Annons
X
Annons
X
Näringsliv
Analys

Torbjörn Isacson: Därför klarar staten inte uppgiften

De haverier i Vattenfall som SvD Näringsliv avslöjat, från Nuon-köpet till pr-fiaskot, visar att svenska staten är en dålig ägare till verksamheten. Och de besvärande parallellerna till Telia Sonera blir allt fler. Ständiga försök att ta hem snabba politiska poäng kan omöjligen kombineras med bolagens strategier.

I både Vattenfall och Telia Sonera har det blottats stora brister hela vägen, från de lokala organisationerna upp till koncernledning, styrelse och ägare. I Telia Sonera har en utredning gett kraftig kritik mot brister som förts vidare genom hela systemet. I Vattenfall har SvD Näringsliv bland annat avslöjat hur rekordförvärvet av Nuon för nära 100 miljarder kronor drevs genom trots allvarliga varningar om prislappen, och hur en kommunikationsavdelning med en budget på uppåt två miljarder kronor om året totalsågats av en internt beställd utredning.

Båda organisationerna har uppvisat stora brister. Men ansvaret faller tungt på de ägare som inte klarat av att ta sitt ansvar.

I båda fallen handlar det om viktig svensk infrastruktur, telekommunikation respektive el, som använts för att skapa koncerner som löpt amok med dubiösa utlandsinvesteringar i syfte att skapa tillväxt. Det är uppenbart att svenska staten inte är rätt ägare till en sådan expansion. Inte minst uppstår ständigt konflikter mellan olika målsättningar, där plötsliga vindkantringar för att ta hem snabba politiska poäng gör verksamheten oerhört svår att både styra och kommunicera.

Annons
X

Politikerna slits hela tiden mellan att dels dra in enorma summor i energiskatt till statskassan, och därmed kravet på tillväxt, och risken för opinionsmässiga bakslag på grund av köp av smutsig el på kontinenten. Det leder till närmast absurda situationer där statens representant i Vattenfalls styrelse kan klubba en affär, och ansvarig minister ta avstånd från samma affär när den faller ut opinionsmässigt fel. Politiker drar sig heller inte för att rasa mot energipriset, utan att nämna att en stor del består av skatter. Likaså kan en satsning på miljövänlig energi som Vattenfalls ledning utrett plötsligt i princip presenteras som en socialdemokratisk satsning. Vindkantringen har inte varit bättre under s-regeringar än under borgerliga varianter.

På samma sätt har ägaren staten blundat när Telia Soneras ledning skapat tillväxt i det muthärjade Centralasien.

Grundtanken att använda stabila vinster i en mogen bransch till att finansiera tillväxt på nya marknader och områden har tveklöst sina poänger. Det var bland annat så Stenbecksfären kunde använda kassaflödena från basindustri till att utmana gamla monopol, inte minst Telia Sonera.

Andra framgångsrika exempel på ägare som kunnat använda intäkterna till att ständigt skapa ny tillväxt är Kamprads Ikea och Perssons HM. Eller Fredrik Lundberg som med ett konstant malande med kassaflöden från mogna företag kunnat skapa en egen supersfär, där numera Industrivärden är en viktig del.

Gemensamt för dem är att de inte behövt lägga krutet på att vinna nästa val. De har i stället kunnat ha en betydligt längre tidshorisont.

Alla utom Kamprad är visserligen börsnoterade, och måste därmed väga in de ofta kortsiktiga krav som styr aktiemarknaden. Men de är frontfigurer i kategorin ägare som sällan bryr sig om att plocka hem kortsiktiga popularitetspoäng på börsen.

Och skillnaden på hur de här organisationerna ser ut jämfört med Telia Sonera och Vattenfall är frapperande. Kostnaderna hålls ofta väl tuktade. På temat skilda världar kan man jämföra Vattenfall med det enda börsbolag där den statliga energijättens tidigare vd Lars G Josefsson sitter i styrelsen, Holmen. Det Fredrik Lundberg-styrda skogsbolaget har också en egen kraftverksamhet. Men Holmen svävar inte iväg i ständiga megaförvärv som skapar gigantiska förluster. Organisationen är ljusår från de enorma staber som Vattenfall byggde upp, med skenande kostnader och ineffektivitet. Fredrik Lundberg har en helt annan kontroll över verksamheten än vad staten har i Vattenfall.

Dessvärre lider Sverige en allvarlig brist på företagsägare som Stenbeck, Kamprad, Persson eller Lundberg. Däremot finns det väldigt mycket pensionskapital som per definition ska kunna ha en betydligt mer långsiktig och konsekvent inriktning än politiker, vars främsta syfte är att vinna kommande val. Rimligen borde där dessutom finnas resurser att bygga upp betydligt mycket mer kompetent ägarstyrning än vad staten förmår.

Vad gäller saken?

I februari 2009 köpte statliga Vattenfall det holländska energibolaget Nuon. Priset, drygt 97 miljarder kronor, gjorde affären till den största kontantuppgörelsen i Sverige någonsin, och innebar att Vattenfall fick händerna på 3 miljoner europeiska el- och gaskunder, flera kol- och gaseldade kraftverk, samt vindkraft. Affären innebar dock att Vattenfalls skulder ökade kraftigt, samtidigt som sämre marknadsförhållanden gjorde det allt svårare att förvara det höga priset. Affären har i efterhand bidragit till att Vattenfalls finanser försämrats drastiskt.

Hittills, efter fyra år, har Nuon kostat Vattenfall över 15 miljarder kronor i nedskrivningar, alltså rena förluster.

Vattenfalls förvärv av Nuon är Sveriges dyraste kontantaffär. Vet du något om affären som kan vara intressant för SvD:s reportrar? Mejla SvD Näringsliv på tipsa@svd.se.

LÄS HELA GRANSKNINGEN

Läs även

Annons
X
Annons
X
X
X
X
Annons
X