Skärblacka, det var där hon växte upp. Jenny Jägerfeld beskriver orten som ”en liten by där mycket kretsar kring pappersbruket”. En trygg miljö hon trivdes väldigt bra i. Trots det levde hon med rädslan att vakna upp en dag som 36-åring och fortfarande bo kvar. Som 18-åring packade hon därför väskorna och begav sig ut i vida världen. Det började blygsamt med gymnasieår i Norrköping.

– Sedan dess har jag bott på 25–30 ställen – i Spanien, Irland, runt om i Asien, Danmark, Uppsala, Göteborg och på flera adresser här i Stockholm, rabblar Jenny samtidigt som hon sörplar på en latte och nyfiket skannar av de övriga kafégästerna och deras samtal.

Jenny är utbildad psykolog och kan sedan fyra år tillbaka även titulera sig författare. 2006 kom hennes första ungdomsroman Hål i huvudet, och den senaste, Här ligger jag och blöder, vann i veckan Augustpriset 2010 i kategorin årets svenska barn- och ungdomsbok.

Romanfiguren Maja och hennes pappa bor i Örnsberg precis som Jenny och hennes familj.

– De bor faktiskt i vår lägenhet, avslöjar Jenny och tillägger att romanen även utspelar sig i hennes egen ungdomsstad Norrköping.

Att Jenny och hennes man hamnade just söder om Söder var något av en slump. De hade länge försökt byta sin etta på Kocksgatan utan framgång när en tjej med en trea i Örnsberg hörde av sig.

– Vi bytte rakt av, inga pengar emellan, säger Jenny med be­låten min. Men då visste jag inte mycket om Aspudden och Örnsberg, knappt var det låg.

Nu har familjen bott i lägenheten i sex år och Jenny säger att hon aldrig vill flytta därifrån.

– Örnsberg är som en småstad i staden. Härligt med närheten till vatten. Och skog, nja det kanske är att ta i – men i alla fall många träd på samma plats. Dessutom är det barnvänligt, lugnt, välkomnande och inte så där überhippt. Och så kan man cykla till stan på 20 minuter, ja min man kan det – jag är inte lika snabb, för mig tar det en halvtimme.

Hon har nära till skratt, och Jennys sinne för humor lyfts även fram i recensionerna av hennes båda romaner. Själv beskriver hon sig främst som glad och grundpositiv. Hon har dessutom alltid varit väldigt rastlös vilket kan förklara äventyren i Kurdistan, bussresan från Danmark till Indien, dykarcertifikatet, karaten och – alla besök på akuten.

– Att jag varit så ofta på akuten beror på att jag är reumatiker. Men jag är allmänt klantig också, jag trillade till exempel omkull när jag provkörde en vespa jag tänkt köpa, den stegrade. Pappan som skulle sälja vespan och hans fem barn stirrade. Jag sa att det var okej, och fortsatte att köra. Men sedan såg jag att jeansen var helt blodiga. Jag fick vespan billigare eftersom den var repad, trots att det var jag som hade repat den. Sedan lade vi den på flaket och körde till akuten där jag fick sys.

I övrigt har hon lugnat ner sig en hel del sedan reumatismdiagnosen 1997. Men det betyder inte att hon ligger hemma på soffan och stirrar i taket. I dag driver hon en privat terapimottagning och skriver på sin tredje roman samtidigt som hon skriver krönikor för en rad tidningar och jobbar med P1-programmet Radiopsykologen.

Fortfarande lika aktiv, men mindre kaos. Och med trygga Örnsberg som bas.