvisning. Inlåsningen av de ”förvarsbehövande” – för att välja ett ord ur det avhumaniserande byråkratlexikon man bombas med i filmen – förlängs när polisen anser att det behövs. Det meddelas per konferenstelefon och tolk och så är det tillbaka till cellen. Förlåt: förvarsrummet.

Ta 47-åriga Aina från Tjetjenien – eller 9:1 som hon heter på personalens morgongenomgång. Aina, som snarare ser ut att vara 57, är centralgestalt i filmen. Det är hennes väg genom maskineriet som regissörerna i sparsmakade mellantexter ger information om; hennes hjärtskärande möten med familjen och slitningarna mellan hopp och förtvivlan som blir vår röda tråd. Efter sex månader förlängs Ainas ”vistelse” eftersom familjen gömt sig och uppgett falska identiteter. (Jag vill se den svenska myndighetsperson som under de två tjetjenska krigen inte skulle ha bytt namn om det betydde överlevnad).

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Runt Aina finns en handfull andra förvarstagna som kommer i fokus. Främst den vältalige ynglingen Sami som upprepar: ”Varför är vi intagna – vi är inte kriminella?”

    Snart hör jag i stället: ”Är detta en människa?”

    ”Människa” är han heller inte när chefen ska ta personalen i örat – Sophie och Solveig är alldeles för vänliga mot de förvarsbehövande och måste ta ett steg tillbaka.

    Bli mer statstjänstemannamässiga.

    Har du inte kräkts än så kommer den första reflexen där.

    ”Förvaret” berättar en liknande historia om migrationspolitikens konsekvenser som Margreth Olins hemska dokumentärfilm ”Dom andra” från 2012. Men här är det inte bara människors ord och blickar som utgör drama och estetik. Precis som institutionsdokumentärgenrens gigant Frederick Wiseman har Persson och Chakraborty öga för de viktiga detaljerna i byggnaden vi aldrig lämnar: tändaren som är fastskruvad i rökrutan, de varje morgon kontrollerade fönstergångjärnen, pärmen märkt ”Dublin” och det bisarra regelverket om att lunch enbart får serveras i en halvtimme. Detaljabsurditeten förbyts i ångest när panikskriken rullar ut över plastmattegolv och gula korridorer i en jobbigt statisk bild.

    Klaustrofobin är total.

    Valet mellan balkong och inlåsning är avgörande. Inte bara för flyende människors liv och möjligheter, utan för humanismen i våra demokratiska samhällen.

    Så vad gör vi när system som den europeiska migrationsapparaten blir omänskliga? Inte bara för dem som kontrolleras utan även för dem som utför kontrollerandet.

    För den punkt där människor reduceras till volymer, nyord och sifferkombinationer, där systemet riskerar att bli verkligt farligt – den punkten är som ”Förvaret” visar redan passerad.

    Jag vet inte var, eller ens om, stoppknappen finns. Men jag hoppas att ”Förvaret” väcker insikten hos allt fler att det är dags att trycka på den.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X