Annons
X
Annons
X

Det här ska inte få förstöra våra liv

Vi ska inte bli rädda, vi ska bli förbannade. När någon spränger sig till döds i hopp om att ta oskyldiga medmänniskor med sig i graven, och plocka en sorts förvridna poäng på kuppen, kan det inte bara mötas med sval och behärskad analys. Det måste till en stark och tydlig reaktion av vrede och beslutsamhet från dem som har fått förtroendet att leda landet. Men också från medborgarna själva. Stockholmarna 2010 måste säga som Londonborna efter tunnelbanedådet 2005: Det här ska inte få förstöra vårt samhälle och våra liv! Det här böjer vi oss inte för!

Mycket tyder på att sprängdåden är inspirerade av islamistisk extremism. Attentaten har givit genklang över hela världen och nu får inte svensk politik och debatt än en gång försvinna in i diskussion om bevekelsegrunder och nya motåtgärder. Sådant är självklart angeläget. Men det behövs också moraliskt ledarskap.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Vårt samhälle har blivit angripet. Sprängdådet är en uppgift för rättsapparaten, men det som har skett är mer än en rättsfall. Sverige har drabbats av en ny sorts våld. Då måste det bli tydligt att vi inte låter oss skrämmas. Då måste det utsägas klart att vi inte tänker kompromissa om grundläggande värden eller demokratiskt beslutade åtaganden, och att vi ska göra vad som står i vår makt för att se till att det inte händer igen.

    Annons
    X

    Det är inte så att vi varit förskonade från politiskt våld förut. En statsminister och en utrikesminister har överfallits och mördats. En ambassad har ockuperats, nazister har mördat fackföreningsledare, en vallokal har utsatts för brandattentat, extremister av allsköns färger har trakasserat, misshandlat och vandaliserat. Listan kan göras bedrövande lång.

    Men vi har inte upplevt den här sortens dåd, som nu utreds av Säkerhetspolisen och som av allt att döma är ett försök att orsaka mesta möjliga förödelse och att döda människor urskillningslöst. Om det fanns fler bomber, vilket källor uppgivit till Aftonbladet, och alla dessa hade detonerat och om det hade skett med fler julhandlande stockholmare i närheten, hade sprängningen blivit en tragedi av ohyggliga proportioner.

    Det finns mycket som bör göras i detta läge, men det mest uppenbara är vad som inte får ske.

    Dels får ett enskilt brott inte leda till att hela grupper skuldbeläggs eller misstänkliggörs. Om självmordsbombaren visar sig vara samma person som sände hotmejlet till TT och Säpo strax innan bomberna briserade, finns det en tydlig koppling mellan dådet och de aggressiva föreställningar som dväljs inom den extrema islamismen. Men islamism är inte detsamma som islam, och vanliga muslimska trosbekännare – eller människor som helt enkelt har sitt ursprung i muslimska länder – ska inte bli lidande för vad fanatiker gör i deras namn.

    Dels får inte rädslan för att skuldbelägga och misstänkliggöra bli så stor att man inte vågar tala klartext om problemen med radikal islamism eller bedriva det spaningsarbete mot islamistiska grupper som behövs för att skydda samhället. Det finns numera gott om röster i samhälls- och kulturdebatten som försöker klistra etiketten ”islamofobi” på var och varannan meningsmotståndare, men att låta dem råda är att göra alla vettiga människor – muslimer och icke-muslimer – en otjänst.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X