REPLIK | UTBILDNING
Jag förundras över att en charterresenär har ett större skydd för att kunna ta sig hem från solsemestern än vad en elev har att kunna slutföra sin gymnasieutbildning
Christian Nööjd
Det är intressant att ta del av Andreas Bergströms med flera tankar om hur skolan bör utvecklas på Brännpunkt 8/4. De försöker ta ett seriöst grepp om skolutvecklingen och vill inte ge några enkla svar. Men från mitt perspektiv ser jag inget annat ett renodlat ekonomiskt resonemang utifrån riskkapitalets perspektiv. Det är spännande att skolan diskuteras på den arenan, det är vi relativt ensamma om i världen. Jag undrar om vi är medvetna om vad det får för konsekvenser. Jag vill beskriva tre infallsvinklar som beskriver varför jag tycker att författarnas åsikter är bekymmersamma för svensk skola.
Ni bygger upp ett resonemang där ni beskriver er egen bakgrund som diversifierad och väl avvägd. Min erfarenhet är att mycket stor majoritet av de ekonomer som har fått sin utbildning på världens mest prestigefyllda universitet är av en annan åsikt än er. Oavsett om de fått sin utbildning på MIT, Harvard eller London School of Economics hanterar de skolutveckling utifrån andra värden än de ni beskriver. För många amerikaner är det prestigefullt att sitta i skolstyrelser, och många skolor rekryterar ”de bästa” ekonomerna till sina styrelser. Utifrån den plattformen har jag aldrig mött någon som förordar vinstdrivande skolor, individuella löner för lärare eller skolor som drivs utifrån riskkapitalets utgångspunkter. Trots er ambitiösa beskrivning av er breda bas måste jag konstatera att ni företräder extrema ståndpunkter vad det gäller skolutveckling bland ekonomer och företagsledare i världen.
Min förståelse är att hög risk endast kan motiveras med möjligheten till stor avkastning. Allt fler börjar nu förstå att vi haft en extrem utveckling de senaste 20 åren i svensk skola. Den saknar förebilder och är i princip helt oprövad. I ett sådant risktagande borde det finnas stora möjligheter för svenska eleverna att få en avkastning i lärande som vida överstiger andra länders elever, i länder vars skola utvecklats efter mer traditionella och beprövade metoder. Jag ser inga tecken på en sådan avkastning. Många skolbolag har tjänat pengar men var är de stora vinsterna för eleverna i lärande som kan motivera vårt svenska risktagande?
Bergström med flera tycker att det största problemet med att en skola lägger ner är problemet att snabbt skaffa fram alternativa platser för eleverna, ett administrativt problem. För mig är det eleverna som blir bärare av den största och riktigt allvarliga bördan när en skola hamnar i ekonomisk problematik eller tvingas att lägga ner. Det finns två tidsperspektiv som krockar här. Riskkapitalbolaget med en tidshorisont på 4-5 år och eleven vars tidshorisont är upp till 9-12 år. Idag har vi inga mekanismer som på något sätt balanserar detta.
Jag förundras över att en charterresenär har ett större skydd för att kunna ta sig hem från solsemestern än vad en elev har att kunna slutföra sin gymnasieutbildning. Istället för att som Bergström menar underlätta konkurser borde vi kanske tvinga skolorna att skapa buffertfonder som garanterar att eleverna kan fullfölja den dröm som gymnasieutbildningen ofta är. Kanske krävs det till och med lite mer av sådana fonder än att ta sig hem…?
Skolan är en väsentlig del av det ständigt pågående demokratibygget i Sverige. Det ställer andra krav än de som finns på riskkapital och vinstdrivande företag. Jag undrar om våra politiker på något sätt kan markera den demokratiska uppgiften istället för att inspireras av tankesmedjor med tunnelseende?
CHRISTIAN NÖÖJD
skolledare och tidigare styrelseledamot av International School Bangkok
