Annons
X
Annons
X

Tove Lifvendahl: Demokratiskt problematisk överenskommelse

Anna Kinberg Batra (M) kommer göra upp med Stefan Löfven (S) om statsministerposten.

Anna Kinberg Batra (M) kommer göra upp med Stefan Löfven (S) om statsministerposten. Foto: TT

Decemberöverenskommelsen sprider en postum julfrid, men är ur många perspektiv problematisk. Alliansen å sin sida berättar gärna att den innebär att man får igenom sitt förslag om förändrade budgetregler som man efterlyst sedan S, SD, MP och V gemensamt bröt ut en enskild post i fjol.

För det andra cementerar överenskommelsen blockpolitiken, vilket för tillfället gynnar Alliansen, som kan manifestera sin enighet – den som Löfven utan framgång ville spräcka. För det tredje hoppas man få respit att utveckla politiken så väl att det leder till en stabil valseger 2018.

Men det finns effekter av överenskommelsen som talas mindre högt om. Även om det passiva stöd som Alliansen nu förbinder sig att ge majoriteten enbart ska omfatta val av statsminister och budget, och inte lagstiftning eller andra politiska verktyg, bör man ifrågasätta att en opposition i fråga om statens budget säger att den i alla tänkbara lägen kommer att välja att vika ner sig. Demokratins säkerhetsventil är dess opposition, och kraften i oppositionen bygger delvis på hur stort hot den kan trovärdiggöra gentemot regeringen i att reellt äventyra makten. Det vapnet frånhänder man sig till stor del nu.

Annons
X

Det finns också en uppenbar risk att regeringen Löfven med oppositionen i ledband kommer att göra en ännu starkare vänstersväng än vad vi hittills sett, och använda budgetinstrumentet till en mer vidlyftig tolkning för politikutövning än vad vi tidigare har sett. Vad gör Alliansen då? Klagar på bristande ansvar? Kan bli svårt rent trovärdighetsmässigt om man själv valt att avhända sig möjligheten att i alla sammanhang driva igenom sin politik när utrymme uppstår. Ansvar är ett ord som kan tolkas på olika sätt – och för somliga borgerliga väljare torde uppgörelsen betraktas som ett svek mot den avlagda röst som innebär att man helt enkelt vill ha så borgerlig politik som det alltid finns utrymme till – oavsett vem som bär regeringsmakten.

Man skulle också kunna ifrågasätta ifall Alliansen för att signera denna överenskommelse, inte borde ha krävt av Löfven att genomföra en regeringsombildning där även Vänsterpartiet formellt och inte bara reellt ingår; trots allt är Alliansen större än regeringen S+MP tillsammans. Vänsterpartiet får just nu både makten att fortsatt diktera villkoren för samarbete med regeringen, men har i likhet med SD inte behövt förbinda sig till något alls.

På den grönröda sidan andas ett försvagat MP ut. Språkrören och statsministern har gemensamt att de alla vill undvika att gå till historien som ledare för den traineeregering som redan blivit ett begrepp. ”Kortlivad” är nu ett epitet som de hoppas ha omintetgjort. För Stefan Löfven är det tveksamt i vilken mån uppgörelsen kan ses som en framgång. Nu hoppas han ha räddat ansiktet. Men vad har han vunnit? Finns det någon som tror att de tre politikområdena som nämnts kommer att bli annat än tomt prat när MP sitter med vid bordet?

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Och så SD, då. Krona, du vinner. Klave, jag förlorar. Även om det var sannolikt att SD hade kunnat kapa åt sig ytterligare väljarstöd i ett extra val, finns i denna överenskommelse ett starkt argument för den image partiet bygger – och som andra hjälper till att bygga åt dem: ett isolerat oppositionsparti, nu även när det gäller hela den ekonomiska politiken som omfattas av statsbudgeten. En bättre julklapp hade svårligen kunnat ges. Argumentet att även V står utanför överenskommelsen är tämligen svagt mot bakgrund av V:s reella inflytande i regeringen, som i och med överenskommelsen snarare stärks.

    Det som nu har hänt kan med fog kallas historiskt. Men de demokratiska konsekvenserna av Decemberöverenskommelsen kan bli allvarliga, och är av sådan dignitet att det hade varit anständigt att väljarna hade fått säga sin mening om denna konstitutionella förändring av de demokratiska spelreglerna.

    Fler frågor följer förstås i kölvattnet; kommer detta i praktiken att innebära första steget mot en helt annan sorts valsystem? Om sex partier nu anser att parlamentarism inte är fundament utan valbart tillägg när det passar de egna syftena, bör inte en djupare grundlagsdiskussion komma på bordet? Om det från både höger och vänster finns en vilja av att få fram två tydliga alternativ, har man inte också med det sagt att vi rör oss mot ett tvåpartisystem?

    Den tidigare finansministern Pär Nuder skildrade en gång sin bild av hur det var att axla det politiska ledarskapet för landet: ”Det är som att köra Ferrari med hela svenska folket i baksätet”. Med motorburet metaforspråk kan man nu konstatera att svenska folket under detta års fjärde kvartal snarare har suttit och skakat i en gammal sovjettillverkad Lada medan rattryckningarna har åstadkommit åksjuka hos alla inblandade.

    Decemberöverenskommelsen får ur denna synvinkel betraktas som en asfaltsläggare ämnad att jämna ut alla obehagliga vägbulor som får bilen att skaka. Men bilens kvalitet blir inte bättre, för att vägbanan är jämnare och kan släppa fram även undermåliga fordon. Det kommer att visa sig mycket snart.

    ”Det här stärker Sverige”, kommenterade Anna Kinberg Batra på presskonferensen. Det är nog att betrakta som en mycket from förhoppning, snarare än en utfästelse. Ungefär som de där löftena om ett bättre leverne som avges runt nyår. Vi vet hur det brukar gå med dem.

    Annons
    Annons
    X

    Anna Kinberg Batra (M) kommer göra upp med Stefan Löfven (S) om statsministerposten.

    Foto: TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X