Annons
X
Annons
X
Näringsliv
Analys

Malin Ekman: Den oberoende journalistiken är under attack

Mediepolitiskt inleddes 2016 dystert. Det nationalkonservativa partiet Lag och rättvisa invigde året genom att inskränka den polska demokratin – som några månader tidigare fört partiet till regeringsmakten. Med egen majoritet i parlamentet söker partiet snabb kontroll över landets statliga myndigheter och public service-bolag.

Foto: Czarek Sokolowski/AP

Först gick man åt Författningsdomstolen, själva garanten för att se till att nya lagar inte strider mot grundlagen, och kringskar dess makt. Man befarade att oppositionen bland annat skulle använda domstolen till att stoppa den nya medielag som stod på tur. Sex dagar in i det nya året undertecknades den av Polens president Andrzej Duda.

Den nya medielagen ger regeringen möjlighet att sparka samtliga chefer, reportrar och redaktörer inom public service – och välja deras ersättare. Två av Polens främsta journalister har sparkats från sina jobb. Polska public service var visserligen redan tidigare politiserat, men nu eskalerar regeringskontrollen. För bara ett år sedan nådde Polen trots allt upp till en 18:e plats av 180 när Reportrar utan gränser släppte sitt årliga pressfrihetsindex.

Utvecklingen i Polen visar hur snabbt ett land kan förändras. Men också hur högt vi måste värdera den oberoende journalistiken. Så länge den existerar och fungerar som den ska är den lätt att ta för given. Först när den urholkas framstår behovet tydligt.

Annons
X

I nämnda pressfrihetsindex hamnade Sverige på femte plats. Utifrån parametrar som lagstiftning, pluralism och medias oberoende är vi världens femte bästa land.

För de övertygade består “sanningen” även efter att den motbevisats.

Men kunskapen om hur den oberoende journalistiken fungerar verkar ofta begränsad. På nätet frodas konspirationer och skeva föreställningar. Den senaste veckans drev mot Dagens Nyheter – regisserat av den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag – visar hur cementerade dessa är i vissa läger. Det spelade föga roll att DN utförligt förklarade att man inte mörklagt några sexövergrepp i Kungsträdgården ett halvår tidigare av hänsyn till förövarnas påstådda etnicitet. Till skillnad från den så kallade alternativmedian, vilken kritikerna ofta tenderar att sympatisera med, saknar de etablerade medierna en politisk agenda i sin journalistik. Men för de övertygade består “sanningen” även efter att den motbevisats.

Stäng

SvD NÄRINGSLIVS NYHETSBREV – dagens viktigaste ekonominyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Senare i veckan skrev Isobel Hadley-Kamptz en krönika i SvD om likheten mellan drevet mot etablerade medier i Sverige och rysk, propagandistisk ryktesspridning på nätet – och det eventuella men högst osäkra sambandet dem emellan. “Att SvD ens publicerar hennes text är väl ett lågvattenmärke i sig”, kommenterade en medlem i Facebookgruppen ”Journalistbubblan”.

    Kommentaren avslöjar något om många mediekonsumenters bild av vad etablerad media ska vara, nämligen en produkt för identifikation. “Trovärdig” framstår den tidning eller sajt som överensstämmer med den egna verklighetsbilden. När en enskild skribent skriver något som utmanar den egna uppfattningen är plötsligt hela tidningen opålitlig. Läsare hotar säga upp sina prenumerationer och så vidare. Tankesättet märks inte bara på högerpopulistiska sajter och i allehanda kommentarsfält och mejlkorgar. Det finns överallt, i stort och smått.

    För ett tag sedan lyssnade jag på en hyllad podd där flera medier ifrågasattes för att de låtit publicera filmrecensioner vars betyg inte stämde överens med poddinnehavarnas omdöme om filmen i fråga. Det var tydligen skandal.

    Delningskulturen ger bränsle till identifikationsmekanismerna. Medierna vet vad läsarna vill ha och levererar det. Den relativt nystartade sajten Kit ägnar sig åt en ny sorts genre, ett slags modern, digital statementjournalistik – en mix mellan reportagejournalistik och opinionsjournalistik för goda värden som jämställdhet och mångkultur. Den är omåttligt populär, åtminstone i mitt eget Facebookflöde. I en tid av starka främlingsfientliga krafter är det å ena sidan viktigt att medierna står upp för humana grundvärden och bemöter rörelserna som motverkar dem. Samtidigt får medierna inte låta sig indirekt styras av de mörka krafterna genom att överge sin konsekvensneutralitet, ett begrepp, myntat av journalisten Erik Fichtelius, som innebär att medierna inte bör styras av en publicerings eventuella konsekvenser om nyheten är relevant för publiken.

    På sistone har motsatta tendenser märkts, inte minst inom konsten. Nyligen sade Marianne Lindberg De Geer upp sig som konst- och designchef på Kulturhuset med motiveringen “Drömmen om Kulturhuset Stadsteatern som fri och djärv plats för konsten, yttrandefriheten och de dagsaktuella frågorna är borta”. Konkret handlade det bland annat om Kulturhuset Stadsteaterns beslut att byta namn på konstnären Makode Lindes utställning från “Negerkungens återkomst” till ”Makode Linde”.

    Det är oundvikligt att texter – och konstutställningar och teateruppsättningar – väcker känslor, speciellt i det polariserade medieklimat vi befinner oss i. Men media måste innehålla även de åsikter, röster och vinklar som utmanar oss.

    Det är en viktig del av det pressfrihetskriterium som kallas pluralism. En ansvarig utgivare, till exempel, står inte bakom varje skribentens åsikt, däremot hennes rätt att uttrycka den. Så länge textens innehåll inte strider mot pressetiska regler eller på annat sätt begår övertramp är det ett givet förhållningssätt.

    Alternativet, att etablerad media i förlängningen blir en stor spegel för identifikation, påminner alltför mycket om hur högerpopulistisk alternativmedia fungerar för sina meningsfränder.

    Annons
    Foto: Czarek Sokolowski/AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X