Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Margit Richert: Den goda manligheten finns överallt

I kölvattnet av Kölns katastrofala nyår står två sidor och skriker på varandra. En hätsk part väljer att fokusera på muslimer. Vi har alla hört den tröttsamma ramsan förr. Andra – minst lika ilskna – kontrar med att alla män minsann är potentiella våldtäktsmän. Även det tillhör debattens gamla skåpmat.

Men så dum så att tryckpressen borde stannat var Eva Franchells text (Aftonbladet 8/1) när hon menade att polisens oförmåga att ingripa visar att deras kvinnosyn är minst lika unken som någonsin antastarnas. Jag vet inte hur Franchells polissyn ser ut, men den borde möjligtvis uppdateras. Mot mobben är ordningsmakten chanslös. Vi skjuter inte gärna in i folkmassor, det är liksom en av poängerna med liberal demokrati.

Så går mycken, välbehövlig diskussion förlorad i det eviga ställningskriget. Att låtsas att det inte uppstår problem när män (och för den delen kvinnor) från gravt patriarkala kulturer ska integreras i länder där kvinnor har en långt större frihet är lika dumt som att låtsas att Hagamannen nog egentligen var vitpixlad.

Annons
X

Problemet har formulerats länge och väl. Dags att tala om lösningar. Jag har inga färdiga – då hade jag varit välbetald konsult. Men kanske kunde vi börja med att uppvärdera den goda manligheten.

Den finns överallt. Som den gången i Umeå, under Hagamannens värsta härjningar, när jag gick hem klockan fyra på morgonen, hårt kramande mina nycklar. Stegen bakom som följde med när jag svängde. Gångtunneln som närmade sig. Rädslan som fick midnattsolens bleka nattfärger att blixtra svartvitt i takt med min puls. Och där: en mansröst, bedjande. “Snälla, kan inte jag få gå om dig? Jag vill inte känna mig som Hagamannen.” Det slutade med att han följde mig hem till dörren.

Och på Glastonburyfestivalen 2000, när en kokainstinn pojkvän slog mig sönder och samman. Fem byggjobbare – ett killgäng på nöjesresa – avbröt allt när de hittade mig i leran. Han som var så nervös inför sitt första barns födsel följde med mig på tåget tillbaka till London, tog mig till polisen, bäddade ned mig hos sin mor med strikta order om mycket te och kärlek.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    På varje man som skrämt mig, försökt skada mig eller bara varit en idiot, så har det gått tio som hjälpt mig, velat mig väl eller bara varit trevliga. Ganska förträffliga siffror, kanske framför allt med tanke på hur mycket fanskap alla mina medsystrar har åsamkat mig genom åren.

    Flickor sägs behöva starka förebilder – och så förstås även pojkar. Kanske framför allt de som kommer från länder där självständiga kvinnor misstas för sexuellt allmängods. Vi ska inte svika vare sig männen eller kvinnorna från dessa kulturer med välment tal om att alla män innerst inne är driftstyrda djur i olika grader av civilisationsbeslöjelse.

    Låt oss erkänna att det finns bättre och sämre sorters uttryck för manlighet. Att antasta kvinnor är en last, att skydda dem en dygd. Också Eva Franchell efterlyser ju denna dygd hos den (förment) manliga polisen.

    Inte alla män. Det har det aldrig varit, på gott och ont.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X