Annons
X
Annons
X

Därför bör staten bli helt sekulär

Förtryckande religiösa föreskrifter och praktiker måste motarbetas och det är statens skyldighet att skydda enskilda medborgare mot religiöst förtryck. Därför ska inte religiösa grupper få igenom krav som går emot den sekulära staten, skriver Devin Rexvid, doktorand i socialt arbete vid Umeå universitet.

BRÄNNPUNKT | STAT OCH RELIGION

Den mest hållbara lösningen på de problem som lagstridiga religiösa krav utgör för staten, är att staten underkastar sig en långtgående sekularisering och gör religionen en gång för alla till en privat angelägenhet.
Devin Rexvid

Senaste tidens diskussioner om statens satsningar mot den så kallade islamofobin och kurativa insatser till jihadister i stället för att gripa och åtala dem har väckt frågor om den svenska staten är sekulär eller inte. Även allianspartiernas förslag om att skolavslutningar ska ske i kyrkans regi med inslag av gudstjänst, aktualiserar frågor om relationen mellan stat och religion.

Regeringens positiva diskriminering av islamister, som är ett uttryck för en opportunistisk politik, kan ses som en följd av islamisters krav på anpassning av samhällsinstitutioner till islamiska normer. Islamisters enträgna försök att få igenom sina krav i kombination med en svag sekulär stat har gjort att många hyser oro över att kollektiva religiösa identiteter ska konkurrera ut individen som basenheten för statens relation till medborgarna.

Annons
X

Det dilemma som staten står inför tycks vara att staten inte kan vifta bort islamisters krav på anpassning av samhällsinstitutioner till islamiska normer då många institutioner av historiska skäl har präglats av kristna normer, traditioner och symboler. Med andra ord försöker staten undvika en utvidgning av sin huvudsakligen administrativa separation från kyrkan till en intellektuell och politisk skilsmässa. I och med att staten är jävig mot kristendomen har den hittills valt att tillmötesgå representanter för andra religioner i landet; ett förhållningssätt som är att beskriva som ett polyamoröst förhållande med närvarande religioner i landet.

Statens positiva särbehandling av islam och muslimer gör att även andra religiösa aktörer tar tillfället i akt och reser krav på att samhällsinstitutioner ska anpassa sig till deras religiösa övertygelse. En del barnmorskors krav på samvetsfrihet och vissa judiska föräldrars krav på könssegregerad skolgång för sina barn är två exempel på detta. Karaktäristiskt för de religiösa gruppernas krav är dock att de speglar en förlegad kvinnosyn. De rör ofta kvinnokroppen och kvinnors reproduktionsförmåga eller sexualitet. Dit hör krav på att slippa utföra aborter, att bära slöja som minderårig flicka och som förskolelärare, att muslimska kvinnor ska få bära långärmat inom vården, att driva igenom könssegregerad undervisning och möjlighet att vägra skaka hand med kvinnliga myndighetspersoner.

Det är sålunda tveksamt om staten med sitt polyamorösa förhållande till religioner kan vara en garant för att samhällsinstitutioner ska bygga på sekulära principer. En sekulär stat värd namnet bör snarare öronmärka medel för att bekämpa förtryckande religiösa praktiker. På samma sätt som staten anslår medel för att motverka ebola, rasism och miljöfarliga verksamheter, behöver staten satsa resurser på att förebygga och bekämpa den barnmisshandel i form av omskärelse och barnäktenskap, det kvinnoförtryck, de massmord på oliktänkande och den bestraffning av personer med en hbtq-läggning som religioner legitimerar och som religiösa grupper står för.

En sekulär stat har skolundervisning som sitt effektivaste medel för att motverka religiöst förtryck. Den sekulära undervisningen bygger på en sund inställning till förnuft, vetenskap och tanke- och yttrandefrihet snarare än blind lydnad, lojalitet och underkastelse.

Idag försöker samhället genom skolan informera om och skydda barn mot till exempel tobaksindustrins riskfyllda budskap och produkter. På samma sätt borde elever bli informerade om och skyddade mot de risker som religionsindustrins budskap och produkter innebär. Religionsundervisning borde sålunda ersättas eller åtminstone kompletteras med undervisning i ateism och religionskritik. Ett seriöst förebyggande arbete mot religiöst våld och förtryck förutsätter att elever upplyses om den brutalitet som religioner föreskriver och som religiösa krafter utövar. Till dessa hör häxbränning, kvinnans ställning som en ofullkomlig varelse, korståg, rensning av religiösa minoriteter av dominerande religioner, fatwa, mord, stympning, skrämsel, bortrövanden, tortyr och barnmisshandel, djurplågeri såsom den tar sig uttryck i religiösa offerceremonier och så vidare.

Preventivt arbete mot religiöst förtryck förverkligas aldrig genom att respektera religiösa dogmer som är tömda på respekt för individuella fri- och rättigheter, genom att låta bli att smäda heliga symboler, genom att vara tolerant mot intoleranta religiösa människor, eller genom att ge religionen ett mänskligt ansikte. Förtryckande religiösa föreskrifter och praktiker måste motarbetas och det är statens skyldighet att skydda enskilda medborgare mot religiöst förtryck. Det är hög tid att flytta fokus från religionsfrihet till frihet från religion och till lagar som skyddar mot religiöst förtryck.

Att befria sig från och skydda sig mot religion och dess dogmer var en av upplysningstänkarnas främsta ambitioner. Det var politiska, filosofiska, pedagogiska, litterära och konstnärliga strider mot religionen som banade vägen för det samhälle där individen och hennes universella fri- och rättigheter utgör basenheten för statens relation till sina medborgare. Upplysningstraditionens idé att få bort religionens tafsande och förtryckande fingrar från människans liv och i synnerhet från barns samt kvinnors fri- och rättigheter är enormt viktig att ta vara på i en tid där religiösa krafter vill ta tillbaka dessa fri- och rättigheter.

Svenska staten står inför ett vägskäl. Den ena riktningen är att staten fortsätter det polyamorösa förhållandet med religioner vilket innebär religiösa normers och traditioners ökade intrång i samhällsinstitutioner. Den andra är att staten blir sekulär. Den mest hållbara lösningen på de problem som lagstridiga religiösa krav utgör för staten, är att staten underkastar sig en långtgående sekularisering och gör religionen en gång för alla till en privat angelägenhet. Sekulär undervisning, kompromisslösts försvar av åsikts- och yttrandefrihet, ökad tillsyn av religionsindustrin, och förbud mot utövande av religioner inom samhällsinstitutioner inklusive skolavslutningar samt sekulär kalender är några frågor som sätter statens sekularism på prov.

DEVIN REXVID

doktorand i socialt arbete vid Umeå universitet

Fler debattartiklar av Devin Rexvid:

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X