Annons
X
Annons
X
Näringsliv
Krönika

Andreas Cervenka: Därför borde bankerna stoppa miljardregnet

Storbankerna borde avstå från sina stora aktieutdelningar. Det skulle medborgare, kunder, ägare och till och med bankdirektörer må bra av.

Foto: TT

De senaste åren har bankerna försökt sälja in sig hos investerarna som superstabila utdelningsmaskiner. Det är djärvt.

Det finns nämligen inga svenska företag som är så skyhögt belånade som bankerna. För varje krona i eget kapital har de 25 kronor i lån. Ett industribolag med en så ansträngd balansräkning skulle inte få låna 1 krona i en svensk storbank. Ändå kan man höra Swedbanks vd Michael Wolf beskriva sin bank som ”överkapitaliserad”.

Hur hänger det ihop? Håll i er, här blir det lite tekniskt.

Annons
X

I Riksbankens senaste stabilitetsrapport finns en graf med två kurvor som visar hur mycket kapital bankerna har, dels mätt som kärnprimärkapitalrelation (pust!), dels som bruttosoliditet.

Det första betyder enkelt uttryckt hur mycket kapital bankerna har när man även väger in risken i låneportföljen. Det andra måttet är kapitalet i förhållande till bankens totala tillgångar.

Den första kurvan påminner om ett startande stridsflygplan – sedan 2008 har storbankernas kärnprimärkapitalrelation ökat från (i genomsnitt) 8 procent till över 18 procent, enligt Riksbanken. Den andra kurvan liknar mer ett rakt streck: bruttosoliditeten har sedan 2008 ökat blygsamt, från 3 till 3,7 procent.

Förklaringen till att det på pappret ändå ser ut som om att bankerna blivit dramatiskt mycket säkrare beror på att risken i deras utlåning sjunkit dramatiskt. I alla fall om man frågar bankerna själva, vilket är precis vad som skett. Storbankerna tillåts sedan 2007 att använda egna modeller för att beräkna risken i sin utlåning. Ju lägre risk desto mindre kapital behöver bankerna ha. Gissa vad bankerna kom fram till? Jo, magiskt nog visade det sig att utlåningen var jättesäker.

Mellan 2006 och 2013 minskade bankernas så kallade riskvikter (ett mått på risknivån) från 47 till 23 procent, enligt Finansinspektionen. 20 procentenheter berodde på att de hade ändrat beräkningsmetod. Resten berodde på att den faktiska risken har minskat.

Mellan 2006 och 2013 ökade samtidigt bankernas kärnprimärkapitalrelation från 6 till 17 procent. Om inte bankerna själva fått bedöma risken hade den ökat till bara 9 procent, enligt Riksbanken.

Riskvikter erbjuder ungefär lika bra skydd som att hålla en papperstidning över huvudet i en tornado.

Detta är lite problematiskt, minst sagt. Studier har visat att bankers interna modeller inte är särskilt tillförlitliga; bland annat därför att de är så komplicerade att de lämnar stort utrymme för egna tolkningar.

Och som riksbankschefen Stefan Ingves brukar påpeka: vid en kris räknas bankernas förluster obönhörligen av mot riktigt kapital. Riskvikter erbjuder ungefär lika bra skydd som att hålla en papperstidning över huvudet i en tornado. Att en sådan ödesfråga som bankernas motståndskraft överlåtits till bankerna själva är ganska oroande, särskilt eftersom de har incitament att "lura" systemet. Lite kapital betyder högre avkastning och ofta högre bonus.

Det finns många goda argument till varför bankerna borde samla kapital på hög. För det första är det bättre för samhället. Stabilare banker betyder lägre risk för kriser.

För bankernas kunder och långivare är det också bra. Nya regler som trädde i kraft i veckan om hur banker i kris ska hanteras innebär att även bankers fordringsägare kan tvingas vara med och ta förluster, så kallad bail-in. Även om belopp upp till insättningsgarantins 100 000 euro fortfarande är skyddade, blir det för stora kunder och andra långivare inte längre ointressant hur säker banken är. En vanlig invändning är att mer kapital skulle innebära högre räntor för kunderna.

Erfarenheterna efter krisen pekar på att det inte stämmer. Inte heller behöver aktiekurserna klappa ihop. Sant är att avkastningen på kapitalet skulle bli lägre, men ägarna kommer å andra sidan äga en stabilare tillgång. Det går faktiskt att motivera en uppvärdering av vinsterna – och därigenom ett högre och inte lägre börsvärde. Även bankdirektörer med aktiebonus skulle bli vinnare.

Det ska dock sägas att en frivillig omsvängning i bankstyrelserna inte är så sannolik. Det skulle nämligen kräva ett betydande tillskott av något som är ännu mer sällsynt i bankvärlden än eget kapital: ödmjukhet. På den punkten kan nog bara en ny kris hjälpa dem.

Foto: TT Bild 1 av 1
Annons
X
X
X
X
Annons
X