Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

Ivar Arpi: Det svåra med tolerans

Toleransnivån testas snarare inför det vi ogillar än det vi gillar.

Toleransnivån testas snarare inför det vi ogillar än det vi gillar. Foto: Vilhelm Stokstad/TT

Den goda nyheten är att en viss sorts tolerans har ökat. Homofobi, manschauvinism och öppen rasism har minskat. Men samtidigt har politisk tolerans minskat. I stället för att vi har blivit mer toleranta överlag, har vår intolerans kanske bara förflyttat sig till nya grupper.

Att komma ut ur garderoben som homosexuell har blivit lättare, men att komma ut som politisk avvikare, exempelvis sverigedemokrat, är förenat med ett kännbart stigma, både socialt och yrkesmässigt. Att tänka helt rätt i enlighet med en offentligt påbjuden värdegrund har blivit allt viktigare.

I USA har detta gått ännu längre. Detta hänger ihop med vad som kallas för identitetspolitik. Nyligen skrev ledarsidans Alexandra Ivanov om hur en professor avslutat sin tjänst vid universitetet Yale (SvD 11/12): ”Hennes ’brott’ var att hon uppmanat sina studenter att tänka fritt. I ett brev bad hon dem att inte låta en överdriven idé om det politiskt korrekta påverka deras val av utklädnad under Halloween. Hon frågade sig själv: ’Är det inte längre tillåtet för en ung person att vara lite galen, lite olämplig eller provokativ; ja till och med kränkande?”

Annons
X

Det räckte för mobben. Hon utsattes därefter för en högljudd kampanj och trakasserier med resultatet att hon fick sluta på sitt jobb.

Ju yngre man är, desto mindre villig är man att tillåta meningsmotståndare yttrandefrihet, visade opinionsinstitutet Pew Research Center nyligen. Hela 40 procent av gruppen 18 till 34 år gamla vill förbjuda vad man anser vara kränkande yttranden om minoritetsgrupper. Ju mer vänster du är, desto mer benägen är man att inskränka yttrandefriheten, visar Pew. Det finns inget egenvärde i att vara kränkande, men gränsen för vad som anses vara det dras allt snävare. Det har vi sett i Sverige på senare år också, med debatter om att rensa bibliotek från misshagliga böcker, censurera ord i böcker och ställa in konstutställningar och dansföreställningar. Det sker ofta en osund sammanblandning av verkliga kränkningar och misshagliga åsikter.

För det här är det svåra med tolerans. Begreppet bör användas för dem vi ogillar allra mest, inte för dem vi gillar mest. Den som älskas av alla behöver sällan skydd. Därför är just politiska motståndare kanske det viktigaste lackmustestet.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Statsvetaren April Kelly-Woessner har studerat hur tolerans har utvecklats, förvisso i en amerikansk kontext, men säkert med viss bäring även på Sverige (2015). Hon menar att intolerans är knutet till hur mycket man är för ”social rättvisa”. De som menar att regeringen har en skyldighet att hjälpa fattiga och svarta är också mer intoleranta. Men denna korrelation gäller bara för personer under 40, vilket Kelly-Woessner tolkar som att man alltmer ser social rättvisa som knutet till inskränkningar för andras frihet. Dagens unga är mindre toleranta än sina föräldrar.

    Toleransbegreppet har delvis bytt innebörd. Statsvetaren Allison Harell använder begreppet ”multikulturell tolerans” som hon definierar som att tillåta yttrandefrihet för minoritetsgrupper men inte för vad hon kallar ”hatgrupper”. Denna ”multikulturella tolerans” tillåter alltså någon att begränsa rättigheterna för politiska motståndare, så länge detta kan säljas in som att man på så sätt skyddar svaga grupper från hat. Man frigör toleransen, för att använda 1968-generationens marxistguru Herbert Marcuses språkbruk.

    I essän ”Repressiv tolerans” (1965) skrev Marcuse att man borde befria toleransen så att det innebar att man var intolerant mot rörelser och åsikter till höger, och tolerant mot allt till vänster. Att tolerera högern innebar, enligt Marcuse, att tolerera tyranni.

    Att inskränka högerns yttrandefrihet – med vuvuzelor, lagar eller andra medel – är med detta synsätt inte alls intolerant utan tvärtom ett sätt att främja tolerans. Att vara intolerant högerut är att ”frigöra toleransen”. Marcuse essä visar att det länge har varit en medveten strategi från vänsterkanten att förflytta åsiktskorridoren vänsterut.

    Vänstern är också bättre på att demonisera högern, än vad högern är på att göra detsamma med vänstern. Högerpersoner beskrivs ofta av vänstern som att de lider av empatistördhet, brist på medkänsla, sociopati eller allmän narcissism. Vänsterpersoner tror i högre utsträckning att högerpersoner är genuint onda eller patologiska. Varför det är så är svårt att säga exakt. Studier visar att vänstern har svårare att förstå hur högern tänker än vice versa (Jesse Graham, Brian A. Nosek och Jonathan Haidt, 2012).

    Herbert Marcuse var inte ensam om att vilja begränsa högerns tankeutrymme. Som Tove Lifvendahl skrev här på ledarsidan nyligen (20/12) så uppstår inte en åsiktskorridor i ett vakuum, utan är en följd av andra tankemässiga korridorer i samhället. En annan mer psykologisk vänsterstrategi finns i boken The Authoritarian Personality som marxisten Theodor W Adorno med flera gav ut 1950. Efter andra världskrigets fasor ville man hitta ett sätt att med diagnostisk metod avslöja potentiella fascister. Att tro på att det finns viktiga saker som vetenskapen aldrig kommer att kunna förklara eller att man säger sig aldrig vilja skada vän eller släkting, ger exempelvis fascistpoäng. Man lider då nämligen av blind auktoritetstro.

    Generellt kan man säga att helt vanliga borgerliga eller konservativa värderingar gav utslag på fascistskalan som Adorno utvecklade. Många av dem hade dock mycket lite med verklig fascism att göra. Ordet fascist har – bland annat på grund av marxister tillhörande Frankfurtskolan som Adorno och Marcuse – blivit något som säger mer om den som uttalar det än den ordet smetas på.

    Fascistordet har mer blivit ett sätt att säga att man starkt ogillar något, eller att det befinner sig utanför åsiktskorridoren, och har på så sätt tömts på det mesta av sitt ursprungliga innehåll. Det har även varit tydligt i svensk offentlighet på senare år. Yttrandefriheten uppfattas i dag ofta som hotfull och sårande, som en täckmantel för högerextremister. Därför kan de som stöder inskränkningar av yttrandefriheten uppfatta sig själva som goda – de vill ju skydda folk! Detta medför att argument inte bemöts, vilket förslappar debatten och öppnar för populism.

    Men det råder inga tvivel om att det främst är högern som missgynnas av det rådande debattklimatet. I synnerhet konservativa och borgerliga värderingar som är utbredda hos befolkningen, men som sällan kommer till uttryck i offentligheten. Detta samtidigt som allt fler svenskar har sina sympatier till höger. Runt hälften av befolkningen framställs alltså som auktoritära, intoleranta och ibland fascistiska helt enkelt för att deras värderingar inte passar in i vänsterns värdegrund.

    Det är hög tid att ge toleransbegreppet en mer neutral innebörd; att göra motstånd mot den nya vänsterns intolerans.

    Annons
    X

    Toleransnivån testas snarare inför det vi ogillar än det vi gillar.

    Foto: Vilhelm Stokstad/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X