För skådespelaren Rikard Wolff kändes det länge som en ouppnåelig dröm att bo i Stockholms innerstad. Han föddes och växte upp i Gubbängen och som tonåring bodde han i Karlstad, innan han till sist fick sin första andrahandslya, 16 kvadrat, på Körsbärsvägen. Men i snart 30 år har han varit Zinkensdamm trogen. När han var nyinflyttad var det en kvarglömd plats mellan Mariatorget och Hornstull.

– Jag var nog den enda under 70 år och alla drack vanligt bryggkaffe. Caffè latte hade inte nått hit, säger han.

Området har förändrats sedan dess, men fortfarande finns mycket av charmen kvar. Här bor Rikard i en fyra på 110 kvadrat högst upp i huset, med en långsmal balkong som sträcker ut sig längs två av vardagsrummets sidor.

Hemmet består av en offentlig del med vardagsrum, kök och arbetsrum och en mer privat med två sovrum. Från början var det tvålägenheter, som har slagits ihop till en, och man passerar från den ena delen till den andra genom ett litet badrum.

Runt om i bostaden ser man spår från Rikards föreställningar. På en av stringhyllorna står Edith Piaf-dockan från Chanson Suicide, Thonetgungstolen satt han i när han sjöng Barbara i Min allra största kärlek och på flygeln ligger den vidbrättade hatten från Carlos Gardel-turnén Tango.

– När jag fyllde år i våras uppfyllde jag en gammal dröm, att köpa mig en flygel för att kunna musicera och repetera med bandet hemma. Det är det bästa jag har gjort, mitt hem fylls av musik. Jag har till och med börjat ta pianolektioner för en kille på musikhögskolan.

Nu är han mitt inne i arbetet med Maria Callas- ett obesvarat liv och staplar med böcker och skivor om och av den grekiska operadivan finns i högar på borden.

– Jag är hopplös att leva med eftersom jag är en samlare. Det är inte bara saker som har med jobbet att göra utan jag letar även efter porslin av Stig Lindberg, blåglaserad keramik från Nittsjö och gamla leksaker. Nu senast hittade jag en jättefin bilbana från Faller, exakt samma modell som jag hade när jag var barn. Jag var helt euforisk när jag hittade den.

Sedan några år tillbaka, sedan han fick sin dotter, är Rikard inne i en lugnare fas av livet. Men han har fortfarande stora fester hemma. Lägenheten är som gjord för socialt umgänge, eftersom den har stora, öppna ytor och alla gärna samlas ute på balkongen under sommarhalvåret.

– Jag har travar med hopfällbara klappstolar stående i en hörna bakom soffan, ett knep jag körde med redan i tonåren. Ibland är jag orolig över att störa grannarna, eftersom det är rätt lyhört i huset, men vi har tack och lov bra kontakt och så har jag lagt en ny ekparkett över det gamla trägolvet. Det hjälper också till att ljudisolera.

Inredningen är en kombination av arvegods, Ikea, auktionsfynd och några enstaka designmöbler. Rikard försöker att blanda gammalt och nytt. Han gör sällan impulsköp utan låter besluten växa fram. Nu senast investerade han i ett nytt bord till köket, superellipsen från Bruno Mathsson. Ibland får möblerna kosta lite mer, men då byts de inte heller ut under lång tid framöver.

– Förut hade jag köksbord och stolar från 50-talet, mammas första möblemang som hon köpte till sin första egna lägenhet på Stora Essingen. Men jag behövde en nystart, köket är min favoritplats i lägenheten. Det har inte heller renoverats på tio år, förutom att jag har bytt ut spisen, jag tycker att det är bra som det är.

På väggen in till köket hänger två svartvita fotografier på Rikard, tagna av Eva-Marie Rundqvist, som visar honom som Maria Callas. Han har alltid haft en fäbless för de stora, kvinnliga stjärnorna som hade så mycket att kämpa emot privat och sjöng på liv och död. I Rikards egen lilla skivsamling finns dessutom många klenoder på vinyl, originalutgåvor från 50- och 60-talet.

– Jag älskar att vara hemma, i närheten av mina böcker och skivor. Med åren har jag fått ett större behov av lugn och ro. Det passar inte mig att skynda på för mycket, saker och ting behöver ta sin tid för att växa fram. Så får det bli.