Maria Ludvigsson: De designar ditt röstbeteende

Det är förvisso inte den ”upplyste despoten” som efterfrågas i debattartikeln men väl den disputerade. Dagens mest hårresande läsning stod det nyligen formerade ”Nätverket för evidensbaserad policy” för (DN 1/6).

Men mellan raderna kommer även djupt problematiska idéer till uttryck. Man skulle nästan kunna tro att det i nätverket ingår diverse konsultbyråer med intresse av offentlig sektor som kund. Mest slående är dock den naiva och ensidiga uppfattningen om samhället och om medborgarskapets väsen.

Artikelförfattarna (konsulter, forskare, journalister, doktorander, psykologer, en ”beteendeingenjör” med flera) fastslår att hädanefter ”måste alla politiska beslut vara evidensbaserade”. Vilken evidensbasering man själv utgår från framgår inte.

I stället ligger tonvikten på det politiska livets behov av evidens. Ett av flera förslag består i ett djärvt juridiskt grepp: ”man stiftar lagar som kräver att politiska beslut fattas på basis av god evidens”.

Det är, den vetenskapliga ansatsen till trots, något oklart vad som egentligen avses med ”evidensbaserad politik”. Vilken forskning är det som ska användas som underlag? Och tror man att det finns en entydig forskning att utgå från, eller är man medveten om forskningsvärldens mångfald av slutsatser, teorier, fakta och resultat?

Hur ställer man sig exempelvis till nobelpristagarna Keynes och Hayeks olika nationalekonomiska rekommendationer som i högsta grad handlar om värderingar och ideologiska skillnader?

Debattörerna driver också tesen att alla egentligen skulle vilja följa deras policyförslag för evidensbaserad politik: ”de flesta av oss torde stödja idén att politiken bör vara evidensbaserad i princip”.

Men vi verkar alltså, detta till trots, hemfalla åt övertygelser, värderingar och samvete. Forskningsrapporter och evidens lämnar vi därhän. Att detta beskrivs som ett problem är inte helt lätt att släppa.

Eftersom det sannolikt är ytterst få medborgare som utgår från forskningsrapporter när de röstar, leder fria val till resultat som inte är evidensbaserade. Enligt resonemanget i debattartikeln skulle det betyda att eftersom vi ”ser världen genom politiskt färgade glasögon” blir valresultat som regel problematiska eller direkt skadliga.

När majoriteten får avgöra utfallet i allmänna val blir det dess önskemål som får styra politiken, inte forskningsrapporter. Är det månne här Beteendebyrån (som finns bland artikelundertecknarna) kommer in? Byråns affärsidé är bland annat att ”skapa beteenden för framtiden. (...) Vi designar lösningar som leder människor till beteenden som är bättre för dem själva, er verksamhet och planeten”. För detta använder man sig av beteendeingenjörer, som alltså ”designar beteenden”.

Om nu nätverket hade rätt skulle sann evidensbaserad politik leda till ett enda förslag, en lösning, fritt från ”ideologi och populism”. Det skulle i sin tur innebära att alla partier kom fram till ett och samma svar, och det är absolut omöjligt att förstå varför det – om än aldrig så evidensstint – skulle vara önskvärt.

En levande demokrati bygger på att det finns konflikter åsikts- och värderingsskillnader, intellektuell mångfald och på medborgarens rätt att fritt uttrycka det. Den färdiga och rationella medborgaren är en anomali och bygger på den obehagliga idén att en upplyst överhet kan fostra fram, designa, en ny människa.

Paradoxalt nog är det just starkt ideologiskt drivna regimer som har försökt sig på precis detta. Resultaten har varit förödande.