Annons
X
Annons
X

Det smutsiga miljöbränslet

I fabriken norr om São Paulo bränns etanol i gryningen. Brevid vaknar sockerrörsarbetarna till en ny slitsam dag på fälten. Fotografen Karl Melander besökte etanoljätten Brasilien för att få se verkligheten bakom det miljövänliga bränslet i de svenska E85-pumparna.

Etanol är det vanligaste miljövänliga drivmedlet i Sverige. Men föregångslandet är Brasilien där regeringen sedan 1970-talet har satsat hårt på etanol för att minska oljeberoendet. I  dag visar man stolt upp en bilpark där nära hälften av fordonen är etanoldrivna.

Men bakom den rena ytan finns en smutsig produktion. Största delen av sockerrören som etanolen framställs från skördas för hand och människor arbetar under svåra förhållanden. De växande sockerrörsfälten där den miljövänliga etanolen har sitt ursprung är också i sig ett hot mot miljön.

Fotografen Karl Melander besökte under några veckor i september två sockerrörsplantager i Brasilien. Han ville med egna ögon se hur det omdebatterade drivmedlet hamnar i de svenska E85-pumparna.

Annons
X

– Det blir så oerhört abstrakt annars. Vi glömmer bort människorna som gör det och vilket pris de får betala för att vi ska få känna oss lite mer miljövänliga.

I Escada, strax söder om Recife i nordöstra Brasilien, arbetar Armando Batit da Silva på en mindre sockerrörsplantage. Han är 36 år gammal men ser 15 år äldre ut. Armando är född in i arbetet och bor i en arbetarbostad på området med fru och fyra barn. Betonghuset är mest som ett skyddande skal. Det har inga fönster men det finns rinnande vatten och det är rent, kunde Karl Melander konstatera.

Armando och hans kollegor har slitiga dagar. I soluppgången plockas de upp av en buss som kör ut dem på fältet. De hämtas först när solen går ner, tio–tolv timmar senare. Under tidig eftermiddag når värmen från den gassande solen sin höjdpunkt. Men arbetarna kan inte lätta på skyddskläderna som de tvingas bära som skydd mot den vassa macheten, mot ormar och inte minst mot allt sot. Nätterna igenom bränns fälten för att få bort ormar och det vassaste på bladen.

– Det är ett fruktansvärt hårt jobb. Det är dåligt betalt och det är ett jobb som går att lösa på annat sätt med maskiner, säger Karl Melander.

De äldre, dit Armando Batit da Silva redan hör, tycks ha glömt att livet kan vara något mer än arbete på fältet, middag och några få vakna timmar med familjen innan det är dags att sova för att orka med nästa arbetsdag. Ändå verkar de lyckliga, tycker Karl Melander.

Men det finns de som har det betydligt värre – säsongsarbetare som kommer under skördesäsongen mellan mars och december. De arbetar ofta utan skyddsutrustning och får göra tillfälliga hyddor av sockerrör för att få skydd för natten.

Sjukvården finns ofta för långt bort för dem som faller ihop av utmattning. Enligt statistik från Brasilianska socialförsäkringskontoret som Bloomberg har tagit del av har 312 sockerrörs- och etanolarbetare dött på jobbet mellan 2002 och 2005. Nära 83 000 råkade ut för olyckor. De vanligaste skadorna är skärsår, ryggsmärtor, uttorkning och utmattning. Sockerrörsarbetarna drabbas av åtta gånger så mycket skador som andra jordbruksarbetare.

För kvinnorna finns inget jobb. Annat än att sköta barnen, hemmet och tvätta kläder i floden.

En liten del av de 20 miljarder liter etanol som beräknas produceras i Brasilien i år exporteras till Sverige. Användningen av det renaste etanolbränslet, E85, ökar i år med nära 40 procent enligt Energimyndigheten.

Svenska Naturskyddsföreningen ser etanol som en fortsatt viktig del i svenska energimixen. Och den enda typ av etanol som i dag är både energieffektiv och tillräckligt kostnads-effektiv är den som kommer från Brasiliens sockerrör.

– Brasiliansk etanol är en viktig del av vår energimix men det kan inte ske på bekostnad av biologisk mångfald och människors hälsa i Brasilien, säger Göran Ek, internationell sekreterare på föreningen.

För att etanolen ska ge en hållbar framtid, inte bara i den svenska trafiken, utan också för de som producerar den arbetar han tillsammans med den brasilianska miljöorganisationen MAB för att få fram en certifiering av hållbart producerad etanol. Efter jul hoppas de kunna ha ett förslag som sedan ska presenteras för den svenska regeringen.

Alfred Szwarc är rådgivare till ord-föranden för Unica, branschorganisationen för etanolproducenter i São Paulo. Unica deltar också i diskussioner kring certifiering men Alfred Szwarc tycker att det finns många missuppfattningar kring produktionen, både vad det gäller miljöpåverkan och arbetarnas situation.

– Vi vet att det finns problem, men den hemska bild som visas upp, ofta från norra delen av Brasilien, det är inte den generella situationen.

Karl Melander som medvetet besökte två typer av anläggningar för att få en bredare bild upplevde dock ingen skillnad mellan den mindre anläggningen i Escada i norra Brasilien och etanoljätten Cosans betydligt nyare anläggning i Sao Paulo-området.

– Jag tänkte att den mindre, äldre anläggningen skulle vara mer ålderdomlig i arbetssättet. Men det vare egentligen ingen skillnad alls, säger han.

Alfred Szwarc ser bränningarna som föregår skörden som det största problemet. Den tjocka svarta röken är farlig för miljön och orsakar andningsproblem och astma. En lösning är mekanisering av processen och målet är att 85 procent av plantagerna ska vara mekaniserade inom cirka tio år. I  dag ligger siffran på 25–45 procent.

– Då kommer vi å ena sidan tillrätta med miljöproblemen. Å andra sidan får vi ett enormt socialt problem med massarbetslöshet. En maskin gör 120 arbetares jobb, säger Alfred Szwarc.

Karl Melander har bestämt sig. Han tänker inte köpa någon etanolbil. Inte som situationen är idag.

– Det finns en helhet i miljöansvaret. Köper jag en etanolbil måste det finnas ett bättre helhetstänk, ett mer globalt perspektiv. Som det är nu är det för många människor som lider för den etanolen som vi får.

Annons
X
Bild 1 av 1
Annons
X
X
X
X
Annons
X