Redan vid första titten visste Milena Bergquist och hennes man Lasse Rosén att våningen vid Vasaparken var deras nästa hem. De såg bortom och förbi dystra mörkbruna snickerier och njöt av det flödande ljuset och anblicken av grönskande träd utanför de franska dörrarna mot parken.

– Det är otroligt viktigt att följa sin magkänsla när det gäller boendet, säger Milena. Känns det inte bra vid första titten kommer den rätta känslan aldrig att infinna sig.

Om detta brukar hon skriva i sina krönikor här i Magasinet. Hon skriver mycket annat också, till exempel skojiga barnböcker om sig själv fast under det lätt fingerade namnet Millan.

En väggmålning var nästan det enda som försvann från den 177 kvadratmeter stora sekelskiftesvåningen. Varsamt bevarades serveringsgången med lister och stuckatur, vackra beslag och svårputsade gamla fönster med handblåst glas. Just fönster är så viktiga, de är hemmets spegel, hävdar Milena som inte kan låta bli att fascineras över den vilja till utsmyckning som fanns på den tiden då Odengatan var en av Stockholms paradgator.

Samtliga parkettgolv var lackade och bonade när familjen flyttade in för tre år sedan. Husets hund for som Bambi på nyspolad is så lösningen blev att slipa och olja golven i stället. Milena och Lasse tog hjälp av inredaren Nanna Lagerman för att färgsätta hela våningen. Utgångspunkten var några vitmålade snickerier i gott skick. Väggarna målades i en ljust grå färg vilket gjorde att de gamla snickerierna plötsligt framstod som kritvita. Angränsande rum målades i svagt aprikos med ljust grå lister och dörrar och sovrummet fick bli ljust, men häftigt, rosa.

– Hela livet har jag längtat efter rosa väggar, bekänner Milena. Jag är så glad att jag vågade. Frågar man henne om våningens själ svarar hon utan att tveka: Ljus och varm och tillåtande.

– Eftersom jag är en flummig typ tror jag att man kan rena gammal gucka som sitter i väggarna. Jag köpte en kvast torkad salvia hos Vattumannen och gick runt från rum till rum och rökte ut gamla energier när vi flyttade hit, avslöjar hon med ett avväpnande skratt.

Men gamla spår från tidigare hyresgäster har hon inget emot. Vid förra sekelskiftet huserade här en överste, och pigornas sysslor är nogsamt nedtecknade på en tavla som hänger kvar i serveringsgången. Måndagar var vikta för silverputsning, på tisdagarna var det skorpbak och alla veckans dagar var det minst ett rum som skulle rengöras, inklusive det hemliga som hade den förskönande omskrivningen kabinettet.

– Jag är så lycklig över att serveringsgången finns bevarad. Det är en styggelse att riva ut allt det gamla när man kan göra så mycket med det som finns, säger Milena. Jag menar inte att man ska bo i något slags Skansen. Men jag tycker nog man ska välja en annan lägenhet om man tänker riva ut gammalt hantverk som har fungerat i över hundra år.

Inredningen i köket är ett mischmasch av slitet 70-tal och snickerier från 40-talet. Ett tag var Milena och Lasse inne på att bygga om det och kopplade in en arkitekt som ritade ett mycket funktionellt kök. Sedan förkastade de hela förslaget.

– Det var efter en hundpromenad när vi såg en ganska ny köksinredning som låg slängd i en byggbag på trottoaren. Så omodernt i dessa tider då vi måste värna om jordens resurser och inte bara förbruka, tänkte vi båda.

Efter det såg de på det gamla köket med nya ögon. Det slutade med att de bara tog bort ett skåp, målade om och kaklade vitt, bytte spis och lade ner krut på bänkskivor av marmor. Sedan kompletterade de med några nya hyllor för vardagsporslinet ovanför originallampan i kristall och mässing från 1902.

På det sättet slapp de också undan med ­cirka 50 000 kronor i stället för ett par hundra tusen för ett helt nytt kök.

Milena och Lasse har njutit av tiden i en äkta paradvåning. Men snart börjar det bli dags att dra vidare.

– Då vi flyttade hit hade vi tre barn med oss. Nu har vi snart bara en son hemma, på deltid, och salongerna ekar, säger Milena som aldrig är rädd för uppbrott.