Annons
X
Annons
X

"Det värsta är att mördarna är mitt bland oss"

En femtedel av befolkningen utplånades under Pol Pots stenåldersmarxism. De avrättades, massakrerades, torterades eller svalt ihjäl. I dag, 40 år se nare, slits Kambodja mellan en plågsam uppgörelse med det förflutna och en längtan efter att glömma.

Tuol Sleng, som under Pol Pots regim var ett fängelse, är i dag ett museum över folkmordet i Kambodja.

Tuol Sleng, som under Pol Pots regim var ett fängelse, är i dag ett museum över folkmordet i Kambodja. Foto: David Longstreath/AP

SIEM REAP/PHNOM PENH I Kambodjas huvudstad Phnom Penh har rättegången mot två av Röda khmerernas högsta ledare återupptagits. De är dömda till brott mot mänskligheten men har överklagat domen.

– Jag säger det högt och tydligt, jag skulle aldrig ha gått med på något som riktar sig mot det kambodjanska folket, säger den 84-årige Khieu Samphan som under Röda khmerernas brutala styre var statsöverhuvud och utrikesminister.

– Det enda jag ville ha var social rättvisa, säger han i rättssalen där det också sitter offer och anhöriga som förtvivlat skakar på huvudet.

Annons
X

De har förlorat barn, syskon, makar eller hela familjer och har själva överlevt systematiskt massmord.

En kambodjansk fiskare kastar ut sitt nät. Foto: TT

Rättegången i Phnom Penh har beskrivits som en kambodjansk motsvarighet till Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget då stora delar av Nazitysklands ledargarnityr dömdes, i flera fall till dödsstraff.

Men i Kambodja har än så länge inte mer än en handfull personer ställts inför rätta. Kaing Guek Eav, kallad broder Duch, har dömts till livstids fängelse. Han ledde det ökända säkerhetsfängelset S-21 Tuol Sleng i utkanten av Phnom Penh, där mellan 14  000 och 20  000 så kallade fiender till staten torterades och sedan avrättades. Endast sju personer överlevde.

Det värsta är att mördarna är mitt bland oss. Jag ser dem när jag går ut på gatan. Jag ser dem i byarna där de lever som om inget hade hänt.

Tillsammans med Khieu Samphan är också Nuon Chea, kallad broder nummer två, dömd till livstids fängelse. Han var ställföreträdande partisekreterare för kommunistpartiet och en av de mäktigaste i Pol Pots kommunistiska agrarsamhälle, där miljoner kambodjaner slavade i risfälten.

Totalt utplånades minst 1,7 miljoner invånare under åren 1975 till 1979 då Kambodja stängde sig mot omvärlden och kallade sig Demokratiska Kampuchea.

–  Det värsta är att mördarna är mitt bland oss. Jag ser dem när jag går ut på gatan. Jag ser dem i byarna där de lever som om inget hade hänt, säger aktivisten Mao Yin, 84 år, från människorättsgruppen ADHOC

Nästan hela hennes familj utplånades, bland dem två av hennes tre barn. När Röda khmererna intog Phnom Penh var hon en ung lärarinna. Samma dag evakuerades huvudstaden. Ingen kunde då veta vilket helvete de skulle gå igenom.

–  De sa att vi får komma tillbaka om tre dagar, minns Mao Yin.

Aktivisten Mao Yin från människorättsgruppen ADHOC. Foto: Tomas Lundin

I själva verket låg en fotmarsch till Battambang framför dem. 30 mil med spädbarn i armarna, utan mat och med brist på vatten.

Det var början på den femåriga mardröm av svält, omänskligt arbete och ständig rädsla för Röda khmerernas svartklädda soldater som mördade och torterade utan att blinka. En mardröm som hon delar med överlevande. Men som också lever vidare i senare generationer.

–  De flesta vill i dag inte höra talas om Röda khmererna. De vill gå vidare, tjäna pengar och ha en bra framtid, säger Mao Yin.

– Men jag kan inte. Jag vill att gärningsmännen ska ställas inför rätta. Det är jag skyldig mina döda barn, säger hon och kan inte hålla tillbaka tårarna.

Vad många inte förstår är det inte finns någon framtid utan ett förflutet.

I Siemp Reap i centrala Kambodja har cirkusen Phare slagit upp sina tält. Det är sent på kvällen. Hettan har lagt sig. I manegen uppträder unga akrobater i en färgsprakande show med namnet ”Frossa” där allt kretsar kring onda aningar och förlamande rädsla. Spöken glider ner på rep och ungdomarna i manegen vänder sig bort och kryper ihop.

–  Det handlar om oss. Ett land som inte vågar möta sina spöken, säger den 23-åriga akrobaten Danith Deap som har växt upp i en familj där man tiger och vill glömma för att minnena gör ont.

Jean Noel, cirkusens konstnärliga direktör, säger att dagens unga kambodjaner inte vill höras talas om Röda khmererna. Det står dem upp i halsen.

–  Men vad många inte förstår är det inte finns någon framtid utan ett förflutet. En historia som man förr eller senare måste konfrontera.

Pojkar som arbetar med att putsa skor spelar fotboll på gatan i Phnom Pen. Foto: Heng Sinith/AP

Från officiellt håll kommer motsatta signaler. Redan 1998, när den nu dömde Nuon Chea lämnade den väpnade kampen i västra Kambodjas djungel och tillsammans med de sista grupperna av Röda khmererna överlämnade sig till regeringen, var det försoning som gällde.

– Det är dags att gräva ett djupt hål och begrava det förgångna, sa dåvarande premiärministern Hun Sen som fortfarande håller i tyglarna.

George Soros stiftelse Open Society och andra människorättsorganisationer kritiserar att regeringen i dag öppet motverkar rättegången i Phnom Penh. Misstänka gärningsmän som är efterlysta grips inte. Och allt görs för att stoppa vidare utredningar.

–  De vill att vi ska glömma, säger Mao Yin från människorättsgruppen ADHOC.

– Men vi vill att folk ska ta bladet från munnen. Inte bara när det gäller det förgångna, utan framför allt när det gäller dagens orättvisor som stöld av mark, illegal avverkning av tropiska skogar eller slavarbete i Thailand, säger Mao Yin.

Annons
Annons
X

Tuol Sleng, som under Pol Pots regim var ett fängelse, är i dag ett museum över folkmordet i Kambodja.

Foto: David Longstreath/AP Bild 1 av 4

En kambodjansk fiskare kastar ut sitt nät.

Foto: TT Bild 2 av 4

Aktivisten Mao Yin från människorättsgruppen ADHOC.

Foto: Tomas Lundin Bild 3 av 4

Pojkar som arbetar med att putsa skor spelar fotboll på gatan i Phnom Pen.

Foto: Heng Sinith/AP Bild 4 av 4
Annons
X
Annons
X