Annons
X
Annons
X

”Det krävs ett globalt pris på koldioxid”

Fokus för att minska utsläppen nu bör vara att åstadkomma ett globalt pris på koldioxid. Länder med höga ambitioner och vilja att införa detta skulle gemensamt kunna starta en sådan process. Det skriver Håkan Pihl, docent i företagsekonomi.

Klimathotet

Foto: Pontus Lundahl/TT

DEBATT | EFTER KLIMATAVTALET

Klimatavtalet i Paris innebar ett steg framåt men det vore beklagligt om internationell klimatpolitik nu slår sig till ro. Mer behöver göras. Det är bra att världens länder strävar mot en klimatpåverkan under 2 grader. Det är bra att alla är med och utlovar utsläppsminskningar. Det är bra att en struktur finns för framtida uppföljningar med möjlighet till större utfästelser. Det är bra att fattiga länder utlovas ekonomiskt stöd i omställningen. Men kvar finns många frågetecken och problem. De åtaganden som länderna gör är inte tillräckliga. Det sägs inget om hur och när ambitionerna ska genomföras. Det finns inga verksamma mekanismer för att säkerställa att löften verkligen uppfylls. Hela avtalet andas frivillighet och skjuter mycket framför sig.

Den största faran nu är kanske att engagemanget för internationell klimatpolitik tar paus. Det behövs nya initiativ för att skapa kraft, effektivitet och dynamik i omställningen. Fokus borde vara att åstadkomma ett globalt pris på koldioxid. En allians bland länder med höga ambitioner och vilja att införa ett sådant pris skulle starta en process mot ett sådant pris.

Klimathotet kan liknas vid ”de allmänna tillgångarnas tragedi”. När en resurs är fritt tillgänglig finns det inget som stoppar ett överutnyttjande. Atmosfären är en global allmänning som det är gratis att använda medan utsläppsminskningar ger kostnader. Incitamenten leder fel och utsläppen ökar från enskilda länder, även om världen totalt skulle vinna på utsläppsminskningar. Jämför med resurser där det finns marknader. Här begränsas användningen av att användare får betala ett pris. Priset gör också att man efterfrågar smartare, bättre och billigare alternativ. Med allmänna tillgångar saknas sådana mekanismer och det leder, om inget görs, till en tragisk misshushållning.

Att försöka lösa problemet med förhandling och frivilliga åtaganden bland hundratals användare är en riskfylld strategi, av flera skäl. Med olika ambitionsnivåer är det de som vill minst som tenderar att bestämma takten. När reduktionen ska fördelas uppstår ”free rider-problem”. Den enskilde kan undvika egna kostnader men ändå få del av det resultat som andra åstadkommer. Snävt egoistiska skäl talar för att försöka vältra över bördan på andra, exempelvis genom att hålla nere nivån på de egna löftena eller genom att lova runt och hålla tunt. Den enskilde aktören hamnar dessutom i ett socialt dilemma. Varför ska jag ta kostnaden om inte andra gör det? Situationen förvärras om några aktörer inte alls vill reducera sin klimatpåverkan, utan tvärt om vill öka utsläppen eftersom de är fossilproducenter. Lägg dessutom till möjligheten att tjäna pengar genom att med argument om rättvisa bli kompenserad för de reduktioner som görs. Att använda rättvisa som princip för att fördela utsläppsreduktioner och kostnader kan försvåra problematiken eftersom rättvisa kan tolkas på många sätt.

Annons
X

Klimatförhandlingarna utmärks av problem som dessa, vilket förklarar att de sedan mer än 20 år inte har lyckats åstadkomma mer. Har för övrigt världen någonsin lyckats lösa sådana här problem med frivilliga överenskommelser? Jag finner inte något exempel. Att satsa allt på att framtida fortsatta förhandlingar löser frågan är därmed att ta en risk.

Ett vanligt komplement till globala förhandlingar är att enskilda länder menar att de ska gå före och visa vägen. De är motsatsen till free riders. Här brukar Sverige utmärka sig. Men räcker det? Finns det något exempel på att ett problem som klimatfrågan har lösts genom att några ambitiösa länder visat att det är möjligt, och sedan fått andra mindre ambitiösa att göra detsamma? Även den strategin är riskfylld.

Vad kan göras mer? Världen behöver ett pris på koldioxidutsläpp. Det finns ett massivt teoretisk och erfarenhetsmässigt stöd för ett sådant pris, helst en koldioxidskatt. Det är det mest verksamma medlet för att åstadkomma en omställning. Genom att åstadkomma ett pris på utsläpp blir fossila energiformer dyrare för användarna och med dagens låga priser är det angeläget att så sker. Rätt pris på utsläpp kommer att ge omfattande utsläppsminskningar, till lägsta möjliga samhällskostnad. Ett pris på utsläpp skapar konkurrensfördelar för alternativa energiformer och lönsamhet för hållbara innovationer.

Ett globalt pris är också, till skillnad från rättvisa, en bärande logik som inte kan tvistas om och tolkas på så många olika sätt. Jämför med hur världsmarknadspriser styr användningen av andra viktiga naturresurser. Ett land som vill utnyttja världens resurser av skogar, mark och mineraler åberopar inte att andra länder har utnyttjat dessa länge och mycket, och att man därför ska få samma chans. Det är när marknader saknas och rättigheter är oklara (fiskebestånd, vilda djur, Arktis, osv) som de stora problemen och konflikterna börjar. Marknadens prislogik har visat sig effektiv och reducerar istället konflikter, om inte alltid rättvist. När fattigdom och nöd breder ut sig har rika länder en moralisk skyldighet att hjälpa, men det är inte bistånd och idéer om rättvisa som styr den globala användningen av resurser. Frågan om rättvisa hanteras parallellt genom överföringar från rika till fattiga länder.

Hur kan då ett pris bildas? I brist på lyckade förhandlingar och i avsaknad av en världomspännande klimatmyndighet måste lösningar komma på andra sätt, som underifrån framväxande institutioner. Jämför med världshandelsorganisationen WTO som började i en grupp länder och som sedan vuxit till en global institution. EU och Nato är andra exempel på framväxande, expanderande institutioner.

Jag föreslår att det skapas en klimatallians bestående av länder med höga klimatambitioner och länder som vill införa, eller redan har, ekonomiska styrmedel i sin klimatpolitik. Inom alliansen kan länderna harmoniera sina olika nationella koldioxidskatter (eller handelssystem) så att ett gemensamt pris på klimatpåverkan uppstår. För att prissätta klimatpåverkan från all inhemsk konsumtion bör även importvaror belastas med ett pris, vilket kräver en för alliansen gemensam koldioxidtull. Producenter inom alliansen undslipper därmed handelssnedvridande konkurrens från länder som inte prissätter klimatkostnader.

Om alliansen hålls öppen för alla länder som inför motsvarande pris (koldioxidskatt kombinerad med koldioxidtull) skapas en mekanism som ger länder utanför alliansen en stark anledning att överväga ett inträde. Ju fler som ansluter till alliansen, desto större anledning för utomstående att gå med för att växla betalningar av koldioxidtullar mot inhemska koldioxidskatter. På så sätt kan en snöbollseffekt skapas där ett globalt pris på koldioxidutsläpp växer fram. Det behövs nu när Parismötet är över.

Håkan Pihl

docent i företagsekonomi, rektor vid Högskolan Kristianstad och styrelseledamot i tankesmedjan Intelligence Watch

Håkan Pihl Foto: Privat

Annons
Annons
X
Foto: Pontus Lundahl/TT Bild 1 av 2

Håkan Pihl

Foto: Privat Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X