Annons
X
Annons
X

Bruksanvisning till livet

Matt Haigs hoppfulla roman om depression borde delas ut till alla i själsmörker, skriver Lina Kalmteg.

Foto: Murdo Macleod/AOP

Skäl att fortsätta leva

Författare
Förlag
Massolit
ISBN
9789176610312

Övers. Karin Andrae

Kunde jag brodera skulle jag börja fylla väggarna med visdomsord. För jag inbillar mig bara en kort bit in i ”Skäl att fortsätta leva” att den brittiske författaren Matt Haig har hittat något viktigt. Jag stryker under och stryker under i skildringen av hans vandring i depressionshelvetet.

Det var 1999. Han var 24 år, bodde på Ibiza, där han klubbat och druckit alkohol nätterna igenom. Studierna var just avklarade. Vuxenlivet skulle börja. Då tog mörkret honom. Han beskriver hur han blir som förlamad. Ligger passiv i sängen i villan som han och flickvännen Andrea hyr. Övertygad om att han är med om något som ingen annan tidigare varit med om. Han funderar på att ta tjugoen steg till klippkanten, som det bara är tjugo steg till. Han åker hem till England och föräldrarnas hus. Isolerar sig. Enbart att gå till närmaste snabbköp för lite mjölk och marmite utlöser en av alla panikattacker.

Matt Haig försöker inte framställa sig själv som en sympatisk, stackars kille, då för över 15 år sedan. I stället vill jag som läsare ibland sucka åt hans yngre jag: ”Ta dig samman!”. Som när han tvunget måste följa med i bilen när flickvännen ska skjutsa sin cancersjuka mamma till sjukhuset för att han inte klarar av att vara ensam. Därmed fångar han skickligt läsaren just i det han varnar för: att – som hans egen pappa – be en deprimerad att rycka upp sig. Han listar exempel på sådant som folk inte säger i andra livshotande situationer: ”Skärp dig, jag vet att du har tbc, men det kunde ha varit värre.”

Annons
X

Det är heller ingen alltigenom rosenskimrande upplösning. Visst, Matt Haig fick en roman antagen, har hyllats och fått två barn. Men han visar också att livet inte är perfekt, att han fortfarande kan bli deprimerad ibland. Det där är viktigt, för ibland kan just krav på att livet måste vara helt felfritt stå i vägen för ett tillfrisknande.

Boken är skriven med både humor och stor självdistans och på en skör men så övertygande prosa. Den är fullmatad med citat av andra ångestfyllda författare, som Emily Dickinsons dikt ”Det var en begravning i min hjärna”. För böcker, tillsammans med bland annat yoga, löpning och skrivande, blev en räddning. Däremot inte medicin, det som annars ses som en quick fix.

Fast utan sin flickvän, Andrea, som nu är hans fru, skulle han inte klarat det. Boken är en enda stor kärleksförklaring med meningar som ”Andrea, hon som innehöll allting”. Det är vackert, men möjligtvis brister boken där för en del. Hur många djupt deprimerade har någon som står kvar vid sidan om, säger rätt saker och orkar – år efter år?

Men Matt Haigs egna teorier och inte minst hans listor, bland annat med sådant som får honom att må bättre och sämre, kan tveklöst ändå vara till hjälp för andra. Det här är en hoppfull bok som borde delas ut till alla i själsmörker. Det är samtidigt mer än en bok om depression, det är en bruksanvisning till livet. Matt Haigs visdomsord, de som han numera också visar sig sprida via sitt Twitterkonto varje dag, är lätta att suga upp för alla varelser som ska klara sig där ute i samhället.

Han upprepar på olika sätt boken igenom att det är svårt att förklara depression för människor som aldrig lidit av det. ”Det är som att förklara livet på jorden för en utomjording.” Man måste vara gjord av extrahård betong om man inte förstår mer efter att ha läst hans bok.

Annons
X
Foto: Murdo Macleod/AOP Bild 1 av 2
Bild 2 av 2
Annons
X
X
X
X
Annons
X