Annons
X
Annons
X

Per Gudmundson: Därför är Sverige sämst på integration

Ledare kolumnister
Integrationsminister Erik Ullenhag (FP).

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP). Foto: YVONNE ÅSELL

Sverige är bland de sämsta av alla länder i OECD på att få in invandrare på arbetsmarknaden. Enligt SCB låg sysselsättningen förra året på 66,1 procent för de utrikes födda, medan inrikes födda hade en sysselsättningsgrad på 83,1 procent. Även när man mäter arbetslösheten återfinns denna skillnad. Det finns helt enkelt ett kraftigt arbetsmarknadsgap.

Bakom den torra statistiken döljer sig ett tragiskt utanförskap där tusentals och åter tusentals människor står utan möjlighet att förverkliga sin potential. Bortsett det rent mänskliga slöseriet tillkommer förstås också ett ekonomiskt. Regeringens utredare professor Jan Ekberg har återkommande visat att invandringen till Sverige de senaste decennierna årligen har utgjort en belastning, mätt som skillnaden mellan vad invandrare tog i anspråk av de offentliga transfereringarna och vad som betalades in, på motsvarande 1,5 till 2 procent av BNP (mellan 54 och 73 miljarder kronor förra året), huvudsakligen på grund av det låga arbetskraftsdeltagandet.

Svenska politiker är sedan åratal medvetna om problemet. Så varför händer inget?

Annons
X

I nya numret av Ekonomisk debatt (4/2014) studerar nationalekonomen Andreas Bergh, som också är kolumnist här på ledarsidan, olika förklaringar till Sveriges dåliga position i internationell jämförelse, och ställer dem i relation till de politiska partiernas förslag på området.

Bergh finner flera mönster bland OECD-länderna. Först konstateras att hög sysselsättning bland utlandsfödda normalt återfinns i länder där också infödda har hög sysselsättning – vilket alltså betyder att invandrarna knappast stjäl jobben från dem som fötts inom landet. Jobb är inte en begränsad resurs som fördelas – fungerande arbetsmarknader funkar för alla grupper.

För det andra tycks högre lönespridning ge mindre sysselsättningsgap. Invandrarens underläge i exempelvis språkkunskaper kan då kompenseras genom att konkurrera med lägre lön.

Vidare tycks länder med striktare anställningstrygghet, generösare socialt skyddsnät och omfattande kollektivavtal vara länder med stora arbetsmarknadsgap.

Mängden utlandsfödda spelar ingen roll, enligt granskningen. Jobb är som sagt ingen begränsad resurs. Däremot finner Bergh att de länder som har ett högt antal asylsökande också har stort arbetsmarknadsgap. Kanske kan det vara så att asylanter i högre grad söker sig till länder där den infödda befolkningen har hög sysselsättning.

Noterbart i undersökningen är att de utlandsföddas utbildningsnivå inte tycks spela någon roll för gapet. Ej heller tycks förekomsten av främlingsfientlighet vara avgörande. Och Bergh finner inte något samband mellan god integrations- och antidiskrimineringspolitik och lägre arbetsmarknadsgap. Sverige, exempelvis, får ju högsta betyg i Mipex ranking av integrationspolitik, vilket inte på något påtagligt sätt har hindrat det stora arbetsmarknadsgapet.

Så vad vill då de politiska partierna göra för att minska gapet? När Bergh granskar de politiska programmen finner han att de förslag som är populärast bland politikerna, är de som har minst effekt. De vanligaste förslagen är att bekämpa rasism och främlingsfientlighet samt höja de utlandsföddas utbildningsnivå. Bägge kan förstås vara lovvärda på andra plan, men tycks inte ha någon effekt på sysselsättningsklyftan.

Förslag som skulle kunna göra skillnad – ökad inkomstspridning, reducerat försörjningsstöd och minskad facklig makt – lyser dock med frånvaro.

Här är alltså förklaringen till varför inget händer. När partierna diskuterar integrationspolitik sparkar de in öppna dörrar och slår kraftiga slag i luften.

Bergh analyserar inte huruvida migrationspolitiska förslag skulle kunna påverka gapet, tyvärr. Det vore ju inte otänkbart att en större andel av arbetskraftsinvandring skulle påverka positivt, exempelvis. Men inte heller på den punkten är väl debatten särskilt konstruktiv.

Sverige ser ut att förbli i OECD:s integrationsbotten, så länge den politiska debatten inte förmår att komma längre än till slagord om utbildning eller diskriminering.

Annons
Annons
X

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP).

Foto: YVONNE ÅSELL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X