Annons
X
Annons
X
Sverige
Krönika

Fredric Karén: Finns ingen stor konspiration att blottlägga

(uppdaterad)
Sexövergrepp i offentliga miljöer
Musikfestivalen i Kungsträdgården.

Musikfestivalen i Kungsträdgården. Foto: Alexander Tillheden/Stockholms kulturfestival

Publicistiska beslut ska inte fattas på känslomässiga grunder. Inte heller genom påtryckningar från en högljudd grupp med tydlig agenda.

Enligt våra grund- och yttrandefrihetsgrundlagar har vi i Sverige vad som brukar kallas ett ensamansvar för den ansvarige utgivaren av en periodisk tidskrift. Ensamansvaret betyder att den ansvarige utgivaren kan åtalas och dömas om han eller hon gjort sig skyldig till brott mot grundlagarna som förtal eller hets mot folkgrupp.

Förutom lagtexterna har man också ett antal etiska spelregler att förhålla sig till; att vara restriktiv med namnpubliceringar eller brottsmisstänktas etniska bakgrund, för att nämna två.

Annons
X

Dessa har diskuterats flitigt det senaste året. Jag får själv många mejl med anklagelser om att "mörka" sanningen om invandrares benägenhet att begå brott. Eller att jag inte vågar publicera namn på misstänkta brottslingar med invandrarbakgrund.

Om man är populistiskt lagd och inte funderar över eventuella konsekvenser för den enskilde eller samhällsklimatet i övrigt, och dessutom inte är nogräknad med fakta, är det naturligtvis enkelt att publicera sådana påståenden.

Men seriös publicistik måste ha en tydligare grund att stå på.

Stäng

SvD VIN & MAT:s NYHETSBREV – vintips och recept direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Helgens DN-avslöjande om att polisen valt att inte kommunicera eller rapportera om unga invandrares övergrepp på flickor i samband med festivalen We are Sthlm aktualiserar frågan på nytt.

    Mejlen strömmar in, Twitter och Facebook svämmar över av kommentarer om att medierna och polisen är i maskopi och mörklägger sanningen.

    Att polisen väljer att inte rapportera om brott är självklart allvarligt. Polisens uppgift är att upprätthålla rättsstaten – gripa personer, utreda brott utifrån brottsbalken oavsett de misstänktas etniska bakgrund.

    Mediernas uppgift är att granska rättsstaten och polisen.

    Spelreglerna ser olika ut – och ska så göra.

    Även om vi har information som pekar i en viss riktning betyder inte det per automatik att vi publicerar uppgiften. Det finns en rad ställningstaganden att göra dessförinnan: Är det bekräftat? Finns ytterligare bevis i form av vittnesmål eller bilder? Vad är relevant information och vilka konsekvenser kan publiceringen få? Ett regelverk som tar sitt avstamp i de flesta mediers önskan att uppfattas som ansvarstagande och inte publicera fel uppgifter och därigenom orsaka onödigt lidande för såväl etniska svenskar som invandrare.

    I klartext: Polisen ska alltid rapportera och utreda brott, men det betyder inte att tidningarna måste skriva om varje utredning eller redogöra för samtliga detaljer i brottet.

    I fallet med trakasserierna i Köln och Stockholm är det för mig självklart att publicera uppgiften att det var män med invandrarbakgrund som trakasserade. En kulturellt betingad kvinnosyn förstärkt genom grupptryck har i detta fall spelat en avgörande roll och därför är den uppgiften relevant.

    Det finns ingen stor konspiration att blottlägga här. Bara olika uppdrag, ansvarsområden och framför allt lagrum att förhålla sig till. Det är det som är själva andemeningen med en demokrati med tryck- och yttrandefrihet.

    Annons

    Musikfestivalen i Kungsträdgården.

    Foto: Alexander Tillheden/Stockholms kulturfestival Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X