Om inte ECB tar det stora steget och ”kommer ut” som en mera vidsynt ”lender of last resort” för euroländernas stödsystem eller direkt till krisande euroländer, så finns haveririsken i eurozonen kvar.
Marknaden fyrade av den lilla fyrverkerilådan när EU-toppmötet i förra veckan presenterade sina nya stödåtgärder. Förväntningarna var dock nedskruvade och det finns mycket som talar för att glädjen även nu kommer att vara kortvarig.
Den stora nyheten var att euroländernas stödfonder, den befintliga EFSF, (Europeiska Finansiella Stabilitetsfonden) och den snart sjösatta ESM, (Europeiska Stabilitetsmekanismen), kan användas för att direkt rekapitalisera nödställda eurobanker, utan omvägen via lån till bankernas moderländer. Detta var ett svar på den ökade oron efter att Spanien bett om lån från ESM för att skjuta till 100 miljarder euro till sina krisbanker. Detta lån skulle innebära att den spanska statsskulden i ett snäpp skulle öka med 10 procentenheter till över 90 procent av landets BNP. Med fortsatt stora underskott och stor fallhöjd i den spanska ekonomin så ökar risken för betalningsinställelse. Även Irland, som fallit igenom med sina åtaganden till landets banksystem, sades kunna få stöd från dessa fonder.
Ett viktigt förbehåll för direkta bankstöd, och ett steg i riktning mot en bankunion, var att inrätta en gemensam banktillsyn underställd den europeiska centralbanken ECB. För att få till en bankunion krävs emellertid mera, som exempelvis en gemensam insättningsgaranti och bankstödsregim.
Ett tredje beslut var att stödfonderna kan direktköpa statsobligationer på andrahandsmarknaden för att förhindra att räntan skenar i väg i en självdestruktiv spiral. Denna åtgärd skulle vara behängd med mindre tuffa villkor än när ett land söker direktstöd. Samtidigt sades det också att de obligationer som stödfonderna köper inte ska vara ”seniora” (erhålla betalning före andra fordringsägare) vilket är ett krav för att få direktlån. Om de köpta obligationerna skulle vara seniora så skulle det leda till att övriga aktörer med rätta uppfattar att sina obligationer fått en högre risk, vilket skulle kunna leda till stora utförsäljningar.
Ett fjärde beslut var av karaktären luftpastej, nämligen att göra en ”tillväxtsatsning” på 120 miljarder euro, motsvarande 1 procent av EU-ländernas samlade BNP, för satsningar på småföretag, bredband, energi och andra ”göragottsaker”.
Besluten fick i alla fall ner räntan på den tioåriga spanska statsobligationen från den fatala 7-procentsnivån till fortsatt farliga men kortsiktigt överlevnadsbara 6,3 procent. Även räntan på italienska statsobligationer föll med en halv procentenhet till 5,6 procent. Samtidigt tog världens börser rejäla kliv uppåt.
Men efter en långhelgs betänketid har kritiken börjat strömma till. Marknadsreaktionerna var även betydligt mer avvaktande än när ECB slog upp utlåningsdörrarna till eurobankerna med sitt utvidgade så kallade LTRO-program i december.
LÄS MER: Tyskland som eurokrisens moder
Den främsta kritiken och oron gäller att de resurser som finns tillgängliga inom euroländernas stödfonder är alldeles för begränsade, 200 miljarder euro inom EFSF och de tillkommande 500 miljarder euro i ESM. EFSF-medlen är redan uppbokade av stöd till Grekland, Irland och Portugal och ESM kommer, när den är sjösatt, att ta över det fortsatta stödet till Grekland samt det spanska bankpaketet på 100 miljarder euro.
Paul De Grauwe, professor vid London School of Economics, påpekar att ESM är alldeles för liten för att kunna stötta exempelvis Italien och Spanien, vilka har utestående statsobligationer på 2000 respektive 800 miljarder euro. De Grauwe menar att ESM på grund av sin storleksbegränsning snarare kommer att trigga en kris. Argumentet är att när den väl har börjat användas för exempelvis köp av spanska obligationer kommer fokus att flytta till hur begränsat fondens faktiska utrymme är, vilket kan trigga befintliga obligationsägare att vilja sälja av så snart som möjligt.
En annan invändning är att ESM genom sin nya inriktning får en väsentligt högre riskprofil än vad som tidigare var planerat, då den, i likhet med Internationella valutafonden IMF, enbart skulle ställa ut seniora lån behängd med mycket skarpa besparingsvillkor. Det är stor skillnad på att skjuta till riskkapital till banker och att ställa ut seniora lån. Förlustrisken har ökat väsentligt, vilket lär öka spänningarna inom euroländerna.
I slutändan återstår endast en institution som kan hantera detta och det är ECB, som har obegränsade resurser att antingen köpa obligationer direkt eller genom att ge ESM en banklicens, där den ges obegränsade möjligheter att låna direkt från ECB. Så länge ECB själv och Tyskland inte kan acceptera detta lär eurokrisen fortsätta sitt destruktiva leverne.
Efter räntemötet i torsdags sade ECB-chefen Mario Draghi att de är redo att erbjuda likviditet till solventa banker men beträffande de obegränsade treårslånen (LTRO) vill ECB ha ytterligare tid för att utvärdera effekterna av de två omgångar som ECB erbjudit.
Förutom att sänka styrräntan från 1,00 till 0,75 procent sänkte de även depositräntan till noll procent. Depositräntan är den ränta som ECB erbjuder banker som placerar sitt likviditetsöverskott över natten.
Förhoppningen är att bankerna ska låna till varandra eller till företag och därmed få mer fart på ekonomin. Om det fungerar återstår att se.
Några andra typer av åtgärder är inte aktuella, förklarade Mario Draghi.
