Annons
X
Annons
X

Martin Gustafsson: Det är du som är Facebooks produkt

Digital kultur: Analys

Om säkerhetstjänsten NSA hade försökt skapa en övervakning som registrerar vart vi går, vad vi läser och vad vi handlar hade det ansetts som lagvidrigt och odemokratiskt. Men att nätjättar som Twitter, Google, Instagram och Amazon samlar in just den typen av information om oss har vi på kort tid accepterat som naturligt.

Foto: Christian Ohde/AOP

Hur kan Facebook dra in flera miljarder kronor i vinst varje år, trots att det är helt gratis att vara med? Det är en fråga vi borde ställa oss lite oftare. De flesta har väl en vag aning om svaret: vinsten genereras genom reklam. Riktad reklam. Men vadå ”riktad”?

Den amerikanske säkerhetsexperten Bruce Schneier formulerar det så här: Facebooks affärsmodell är att spionera på sina användare, för att därigenom hjälpa företag att designa sin marknadsföring på ett sätt som ger den mycket större träffsäkerhet än den reklam som delas ut i vanliga brevlådor eller publiceras i dagspressen. Och det är Facebook förstås inte ensamt om. Massövervakning i kommersiellt syfte är sedan länge den helt dominerande affärsidén på internet, hos alla stora aktörer: Twitter, Google, Instagram – you name it. Som Schneier formulerar det i en slogan som redan citerats flitigt av många debattörer: ”När något är gratis på internet är det inte längre du som är kunden. Då är det du som är produkten.”

Riktad marknadsföring har utvecklats till en tämligen sofistikerad verksamhet. I en podcast beskriver Schneier ett experiment där man undersökt hur människor reagerar när deras eget ­ansikte dyker upp i annonser riktade till dem själva. Nästan alla tycker att det känns kusligt, så det tillvägagångssättet verkar inte så lämpligt om man vill sälja in en produkt. Men, visar det sig, om man istället utgår från ett neutralt modellansikte som sedan på lämpligt sätt moduleras utifrån en bild på personens eget ansikte, så att slutresultatet blir något som påminner om men inte uppenbart liknar det egna ansiktet – då går det att få till en oreflekterad igenkänningseffekt som kan vara kommersiellt framgångsrik.

Annons
X

Jag vet inte om just denna teknik faktiskt har kommit till användning. Men det säger något om nivån på det som pågår. Kanske värt att reflektera över nästa gång du lägger ut en selfie på Instagram. Eller en bild på ditt barn. Schneiers bok ”Data and Goliath. The hidden battles to collect your data and control your world” (W W Norton & Co) som kom förra året har redan fått mycket uppmärksamhet, även här i Sverige. Bland annat besökte Schneier i höstas Institutet för framtidsstudier i Stockholm (föredraget och den efterföljande diskussionen finns tillgängliga på internet – gratis!). Torbjörn Tännsjö har också ägnat boken en tankeväckande recen­sion i Tidskrift för politisk filosofi; jag återkommer till några av Tännsjös synpunkter.

Efter Edward Snowdens gigantiska avslöjanden 2013 – det överlägset största underrättelseläckaget i världshistorien – går det att skriva en bok som Schneiers på en solid grund av dokument, snarare än att utgå från anonyma muntliga uppgifter. Något som Snowdendokumenten gjorde överväldigande klart är att så gott som allt det vi gör på internet fortgående registreras och lagras. Som Schneier noterar om sin egen bok: om du läser den på Amazons läsplatta Kindle, så registrerar Amazon inte bara att du läser boken, utan exakt vilka sidor du läser och vilka du hoppar över, om du läser boken i ett sträck eller bara lite i taget, vilka avsnitt du markerar, och så vidare.

Ja, bara det att du och alla omkring dig alltid bär omkring på en mobiltelefon innebär att det registreras var du är och har varit, vilka människor du umgåtts med, vem du tillbringar natten med, och så vidare.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Och väldigt många av dessa uppgifter vidarebefordras till nationella säkerhetstjänster. Men något Schneier betonar är att möjligheten till massövervakning inte ursprungligen är dessa säkerhetstjänsters verk, utan skapades av de kommersiella aktörerna. Det var inte så att NSA en dag plötsligt bestämde sig för att konstruera system för massövervakning. Snarare upptäckte man att kommersiella aktörer redan ägnade sig åt massövervakning och masslagring av data; och så bestämda man sig helt enkelt för att begära in en kopia.

    Ja, något annat hade ju faktiskt varit otänkbart. Anta att säkerhetstjänsten direkt kommit med propåer om att varje medborgare skulle förses med spårningsutrustning som gör det möjligt att följa henne vart hon än går och kartlägga vilka hon träffar; att hon så fort hon skaffar sig en ny vän ska anmäla det till polisen; att hennes läsvanor systematiskt ska kartläggas in i minsta detalj. Alla dessa förslag hade omedelbart dömts ut inte bara som lagvidriga, utan som stridande mot det demokratiska samhällets fundamenta.

    Att säkerhetstjänster nu ändå skaffar sig sådana befogenheter är i sig inte så konstigt, menar Schneier: underrättelsetjänsters inneboende logik är och har alltid varit att samla in allt material man kan få tag på. Men är det egentligen säkerhetsmässigt motiverat? Det är begripligt att internets kommersiella aktörer ägnar sig åt massövervakning: det ger dem verkligen oanade möjligheter att få fler män­niskor att köpa deras produkter. De följer bara marknadens logik att maximera vinsten, och bryr sig egentligen inte om huruvida det är just herr A eller fru B som betalar för deras varor – så länge de får in pengarna. Men vad säkerhetstjänster vill är ju att identifiera just enskilda individers avsikter, göranden och låtanden i syfte att förutse och för­hindra brottslig verksamhet som terrordåd. Är mass­övervakningen egentligen till någon avgörande hjälp i detta syfte? Schneier menar att svaret på den ­frågan är nej. När det gäller förmågan att stoppa terrordåd har massövervakningen enligt honom på sin höjd en marginell effekt – en effekt som inte alls är värd det pris vi som medborgare och samhälle betalar när vi underkastar oss en sådan långtgående insyn i våra privat­liv.

    Inte så att Schneier är emot all övervakning. Vad han argumenterar för är att den övervakning som verkligen hjälper och behövs är den riktade övervakningen, där man fokuserar på speci­fika individer och grupperingar. En ­urskillningslös massinsamling av data kan däremot rentav vara kontraproduktiv, genom att höstacken växer och gör nålen svårare att finna. De relevanta prickarna blir svårare att hitta och binda samman när det ska göras mot en myllrande bakgrund av irrelevant brus.

    Anledningen till att politiker ändå försvarar massövervakning är, enligt Schneier, att de helt enkelt är rädda att få skulden om ett terrordåd inträffar och de inte i allmänhetens ögon ”gjort allt” för att förhindra det. David Cameron motiverade sin vägran att godta ­EU-domstolens underkännande av det europeiska datalagringsdirektivet 2014 i just sådana ordalag: ”Jag är helt enkelt inte beredd att vara en premiärminister som efter en terrorattack måste förklara för folk att jag kunde ha gjort mer för att förhindra den.” Schneier vill att de folkvalda visar större demokratisk mognad än så – och att våra medier agerar på ett sätt som möjliggör detta. Önsketänker han?

    I sin recension av Schneiers bok ifrågasätter Torbjörn Tännsjö att riktad övervakning vore mer önskvärt än massövervakning. Tännsjös skäl är inte att massövervakning är effektivt ur säkerhetsmässig synvinkel – han ifrågasätter inte att Schneier har rätt i att den föregivna effektiviteten är en illusion. Hans skäl är snarare att riktad övervakning är diskriminerande: ”Vore det inte bättre om alla fanns med, vore det inte bättre såväl från rättssäkerhets- som rättstrygghetssynpunkt? Är det inte ­befriande då man slutar göra skillnad mellan vanligt hederligt folk och sådana som är på en eller annan grund suspekta?”

    Det tycks mig som om Tännsjö gör sig skyldig till åtminstone två ­tankefel. För det första resonerar han som om valet står mellan antingen massövervakning eller riktad övervakning. Men det är klart att ingen modern stat kan nöja sig med att enbart massövervaka hela befolkningen genom datalagring, eftersom det vore omöjligt att bedriva sådan övervakning med den intensitet och fokus som krävs för att förhindra terrordåd och annan brottslighet. Lagrade data måste sållas.

    Riktad övervakning är alltså hur som helst nödvändig. Det reella valet står mellan ett samhälle där vi har både ­urskillningslös massövervakning och riktad övervakning mot särskilda grupper, eller ett samhälle där vi accepterar riktad övervakning men inför lagstiftning och institutioner som starkt begränsar massövervakningen.

    Tännsjö säger sig vidare ha svårt att se hur gränsen ska dras mellan mass­övervakning och riktad övervakning, och menar att lagstiftning inte skulle göra någon skillnad: myndigheter och säkerhetstjänster kommer hur som helst att lägga vantarna på allt det de vill veta om oss och våra förehavanden. Men där tror jag han har fel. Gränsdragningen mellan massövervakning och riktad övervakning är normativ och juridisk: vad det gäller är om vi ska ha ett samhälle där urskillningslös övervakning är den lagliga normen, eller ett samhälle där utgångsläget är att en människa inte övervakas utan där övervakning tillåts bara efter prövning och av särskilda skäl.

    Om lagstiftning infördes som starkt begränsar de kommersiella nätaktörernas rätt att lagra data om sina användare, så tror jag att dessa aktörer i stort skulle lyda dessa lagar. Dessutom borde vi införa en kraftfull lagstiftning för att säkerhetstjänster och andra myndigheter bara i undantagsfall ska få tillgång till kommersiellt lagrade data.

    Visst, lagarna skulle ibland kringgås och säkerhetstjänster skulle försöka tillskansa sig uppgifter på korrupta vis. Men vi skulle åtminstone ha en situation där sådant missbruk blir tydligt identifierbart som just olagligt och korrupt, och där det finns institutionaliserade vägar att påtala missbruket. Att ge upp idén om en sådan ordning tycks mig vara att ge upp en grundsten i demokratin.

    Men gör det då egentligen så mycket om vi massövervakas? Om de som har något att dölja upptäcks, så är väl det bara bra? Vi hederliga medborgare, vi som har rent mjöl i påsen, har ju inget att vara rädda för! I morgondagens understreckare ska jag se lite närmare på varför det sättet att resonera inte håller.

    Annons
    Foto: Christian Ohde/AOP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X