Lägenheten är inget som Ulrika och hennes man trillade över av en slump. Nej, den har en lång historia inom familjen: Ulrikas mans far, konstnären Einar Höste, hade den som ateljé under en stor del av 1900-talet. Och visst finns lite av ateljékänslan kvar än i dag med generösa takfönster som släpper in vackert ljus i vardagsrummet. Men ateljékänslan delas med en ombonad och lekfull känsla.
– Det är ungefär så jag föreställer mig att familjen i Hattstugan hade det, säger Ulrika leende.
Hon refererar till Elsa Beskows barnbok från 1930-talet om familjen som bodde i en hatt.
– Egentligen vet jag ju inte hur det såg ut inuti hatten, men i min fantasi är det fyllt av saker som familjen tycker om. Det finns ingen tanke på minimalistisk eller trendkänslig inredning.
För Ulrika och hennes familj är det inte inredningen som är det viktiga i hemmet, det är stämningen. Den uppnås förstås delvis genom valet av möbler men också genom ljus, musik och de människor familjen väljer att bjuda hem.
Ulrika är född och uppvuxen i Stockholm, hon utbildade sig vid Konstskolan Idun Lovén och Stockholms konstskola. Under sin första tid som konstnär arbetade hon mest i olja, men upptäckte sedan screentryckets oändliga möjligheter.
Hon tar ofta befintliga bilder och lägger in dem i ett nytt sammanhang. Hon har använt sig av Kalle (Kalles kaviars käcke frontfigur), Sickan Carlsson, Gullan Bornemark och även av kända mönster som Burberrys klassiska rutor. Genom screentryck överför hon dessa moderna ikoner till oväntade sammanhang.
Här och där i lägenheten finns de egna verken; Kalle-kudden i silver, lila och rosa pryder soffan och ovanför den finns en tavla med nallar som Ulrika också gjort. Men här finns också spår av andra konstnärer. I trappan hänger lampetter av Molly Bark, på väggen vid matbordet finns en tavla av Heléne Öfwerström och i vardagsrummet ståtar en Helgonet-installation av Tommy Esbjörnsson.
Lägenheten som Ulrika delar med sin man och dotter består bara av två rum och en kokvrå, men den känns betydligt större. Delvis är det förstås våningsplanen som spelar in. Lägenheten är i etage och att få springa upp och ner i trapporna ger en ökad känsla av rymd. Det finns också en altan som under sommarhalvåret fungerar som ett uterum med utsikt över takåsarna.
Dottern Milou har inget eget rum, så hennes saker får vara lite överallt i lägenheten. En bil på vardagsrumsgolvet, några dinosaurier i bokhyllan, en hundrobot som tar sig fram överallt.
Hemmet måste vara funktionellt för alla som bor där, på den punkten är Ulrika mycket bestämd.
Förutom att samla på sig saker hon tycker om och använder menar hon att materialen har stor betydelse för att få till den där ombonade hattstugekänslan.
– I Medelhavsländerna kan de inreda med stengolv och mycket kakel, men jag tycker inte att det passar här under våra kalla vintrar. Då vill jag ha trä, värme, ljus, tyger. Under vinterhalvåret tillbringar vi väldigt mycket tid hemma och då måste det vara ombonat.
Att tänka på form är också viktigt, enbart kvadrater tråkar ut ögat och bidrar till att hemmet blir stelt. Blandar man upp med mjukare former försvinner det stela och hemmet tycks plötsligt inbjudande. Att det ska vara inbjudande och lekfullt återkommer Ulrika till flera gånger.
– Jag såg Ettore Sottsass hem i en artikel i en tidning, det var det vackraste jag har sett. Han var med och grundade Memphisgruppen och det syns i hans hem – otroligt elegant och samtidigt väldigt lekfullt. Det såg lite ut som en blandning av palats och hemma hos Kalle Anka.
