Annons
X
Annons
X

Dick Harrison: Högre utbildning är ett haveri

Den svenska högre utbildningen, åtminstone den som bedrivs på arbetsplatser likt min, har havererat. Men ingen vill att de här problemen skall offentlig­göras. Att höja rösten är tabu, skriver historieprofessorn Dick Harrison.

(uppdaterad)
Debatten om högskolan
När jag ställde krav på att studenterna skulle delta ­aktivt i obligatoriska diskussionsövningar anklagades jag för mobbning, skriver Dick Harrison.

När jag ställde krav på att studenterna skulle delta ­aktivt i obligatoriska diskussionsövningar anklagades jag för mobbning, skriver Dick Harrison. Foto: Claudio Bresciani/TT

DEBATT | UNIVERSITET OCH HÖGSKOLOR

Jag anmodades att göra allt jag kunde för att få kurserna att bli lättare.

År 2015 återvände jag till Lunds universitet efter ett års utlandsvistelse och föräldraledighet. Ett år är förvisso inte lång tid, men det var tillräckligt länge för att de oroväckande moln som skockats på horisonten skulle hinna falla i glömska. Jag var glad att få återgå till undervisningen. Uppvaknandet blev brutalt.

En lista över de besynnerligheter som drabbade mig sistlidna år kan göras lång. Här är ett axplock:

Annons
X

• När jag ställde krav på att studenterna skulle delta aktivt i obligatoriska diskussionsövningar anklagades jag för mobbning. Anklagelserna framfördes först till studierektor, sedan till universitetsledningen. Till och med en mor- eller farförälder engagerade sig å barnbarnets vägnar för att få bukt med den krävande professorn. Sedan framgick det att andra lärare ignorerar obligatoriekravet.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    • När jag sökte värja mig med att uppgifterna var lögnaktiga fick jag veta att en universitetslärare på denna punkt är rättslös. Studenterna kan i princip ljuga ihop hur mycket som helst om en lärare utan att hon eller han kan försvara sig annat än genom en polisanmälan om ärekränkning (som är dömd att bli resultatlös).

    • När jag underkände ovanligt många studenter på en tentamen anmodades jag av min studierektor att fortsättningsvis dela ut en lista över möjliga tentafrågor i förväg, allt för att minimera antalet underkända. Förr hade detta kallats fusk – och det är det fortfarande, enligt min mening. För säkerhets skull dubbelkollade jag med min prefekt, som uttryckligen skrev att förslaget ”är bra”. Av det ­faktum att diskussionen var skriftlig, på e-post, framgår att vad som för mig är fusk för mina ­chefer är okontroversiellt.

    • När jag inkallades som medbedömare av C-uppsatser insåg jag att vad som för några år sedan hade varit omöjligt att lägga fram på ett B-seminarium numera skall godkännas på ”snällseminarier” (den term som informellt används) på den högre nivån, allt för att öka genomströmningen. Mina vetenskapliga invändningar ignorerades. Jag fick också veta att en student, vars uppsats jag underkänt för några år sedan, innan jag flyttade till Kenya för ett halvårs vistelse, hade överklagat beslutet, misstänkliggjort mig i min frånvaro och fått till stånd ett flertal möten (som jag på grund av tjänstledigheten och det geografiska avståndet lyckligtvis slapp närvara vid).

    • När jag tog upp problemen, vilka det vara månde, med mina chefer fick jag inget gehör för någonting. Tvärtom: jag anmodades att göra allt jag kunde för att få kurserna att bli lättare. Att åtskilliga studenter struntade i att läsa kurslitteraturen var oväsentligt. Det var mig det var fel på. Genomströmningen av studenter måste öka. I nästa veva – när jag sökte försvara mig och hävda fackliga rättigheter – kallades jag till ett hotfullt möte med dekanus och personalansvarig på fakulteten. Kallel­sen i sig var nog för att få vilken lärare som helst att ligga sömnlös.

    • När jag kontaktade facket (Sulf) fick jag veta att mina erfarenheter är normala. Det är just så här vardagen ser ut för universitetslärare. Orsakerna är två: (1) studentkårernas allt starkare maktställning och (2) institutionernas ekonomiska situation: de pengar de får till verksamheten är direkt relaterade till antalet examinerade studenter, vilket ”korrumperar” (citat) nämnda verksamhet och leder till drastiskt sänkta krav. Om institutionerna inte hänger med i betygscirkusen väljer ju studenterna bara att traska vidare till en annan högskola, där kraven är lägre.

    Så här höll det på. Månaderna gick. Jag gjorde mitt bästa för att gå en balansgång mellan verkligheten och de egna idealen. När jag påtalade för studie­rektorn att någon borde skriva en debattartikel om eländet blev svaret ordagrant: ”Det förbjuder jag!”

    Ingen vill att de här problemen skall offentlig­göras. Att höja rösten är tabu. Det gäller att sitta stilla i båten, gilla läget och – framför allt – sätta ­högre betyg på tentorna. Annars riskerar studenterna att försvinna, institutionen att förlora pengar och de anställda att förlora jobben.

    Historiska institutionen vid Lunds universitet är tyvärr i gott sällskap. Ovanstående skildring hade kunnat handla om mängder av humanistiska institutioner vid våra högre lärosäten. Mina egna upp­levelser är typiska för en person som intet ont ­anande återvänder till den svenska universitetsvärlden efter en längre tids frånvaro. För många lektorer och professorer kan situationen sluta med depression, sjukskrivning och uppsägning eller – om man snällt anpassar sig – med självförakt och eskalerande korrumpering. För studenterna blir följden allt sämre prestationer, kunskaper och färdigheter. Det krävs inte mycket fantasi för att räkna ut de långsiktiga följderna för det framtida svenska kunskapssamhället.

    Kort sagt: den svenska högre utbildningen, åtminstone den som bedrivs på arbetsplatser likt min, har havererat. Finns det ingen lösning? Jo, om man är villig att ingripa mot de missförhållanden som berör­des ovan. För det första måste studentkårernas makt över universitet och högskolor reduceras. De erfarenheter och insikter som ryms inom lärarkåren måste väga tyngre än de subjektiva ”upplevelser” av att känna sig ”kränkt” som florerar inom studentleden. För det andra måste det system som innebär att institutioner får betalt per ”producerad” (ett märkligt ord som ofta förekommer i diskussionerna) student avskaffas. Som det ser ut i dag har universiteten drabbats av samma betygsinflation som gymnasieskolan. Vem har glädje av det? Vill vi verkligen att framtidens akademiker skall bli allt okunnigare?

    Men det grundläggande problemet är ett annat. Under det gångna året mötte jag aldrig vid ett enda tillfälle, varken hos studenter eller lärarkolleger, någon uppskattning av vad som för mig alltid har varit det centrala med universitetsvärlden: att den skall förmedla gedigna kunskaper, inspirera till forskning och vässa studenters förmåga att resonera vetenskapligt. I stället handlar allt om pengar. De avsomnade bildningsidealens fallna mantel har axlats av Mammon.

    Dick Harrison

    professor i historia vid Lunds universitet

    Annons
    X

    När jag ställde krav på att studenterna skulle delta ­aktivt i obligatoriska diskussionsövningar anklagades jag för mobbning, skriver Dick Harrison.

    Foto: Claudio Bresciani/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X