Annons
X
Annons
X

”Det var inte konstigt att jag mådde skit”

Han har en mission. Att få fler – främst pojkar – att tala om psykisk ohälsa. Charlie Eriksson försökte ta sitt liv, men överlevde och försöker nu hjälpa andra genom att dela med sig av sin egen historia.

Efter ett års sjukdom i depression och ångest är Charlie Eriksson i utsättningsfasen av sina mediciner. ”Om jag får en ny attack vet jag att det är tillfälligt. Jag känner ingen oro. Det går inte att jämföra med första gången, det är som dag och natt.”

Efter ett års sjukdom i depression och ångest är Charlie Eriksson i utsättningsfasen av sina mediciner. ”Om jag får en ny attack vet jag att det är tillfälligt. Jag känner ingen oro. Det går inte att jämföra med första gången, det är som dag och natt.” Foto: LARS PEHRSON

Han tänker att han haft viss draghjälp av att inte passa in på stereotypen. Att han har sin stil med backslick, strukna skjortor och dyrt armbandsur. Människor som ser Charlie Eriksson hinner kanske tänka: Vad är det här? Ska han prata om företagande?

Den 20 november för drygt ett år sen öppnade Charlie Eriksson hemsidan aldrigensam.com – så att vänner och släktingar skulle få hans egen version av de panikångestattacker han haft under året och hur han höll på att stryka med för att han svalde över hundra smärtstillande tabletter blandat med sömnmedel.

Och så plötsligt i somras tog allt fart. Nu har aldrigensam.com haft en miljon besök. Projektet har fått 47 sponsorer från näringslivet och kändisambassadörer som Filip & Fredrik. Charlie besvarar ett hundratal personliga mejl i veckan.

Annons
X

”Man kan i princip säga att du räddade livet på henne i går”, skriver en tjej om sin bästa kompis som ville begå självmord. I ett annat beskriver en 19-åring hur han kom på att gemenskap var bättre än att hänga sig. ”Jag var inne på Facebook och såg att mitt kära Djurgårdens IF inlett ett samarbete med er... Det är ER sida som tog mig ur depressionen, inte knark, självmord, våld eller dylikt.”

Charlie Eriksson, 23 år, har fått unga vuxna, och inte minst killar, att börja prata om psykisk ohälsa på bred front.

Vad är det som har hänt?

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    – Det har snarare saknats ett forum – för att det varit skam och tabu att må psykiskt dåligt, förklarar han.

    Själv går han ut helt öppet med vad han varit med om och får ofta höra ”det är exakt så jag känner det”. Istället för att lägga ut några av de tusentals personliga berättelser han fått använder Charlie bara sin egen historia. Om och om igen, på nätet, på Facebook, i föredragen, i sin bok. Han menar att det han varit med om är så allmängiltigt. Och att det räcker.

    – Om jag hade lagt ut hur andra människor mår hade jag kunnat förstöra mer än att hjälpa. Det är mörka historier. Man vill hellre veta att det händer bra grejer än visa att folk har det skit, för det vet alla redan. Det är inte den informationen som fattas.

    Vad är ”bra grejer”?

    – Det ska inte vara skittrist och grått, utan fotboll- och klädmärkeskänsla. Skapa en identitet. Så att folk vill dela vidare.

    Om fler vågar berätta att de lider av psykisk ohälsa skulle det bli färre självmord.

    Charlie Eriksson kallar aldrigensam.com för ett informationsprojekt om psykisk ohälsa bland unga. Han vill bryta tabun och minska fördomar – så att ”inga fler ska begå självmord istället för att söka vård”. Han berättar om allt han lärt sig om depression och panikångest, medpatienter och mediciner. Precis det han själv saknade förra hösten när han var tvångsinlagd på psyket. Läkarna trodde att levern skulle kollapsa av tabletterna – men ordet suicidal som sedan mötte honom i journalerna kände han inte igen sig i. Charlie var 22 år och älskade livet. Visste precis vad han ville. Till och med poliserna som följde honom till psykakuten den där kvällen i september fick höra om hans framtidsplaner: Att bli ekonomiskt oberoende. Inom bara några år.

    Nyårsafton några månader tidigare. Charlie, född 1991 i Falkenberg, hade pluggat sitt första år på turismprogrammet vid Linnéuniversitetet i Kalmar. På listan med nyårslöften inför 2013 stod starta eget, bli bättre i engelska, höja snittbetygen, finnas till för vännerna, träna mer, äta mer rätt...

    ”Resultatet av mina höga krav i kombination med stress ledde mig rakt in i en depression som jag vägrade acceptera”, skriver han om allt som hände 2013. Första panikattacken kom i maj. En vanlig fredagskväll för en student – uppladdning hemma med starkcider och vodka i ”partypåsen”. Kan inte bli annat än succé, hann Charlie tänka på väg ut. Men han fick kliva av cykeln för att bröstet snördes ihop och världen krympte omkring honom. ”Jag sitter helt ensam på en bänk i centrala Kalmar och gråter som jag aldrig har gjort...” Han ringde skuldmedvetet 112 – han hade väl ingen nödsituation? – men ingen ryckte ut den gången. Och han hoppade aldrig från kajkanten för att bli av med ångesten.

    Nästa attack kom dagen därpå, efter en kväll ute med grabbarna. Han stod inte ut och svalde alldeles för många Alvedon med starkcider. Ambulansen körde honom till akuten.

    Det här upprepade sig på sommaren hemma i Falkenberg och när han var tillbaka i Kalmar efter att ha misslyckats med drömmen om att leva som utbytesstudent i Nice. I slutet av september, den femte gången, trodde läkarna inte att han skulle överleva.

    Charlie var 22 år och tvångsintagen på en psykintensiv, PIVA. Skulle han lyckats rymma hade han hämtats tillbaka av polisen. Väggarna var kala, mobilen låg inlåst i ett värdeskåp. ”Tänk själv hur länge du skulle klara utan att kolla om det kommit sms, missade samtal eller annat intressant i flödena. Jag var tvungen att stå ut med mig själv.” En dag kunde kännas som en vecka.

    – Inget händer på en psykavdelning. Man umgås med de andra patienterna och berättar sina historier. Många vill prata om det.

    Kanske var veckorna på PIVA de mest avgörande för att Charlie skulle starta sitt projekt. I boken skriver han på flera ställen att psykavdelningen inte alls var som på film. Här fanns inga galningar. Inga mord, inga spöken och demoner. Här fanns bara människor. I alla åldrar. Män och kvinnor.

    – Vi har så olika anledningar till att hamna där. Blandningen av människor och så helt olika livsöden. Jag förstod där på PIVA att man behövde göra information om psykisk ohälsa mer tillgänglig. Tänk om folk kunde förstå att det drabbar vem som helst och inte ha så mycket fördomar.

    Charlie började leta information överallt. Det var som ett svart hål, säger han, det fanns ingenting om att vara ung och må dåligt som passade in på hur han själv hade haft det.

    Finns det inte en massa som bloggar?

    – Jo, men bara blogginlägg här och där. Man vill ha något som bara handlar om det. Det fanns ingen som körde det som helt koncept.

    När hemsidan började ta form trodde han att nästa steg var att samarbeta med redan etablerade organisationer, men var för kommersiellt inriktad. Charlie ville ha en webshop, organisera pärldagar – han satt själv dygnet runt i våras för att hinna med – och sälja armband. En bokstav per pärla bildar A-L-D-R-I-G-E-N-S-A-M runt handleden och är ofta början på ett samtal. På Facebooksidan kommenterar Sophie Nilsson: ”Folk frågar vad det står för och då berättar jag stolt. Att slippa hålla inne att man inte mår bra har hjälpt en så otroligt mycket. Människor är inte så dömande som man tror.”

    Och Marcus Weiderstål: ”Trots den tvivelaktiga, enligt mig, kopplingen till DIF så bär jag mitt armband med stolthet. Vi är många som gått flera år utan att våga uttrycka att vi dras med diverse ångestrelaterade problem och depressioner.”

    Vad är din tanke med Djurgården?

    – Att få uppmärksamhet genom att sätta in ämnet i en manlig värld.

    När de väljer att samarbeta säger de att psykisk ohälsa inte är farligt, att de kan förknippas med det. Om föreningen tar ställning får man fansen på köpet. DIF är fotboll, det är manligt, slåss, öl.

    I höstas kom en rapport om att män dör i självmord i dubbelt så hög utsträckning som kvinnor, och att ett av skälen antas vara att de inte pratar om hur de mår psykiskt. Nu är var tredje person som hör av sig till aldrigensam.com en kille, i början var det inga alls. Vad beror det på?

    – Det är ett större steg för killar att gå in i sina umgängen och prata om hur de känner sig än för tjejer. Här har jag tagit bort hinder på vägen, så det känns närmare att berätta om saker. Bredden ökar på att prata om vad som helst.

    Under hösten har det också kommit ytterligare larmrapporter om en ökad psykisk ohälsa bland unga. Var fjärde 16-24-åring lider av ångest, depression och oro. Hur tycker du att dina jämnåriga verkar må i dag?

    – Dåligt. Vi har en enorm press på våra axlar. Vi ska ta över samhället – men det inte räcker med utbildning och jobb för att vara lyckad. Man ska göra raketkarriär, tjäna pengar, ha fina bilar och dyra lägenheter. Man ska resa hela tiden.

    Charlie vet, han har tänkt likadant själv. Han skulle ha toppjobb efter utbildningen och så bra lön att han kunde köpa vad han ville när han var 30. Hans inställning var att alla värden i livet låg i pengar. Och han trodde han var odödlig.

    – Jag var extremt målmedveten och letade vägar för att nå dessa mål. Men har man fokus på status, så missar man allt runtom. Vänner, familj.

    Han erkänner sanningsenligt:

    – Hade jag ställts inför ett val då, skulle jag ha valt status.

    Förra sommaren gick Charlie hos en psykolog. På en tavla skrev hon upp vad han krävde av sig själv. Den aha-upplevelse han fick då tyckte han var som att städa sig själv inifrån.

    – Det var inte konstigt att jag hade mått skit, framför allt den våren. Hela livet, hela livssituationen. Vilka krav jag hade ställt på mig själv. Jag fick ju bara inte misslyckas.

    Är det likadant hemma, för dina bröder och dina föräldrar?

    – De tänker inte alls som jag gjorde då, att göra karriär och liknande. De vill förändra samhället.

    Och hur tänker du i dag?

    – Jag är mera här och nu. Nu vet jag inte alls vad jag gör om ett eller fem år, och det spelar ingen roll. Det ligger psykisk ohälsa bakom, ändå har jag det arbete jag alltid drömt om. Och jag gör skillnad.

    Lösningen för att bryta skam och tabu kring psykisk ohälsa tror Charlie ligger i att kunna ge information där folk redan är. På nätet, på Facebook, på fotbollsmatcher. Och i att formulera sig enkelt och alldagligt, till och med fåordigt: Man ska förstå under den tid man läser.

    – Hamnar man inom psykvården ska man ju försöka berätta om sig själv – och kan ha svårt för att uttrycka sig så läkarna förstår. Även som patient behöver man hjälp med att utveckla ett språk för sina känslor. På hemsidan kan man få fler begrepp att ge sjukvården.

    Du säger också att aldrigensam handlar om i väntan på vård?

    – Ja, det är bättre att vara ärlig. Man hamnar inte direkt där, och klarar sig oftast inte utan stöd under tiden. Jag är nöjd med den vård jag fick och tycker det är dit man ska om man mår psykiskt dåligt.

    Men enligt färsk svensk statistik söker bara hälften av de unga som mår dåligt hjälp. Till den andra hälften – och till alla andra – vill Charlie säga: man ska veta att man inte är ensam om att bli drabbad av psykisk ohälsa, och att man kan vara drabbad redan som ung. Innan man har fått sin professionella hjälp kan man komma med sina frågor till hemsidan och den har ingen kö. Den är öppen dygnet runt.

    – Om fler vågar berätta att de lider av psykisk ohälsa, vågar söka vård – då skulle det bli färre självmord. Liv skulle räddas. Psykisk ohälsa är hårt kopplad till självmord, och jag tror det finns ett stort mörkertal: De människor som inte har sökt hjälp för att de inte har pratat om hur de mår.

    Agneta Lagercrantz

    sondag@svd.se

    Annons
    Annons
    X

    Efter ett års sjukdom i depression och ångest är Charlie Eriksson i utsättningsfasen av sina mediciner. ”Om jag får en ny attack vet jag att det är tillfälligt. Jag känner ingen oro. Det går inte att jämföra med första gången, det är som dag och natt.”

    Foto: LARS PEHRSON Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X