Humorn är vass och ganska svart. Dräpande kommentarer varvas med ett härligt förlösande skratt som får tanterna på konditori Pallas i Vällingby centrum att vända sig om. Men Martina Montelius pratar vidare. Om uppväxten, de jobbiga åren i skolan, tiden som bibliotekarie och framgången som dramatiker.

Barndomen i Täby minns hon med fasa.

– Vi bodde i lägenhet och var nästan de enda utan mycket pengar. Vi var kommunister, de andra moderater. Ett tag var vi med i ett matlag med andra barn och vuxna. Barnen spelade cello och hade gult, böljande hår. Själv hade jag råttfärgat i olika längd, var odisci­plinerad och spelade inget instrument.

Hon berättar att hatet mot matlaget var så starkt att hon en dag tog ett drastiskt beslut.

– I smyg kissade jag i ett glas och hällde över salladen. Sedan satt de vuxna där med brödsmulor mellan tänderna och sa att det smakade sååå gott, säger hon och skrattet ekar.

Både matlaget och Täby övergavs sedan till förmån för Södermalm vilket blev en lättnad för den då 10-åriga Martina. I Eriksdalsskolan fanns gott om vanliga barn med en bakgrund lik hennes egen, dessutom fanns där de som hade både fattiga och missbrukande föräldrar. Martina var betydligt nöjdare än när hon irrade runt på Montessoriskolan i Täby.

– Men jag blev retad i stan också eftersom jag hade konstiga kläder, flikar hon in.

– Jag försökte kopiera Madonnas attityd som hon hade i filmen Desperately seeking Susan. Men av någon anledning gjorde jag inte alls samma succé. Det blev fel redan från början då jag hade sminkat mig med tuschpenna och bett min OÄ-lärare stoppa upp boken där bak.

Återigen ekar hennes skratt. Men så blir hon allvarlig för en stund när hon berättar om sin första kompis. Det var en tjej i högstadiet som hade haft kolloledare som var skådespelare på Teater Galeasen.

Tillsammans gick de två trettonåriga vännerna på åtskilliga föreställningar. Dramaupplevelsen berörde på djupet och fick dem att skrika av upphetsning när de gick över Skeppsholmsbron på väg hem.

– Vi lyftes ur vår omöjliga tillvaro av det där. När ljuset gick ner, den enorma koncentrationen på scenen och alla känslor skådespelarna uttryckte. Teater Galeasen blev min räddning.

Men utanförskapet fortsatte och skolgången gick inget vidare. Som 16-åring flyttade Martina hemifrån till en lägenhet vid Hornstull. I stället för gymnasiet jobbade hon som biblioteksassistent vid Medborgarplatsen. Livet tog en ny vändning.

– Där såg de mig på ett helt annat sätt. Jag fick vara med. Plötsligt var jag duktig och fick beröm, det hade aldrig hänt tidigare. Dessutom märkte jag att jag inte var rädd för människor längre.

Med åren kom också framgångarna i teaterns värld. Martina började som assistent, sufflös och skådespelerska och kan i dag titulera sig både författare, regissör och dramatiker.

2004 kom ytterligare en viktig vändpunkt. Det var då hon lämnade kultursöder för familjeliv i Vällingby där sambon Niklas fått lägenhet.

– Jag hade aldrig satt min fot här tidigare förutom ett besök hos en kompis och då gick jag vilse. Men jag upptäckte snabbt att Vällingby är väldigt speciellt. Den gamla biografen, fontänen, fina hus. Och Trappan som har aparta kulturevenemang, ganska dåliga utställningar och bluesband med halvamatörer som uppträder, men jag gillar det. Vällingby ska vara så. Här bor vanliga människor.