Mellan böcker och pjäser och inemellan plantering och ogräsrensning välkomnar Henrik Valentin gärna busslaster med trädgårdsturister hemma i Vitaby på Österlen. Då brukar han inleda med en dikt om rosor. Som kanske begrundar det faktum att en man med hår på ryggen både kan hugga ved, fickparkera och rensa avlopp – samt älska rosor.

Det är nämligen mycket rosor i den trädgård som Henrik delar med sin livskamrat Carl Erik Blomberg. Men det är ingen rosenträdgård, understryker de med bestämdhet. Fast jag tillåter mig att tvivla efter att ha räknat till 35 till 40 olika sorter på 1 400 kvadratmeter. Den ena ljuvligare än den andra. Mest magnifik är den ljuvt rosa Austinrosen ’Constance Spry’ som under sin intensiva blomningstid konkurrerar ut allt i sin omgivning. När hon lämnar scenen tar den lite skabr­öst tuggummiskära klätterrosen ’American Pillar’ över. Och ’Venusta Pendula’ försöker ständigt utkonkurrera alla andra rosor genom att formligen slänga sig upp i en gammal död gran med en blomkaskad så riklig att den nästan döljer sitt eget bladverk.

– Jag gillar strimmiga rosor, medger Henrik i alla fall medan han deadheadar, nyper av, några utblommade rosavita blommor på en ’Rosa Mundi’.

– Tänk att ha en ros som man vet har varit i odling sedan 1581. Det får mig att känna mig som en sorts kulturbärare.

Inte långt från denna gamla engelska ros beundrar vi den lika­ledes rosastrimmiga ’Ferdinand Picard’ som står granne med ännu en strimmig ros: ’Honorine de Brabant’. Sniffrosor kallar Henrik sina väldoftande och engångsblommande buskrosor. Medan den vita skönheten ’Alba Maxima’, åtminstone i skånsk folkmun, går under benämningen Dassarosen. Perfekt att plantera intill utedasset, vet Henrik som är uppvuxen i nordvästra Skåne.

Att odla rosor är sannerligen inte enbart en dans på rosor. Men när skadedjur och svampsjukdomar slår till handlar det bara om att ta fram sina Florence Nightingale-instinkter, tycker Henrik. Så när den gamla klätterrosen ’Dorothy Perkins’ bara stod och dammade av mjöldagg längs den sydvästvända husväggen grävde han upp den och flyttade den till en luftigare plats längre ner i trädgården. Där gör också morgonsolen en sjukvårdande insats genom att tidigt torka upp nattens fukt från bladen.

Det är egentligen bara den ständigt sjukdomsdrabbade ’Louise Odier’ som har fått Henrik att tappa stinget. Det kan vara bra för själsfriden att kasta en ros även om det svider, konstaterar han i senaste boken, en trevligt broderande berättelse med titeln Om lusten att trädgårdera.

Det var faktiskt mest Henriks pappa, skolläraren, som stod för trädgårdsodlandet i barndomshemmet, oftast iförd tweedkavaj. Han förde en ojämn kamp med en stenig sandjord och hans dröm var att lyckas med praktfulla tehybrider som då var på modet. Sonen tvingades att hjälpa till och erkänner gärna att trädgårdsintresset låg i träda tills han kom i ”rosenåldern”. Runt 40 var det i hans fall. Då bodde Henrik i Stockholm och hyrde en stuga i Roslagen. Men han tröttnade på kampen att få den blodomloppsröda klätterrosen ’Flammentanz’ att överleva vintrarna och kände hur de skånska rötterna kom och knackade på. Det blev Österlen, men inte en vit länga på en åker utan ett gammalt tegelhus intill bytorget. Ett rent impulsköp, men ett som han aldrig har ångrat.

Nära 25 år senare kan han stolt visa upp en imponerande mängd små trädgårdsrum för besökande busslaster. Här finns egentligen allt, på en liten tårtbitsliknande tomt som smalnar av till bara en dryg meter i ena änden. Ett lusthus, en gullregnsberså, en solnedgångsrabatt, en hassellund och en liten köksträdgård med vajande sparris och vax­bönor som klättrar på armeringsjärn. Därtill en damm med guldfiskar som går under benämningen Notre Damm och en vit trädgård där uppstickande blåklockor bryskt blir av med sina blå blommor – alltsammans omgivet av en tät häck av poppel.

Bara en sak bekymrar Henrik lite. Att det är så få män bland besökarna. Fyra på 46 kvinnor i en buss med trädgårdsmänniskor brukar vara en normal fördelning.

– Män missar så mycket, de vet inte vad de går miste om. Att trädgårdera är både roligt och sensuellt, det handlar ju inte bara om gräsklippning.