Pär Fredholms vinodling.
Foto: PRIVAT
Pär Fredholm vet. Han är en av 97 organiserade svenska vinodlare. Han odlar sina vinstockar på friland i sin villaträdgård, skyddade av häckar. I fjol skördade han sina första druvor och fick ihop sex och en halv liter rött vin. Förvånansvärt gott, säger han. Och bekänner glatt att han tappade vinet i halvlitersflaskor för att få många fler att lagra. Han bor i Tyringe i mellersta Skåne men där är det faktiskt bara växtzon 2, det vill säga ungefär som i Stockholmstrakten.
Det var ett brinnande vinintresse som gjorde Pär till vinodlare.
- Det går väl inte att odla vin i Sverige, tänkte jag först. Men så fick jag via nätet kontakt med Gute vingård på Gotland och insåg att det går alldeles utmärkt.
På våren 2003 planterade Pär 50 vinplantor i trädgården och gick med i föreningen Svenska vinodlare där han numera är kassör. Medlemmarna finns huvudsakligen i sydligaste Sverige och på Gotland och Öland. Men också i Östergötland och så långt norrut som i Örnsköldsvik. Sverige har gått och blivit ett riktigt vinland.
- Det är en fantastisk känsla att kunna bjuda på sitt eget vin, säger Pär och tillägger att han också har gjort egna etiketter med hjälp av en trycksaksfirma på nätet.
Fredholms heter hans vin, kort och gott. Provare från Munskänkarna smakade det i våras när föreningen arrangerade stor vinprovning med hela 34 svenska viner. Klart positivt, var omdömet, berättar han stolt.
Det gäller att utrusta sig med tålamod om man skall lyckas som vinodlare. Plantorna bör inte skördas förrän femte året efter planteringen, när de har blivit ordentligt etablerade. Varje vinranka ger omkring ett och ett halvt kilo druvor, vilket blir en enda flaska vin. Eller, för all del, två halvflaskor.
Godaste vinet ger den ”äkta” vindruvan, Vitis Vinifera. Men den är mycket köldkänslig och sjukdomsbenägen och svårodlad på våra breddgrader. Numera finns tack och lov mängder av härdiga hybrider, lättodlade och sjukdomståliga vinplantor som är korsade av Vitis Vinifera och Vitis Amurensis och också ger mycket gott vin. Många klarar ända ner till 25 minusgrader. Det är inte heller vinterkylan som är värst. Frostnätterna på våren när plantorna har börjat växa är betydligt farligare. Dessutom är det livsviktigt att vinrankorna hinner härda av ordentligt på hösten. Därför skall man inte ge dem någon gödning efter mitten av juni.
- Rondo är en av de härdigaste sorterna. Regent, Leon Millot, Scandia och Solaris går också att odla i Sverige, säger Pär Fredholm som själv köpte sina plantor från Nangijala vingård i Klagshamn utanför Malmö.
Vanligaste vinrankan bland hobbyodlare har länge varit Vitis Lambrusca, mer känd under namnet staketdruva. Den är mycket härdig och lättodlad bara den får växa i jord med lågt pH-värde, ungefär som rhododendron och andra surjordsväxter. De flesta andra druvsorterna föredrar kalkrik, lerhaltig och mullrik jord. Staketdruvorna blir ganska goda att äta, men är inget alternativ för den som vill göra ett bra vin.
Det viktigaste är att se till att växtplatsen är väldränerad så att inte vinplantan står i vatten. Pär Fredholm grundade med sten och grus i planteringsgroparna för sina vinstockar. Han gödslar med vanligt NPK-medel och beskär rankorna enligt principen: Ju mer beskärning, desto bättre kvalitet på druvorna. Hans vinstockar växer i rader i nord-sydlig riktning och hålls så låga att druvklasarna hamnar nära marken, för värmens skull.
Det går också att trixa en hel del för att åstadkomma ett bra mikroklimat i den del av trädgården där man vill odla sitt vin. Plantorna bör växa vindskyddat och så soligt som möjligt för att druvorna skall utvecklas väl. Häckar, buskar eller staket ger lä. Stora stenar absorberar och avger värme. Svart markväv skyddar mot alltför mycket regn samtidigt som den också bevarar värmen i jorden.
Blir sedan hösten lång och varm är läget optimalt för en svensk vinodlare. Det behövs nämligen minst 90 frostfria dagar från blomningen för att druvorna skall bli tillräckligt bra för vintillverkning. Efter skörden börjar det roliga.
- Jag krossar druvorna med knytnävarna i en vanlig sil, berättar Pär Fredholm. Sedan tillsätter jag jäst och lite socker, exakt vilken mängd som behövs syns med en oeschlemätare som alla vinodlare bör ha.
Efter tio dagars jäsning silar han bort skalen och tillsätter en malolaktisk kultur för den andra jäsningen som rundar av syran. Sedan får vinet vila med ekspån i två och en halv månad innan det silas och buteljeras. Det blir en härlig, nästan svartröd färg och ett klart, medelfylligt vin med bra balanserad syra, försäkrar Pär. Och det hörs att han längtar till hösten. I år räknar han med att skörda 20 kilo druvor och kanske, kanske till och med så mycket vin att det kan tappas på helflaskor.
