Det känns gott för själen att själv agera stolt uppfödare av pelargoner, fuchsior, porslinsblommor och andra krukväxter i stället för att ständigt köpa nya när de gamla har tagit slut. Man får en helt annan relation till sina växter när de är ens egna bäbisar. De som odlar sticklingar och byter plantor med varandra undviker också flera miljöförstörande led i både odling, förpackning och distribution. Alla kan vi ju dessutom kalla oss ekologiska odlare, under förutsättning att vi använder kravmärkt blomjord och undviker kemiska bekämpningsmedel.

Vissa sorter är skrattretande enkla att föröka på det här sättet. Själv är jag sedan länge självförsörjande på ampelliljor. Det var alls inget planerat, det bara blev så. Allt började med några små miniplantor inuti en fuktig plastpåse i ett brev på posten från Gertrud i Aneby. Avläggare, kallas sådana små revor med nya skott. Det finns ingen mer lättodlad krukväxt att starta med, försäkrade hon. Och jag håller med, men skulle också vilja ha med några andra pålitliga sticklingsväxter på tio-i-topplistan för nybörjare. Som hoya, porslinsblomma. Och paradisträd. Och saintpaulia. Och vandrande jude. Bara för att nämna några. Utan att alls gå in på pelargonerna som för varje år bara blir fler och fler.

Jag önskar att alla som gillar växter ägde åtminstone en crassula, ett paradisträd som med åren sakta men säkert växer sig kraftigt och stort. I blomsterbutikerna kan de bli hur dyra som helst, ju äldre och större de är. Men man kan också norpa av ett blad eller en mindre gren hemma hos någon som har en. Paradisträden är, precis som de flesta andra fetbladsväxterna, mycket lätta att föröka.

Det är bara att låta bladet eller grenen torka upp ett par dagar och sedan sticka ner det i en kruka med näringsfattig kaktusjord, ställa den i ett någorlunda ljust fönster, vattna ytterst försiktigt och vänta och se. När den nya plantan har börjat växa kan man välja att stamma upp den för att verkligen få ett litet träd med krona. Då nyper man bara av alla blad på stammen tills den har nått önskad höjd. Här gäller det dock att ha tålamod, eftersom tillväxttakten är otroligt långsam.

Om sticklingarna skall transporteras är det säkrast att stoppa dem tillsammans med en skvätt vatten i en plastpåse som man blåser upp och knyter ihop. På det sättet skapas ett mikroklimat inne i påsen och den lilla sticklingen kan klara sig i flera dagar, bättre än om den skulle ha satts i vatten. För visserligen kan många sticklingar rota sig i ett glas vatten, men de rötterna blir mycket sköra och svårrotade när de sedan ska planteras i jord. En stickling ska helst stickas ner i fuktig jord, det hörs ju på namnet.

Nu när dagsljuset så sakteliga börjar återvända är det läge att börja experimentera med krukväxtsticklingar. Nyp små toppskott hemma hos grannarna, plocka med ett blad av kompisens svärmors tunga, den tålmodiga agaveväxten Sansevieria trifasciata. Eller vänta till i slutet av mars och köp ett par stora moderplantor av pelargoner på trädgårdsmässan och halshugg dem på mängder av friska små sticklingar. Då blir det inte så dyrt när sommaren kommer och pelargonkrukorna utomhus ska fyllas.

Den som till äventyrs inte själv vill leka växtförökare kan nu i slutet av januari och februari hitta massor av små sticklingsplantor i välsorterade trädgårdsbutiker. Det blir betydligt billigare än att köpa fullvuxna plantor och odlingsglädjen nästan lika stor.