Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Margit Richert: Den publika sorgen alstrar gillaklick

David Bowie, Lemmy, han i Eagles, Alan Rickman, Kjell Alinge. Det har varit många på sistone. Och plötsligt går det inte att befinna sig många minuter på sociala medier utan att översköljas av vågor av klibbig, kollektiv sorg.

Saknaden må vara äkta nog, men det är något olustigt med hur den tar sig uttryck. De kändisar som präglat vår uppväxt kan väcka starka känslor, men det är i slutändan alltid en envägsrelation. Man kan älska Bowie – alla tycks nu efter hans död ha gjort det redan sedan sisådär 1973, oavsett när man själv fötts – men han kan aldrig älska dig tillbaka. Sådan är fansens eviga förbannelse.

Följaktligen återstår bara ett slags narcissistisk rundgång, rituella uppvisningar i den egna förtvivlan. Den här låten betydde så mycket för mig, så här känner jag inför den bleka döden, se listan med Youtube-klipp jag satt samman som hyllning. Fuck cancer.

Annons
X

Den publika sorgen är inget nutidsfenomen. När Victor Hugo begravdes tog miljontals människor till gatorna. Prinsessan Diana fick en hel värld att falla samman i gråtparoxysmer och Elton John att nytolka sin smetigaste skapelse någonsin.

Men någonting har ändå förändrats: vi kan nu alla med enkla knapptryck bli en del av en global sorgerörelse. Man kan byta profilbild till sitt favoritfoto av den döde. Den hugade kan håva in gillaklick efter gillaklick från likasinnade genom att ösa ur sig hjärtats förkrosselse. Ju mer personligt hållen utgjutelse, desto mer bekräftelse kan man räkna hem.

Vad är jag då för en sorgens Grinch – varför inte se det vackra i denna gemenskap? Är jag rentav empatistörd?

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Kanske det. Det är dock inte de enskilda fansen jag vill åt. Om inte hela cirkusen bar ett sådant tydligt drag av samtidspositionering hade jag haft lättare att fördra masshysterin. För bakom de storvulna orden skorrar något falskt: var var alla dessa gråterskor före dödens inträde? De som levde och andades för stjärnan är alltid långt fler efter dödsbudet än innan.

    När det blivit allt viktigare att slänga sig med rätt referenser har kändissorgen blivit ett enkelt sätt att visa att man är en god, sund människa. Att sörja kultstjärnor förstärker det egna kulturella och emotionella kapitalet.

    Kanske hänger allt ihop? I samhället blir döden allt mer undanskymd. I övermöblerade, underbemannade äldrelägenheter och ålderdomshem dör människor i all stillhet. Någon får ett dödsbud mitt i fiskpinnelunchen: bilen måste ha sladdat, vi hann inte skära ned honom, det var en massiv stroke. Vår privata sorg är ofta fumlig och förvirrande. När någon vi älskar försvinner beter vi oss sällan som förväntat – sorgen kan vara stum, befriande, kaotisk, förlamande och förbannande. Den lämpar sig inte särdeles bra för sociala medier. I ensamhet sörjer vi då; kollektivt hänger vi oss bara åt sorgespel.

    Nåväl, liken kallnar och fansen hämtar sig alltid – livsverken finns ju kvar. De verkligt anhöriga går vidare genom livet med ett människoformat hål vid sin sida.

    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X