Annons
X
Annons
X

”Det är männen som behöver göra skillnad”

Kvinnorna måste få sin syn på livets mening att väga lika tungt som den manliga. För mänsklighetens skull måste tävlingsdriften motvägas för att inte driva oss i olycka. Det skriver debattören Madeleine Leijonhufvud.

(uppdaterad)
Madeleine Leijonhufvud

Madeleine Leijonhufvud Foto: Ingvar Karmhed

DEBATT | MÄN

Det är männen, de vuxna männen, papporna, ledarna i arbetslivet och i politiken, som kan göra verklig skillnad.

Det låter kanske självklart. Men jag är numera övertygad om att en stor del av mänskligheten har den uppfattningen. Se på historien. Alla krig, också – och inte minst – de som nu pågår. Se på de stora idrottstävlingarna. Jag är övertygad om att tävlandet är livsluft för den halva av mänskligheten som hittills, och än idag, de facto bestämmer i vår värld. Männen.

Först då: är detta olyckligt? Ja, i hög grad, alldeles uppenbart. Driften att mäta sig med andra, att ge livet ett innehåll genom att tävla och besegra andra, är det som möjliggör vansinnet krig. Jag har under senare år läst mycket om andra världskriget. Sebastian Haffners ”En tysk mans historia”, skriven 1939, ger en oerhört intressant bild av händelseutvecklingen i Tyskland från första världskriget och fram till det andra. Inte minst tankeväckande är hans beskrivning av sin egen och andra ungdomars fascination över krigskommunikéerna under kriget 1914-18.

Annons
X

”Kriget som ett stort och hänryckande spel nationerna emellan, ett spel som skänker djupare underhållning och mer lustfyllda känslor än något av det som freden har att erbjuda; det var 1914 till 1918 den dagliga erfarenheten för tio årgångar tyska skolpojkar”.

Här finns en ledtråd till hur det andra världskriget kunde ske i vår då långt framskridna civilisation, här i västvärlden. Utgången av första världskriget sporrade tyskarna till ”revansch”. Svårt att förstå, också för Haffner som upplevde det, är hur en människa som Hitler kunde få med sig majoriteten av det tyska folket. Min förklaring är att människorna där – läs männen – inte såg något fel i att ta revansch. Att vinna över fienden, att vinna matchen. Att bli das Herrenvolk.

Idag ansluter sig män från många länder, också Sverige, till IS. Lusten att ingå i ett ”lag”, att vara med i en tävling, att vinna, driver dem att lämna vad de uppfattar som innehållstomt liv för att istället vara med i den stora Matchen. Vad det leder till vet vi, det vet de också men det hindrar dem inte: död och lidande av enorma mått.

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Varifrån kommer denna syn på livet som en tävling? Jag vet naturligtvis inte. Men jag inser att det är något som präglas i barn- och ungdomen. Och visst finns det tävlingslust också hos många kvinnor. De är framstående i många idrotter. Men se på läktarna vid damfotboll (som det ju kallas, i motsats till ”riktig” fotboll). Nästan tomt. Inga huliganer. Männen ser inte detta som viktigt tävlande. Huliganerna – nästan alla män – vid fotbollsarenorna känner sig som deltagare i en match, ett krigsliknande tävlande där alla medel är tillåtna. Inte så när kvinnor tävlar. Kvinnor finner inte samma berusande känslostorm i att heja på ”sitt” lag.

    Haffner jämför också sin och många av hans jämnårigas hänförelse över kriget med idrottspublikens. Jämförelsen med fotbollsentusiasten passar, skriver han, mycket bra.

    ”Det som räknades var krigsspelets fascination: ett spel där antalet fångar, vunna områden, erövrade fästningar och sänkta fartyg enligt hemlighetsfulla regler spelade ungefär samma roll som ett mål i fotboll eller ”poäng” vid boxning.” Visst generaliserar jag. Men det är befogat här. Vad jag vill säga är att den andra halvan av mänskligheten, kvinnorna, måste få sin syn på livets mening att väga lika tungt som den manliga. Det är vad jag vill kalla en omsorgslogik, till skillnad från en tävlingslogik. Detta är som jag ser det det mest centrala målet med jämställdhetssträvandena. För mänsklighetens skull, för vår gemensamma framtids skull, måste tävlingsdriften motvägas för att inte driva oss i olycka.

    Haffners beskrivning av en ung mans syn på kriget bryter så markant mot Svetlana Aleksijevitjs kvinnliga röster i hennes journalisiska verk ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”. Där låter hon kvinnor komma till tals och ge sin bild av kriget: död, blod, lemlästade människor, svält, fasansfulla scener. En bild av krig långt bort från den som män berättat – och uppenbarligen upplevt som den sanna och viktiga. Skillnaden är slående.

    Visst har tävlandet också positiva sidor. Utan den lust att lyckas som finns i gemensamma projekt på olika områden skulle vi vara kvar i fattigdom och leva begränsade liv. Att vi har kommunikationer, annan infrastruktur, enorma tekniska landvinningar, kan till stor del förklaras med tävlingsdriften. Jag är beredd att konstatera att om endast kvinnor varit i politisk och affärsmässig ledning skulle vi inte vara där vi är idag på dessa områden. Vi kvinnor har – på grund av avsaknaden av tävlingsdrift som livsluft – svårt att organisera oss i gemensamma projekt. De kräver vilja att inlemma sig i ”lag”, att acceptera en ledare, allt sådant som kvinnorna i forntiden var obekanta med, där de satt i varsin grotta och väntade på att mannen skulle komma tillbaka från sin senaste räd under ledning av stamhövdingen.

    Hur mycket är arv och hur mycket är miljö? Hur mycket kan vi påverka? Jag vill tro att vi kan påverka, men då menar jag inte bara vi kvinnor, som måste undvika att acceptera och förstärka dessa skillnader när de dyker upp hos våra söner och döttrar. Jag menar att det är männen, de vuxna männen, papporna, ledarna i arbetslivet och i politiken, som kan göra verklig skillnad. Om de inser det farliga med manlig tävlingsdrift, om de förstår att den måste balanseras mot en inställning som ser livet som något annat än en match, så kan det leda till en säkrare, tryggare värld.

    Slår jag in öppna dörrar? Är detta självklarheter? Eller skrapar jag på något mycket känsligt när jag hävdar att män måste fundera på och ifrågasätta något som de uppfattar som själva meningen med livet? Mitt hopp står i alla fall till en förändring som vi här i landet har lyckan att få vara med om: pappor som tar ansvar för små barn, som är föräldralediga, som på riktigt känner att barnets liv hänger på honom. Jag tror att den upplevelsen och erfarenheten förändrar en mans syn på livet. Han förstår att tävlandet inte är det primära här i livet. Och han förstår det medan han ännu är ung och aktiv.

    Inte först på sin dödsbädd, där alltför många män hittills blivit djupt medvetna om hur tävlingsdriften fått dem att försumma det som verkligen hade varit viktigt att göra eller värna om.

    Madeleine Leijonhufvud

    professor em. i straffrätt vid Stockholms universitet

    Madeleine Leijonhufvud

    Foto: Ingvar Karmhed Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X