Det märks att träning är Charlotte Perrellis nya giv. Så fort tillfälle ges kastar hon på sig träningskläderna och tar en fyra kilometer lång joggingtur i elljusspåret eller utmed strandpromenaden. Båda ligger inom kort gångavstånd från sekelskiftsvillan i jugendstil där hon har bott sedan hösten 2004.

- Att springa är som bomull för själen. Både som person och artist är det viktigt att koppla av när jag inte jobbar. Här hämtar jag inspiration och glädje. När jag bodde i stan var det svårt att koppla av. Här blir det enkelt. Bara möjligheten att kunna gå ut i trädgården med en kopp kaffe och höra fåglarna kvittra.

Att bo i en stor villa med en 2000 kvadratmeter stor tomt betyder arbete, fysiskt arbetet, och inte så lite. Någon måste räfsa löv, sopa, plocka maskrosor, klippa gräset med åkgräsklippare, vattna, olja in och slipa möblerna. Det gör Charlotte egenhändigt. Som en framgångsrik artist har hon råd att anlita någon att göra jobbet. Men hon säger sig vara en kontrollmänniska som ”inte gör något halvdant”. Dessutom tycks hon inte lida av arbetet på tomten.

- Det gillar jag och tycker att det är skönt. Det fick jag hemifrån. Jag är uppvuxen på en bondgård och är inte rädd att ta i och bli lortig.

Bondgården och föräldrahemmet i småländska Kåramålatorp lämnade hon som 17-åring för att plugga musik i Växjö. Hon drog in hyran genom att sjunga för dansbandet Bengt-Ingvars med Charlotte. Vilket hon fortsatte med även efter flytten till Stockholm för studier på Kulturama.

Efter fem år i hyrlägenheter stundade Charlottes stora genombrott. Segern i Eurovision Song Contest med Take me to your heaven 1999 gjorde att hon vågade köpa sin första, i Vasastan. Sedan dess har hon hunnit bo på Karlavägen innan fick hon barn och köpte villan i naturnära Djursholm, där hon kunde bli lortig av trädgårdsarbete. Cirkeln var sluten.

- Det var verkligen en klassresa. Jag har jobbat extremt hårt och mycket. Det gör jag fortfarande.

Sedan skilsmässan 2008 har det inte blivit mindre jobb för tvåbarnsmodern Charlotte. Men desto mer glädje över det naturnära läget, vilket har gjort det möjligt för barnen att gå på ur- och skurdagis.

- Att barnen trivs betyder allt för mig. Det är lite samma sak som när jag växte upp. Det är viktigt att lära sig ta hand om naturen och visa natur och djur respekt. Jag hoppas att det ger mina barn trygghet och balans i livet: Att de ser saker som är på riktigt och inte bara den plastiga ytan som man ser i stan, med massor av trafik, avgaser och hets.

Själv känner hon ingen saknad efter stans puls. Det får hon nog av under sina turnéer, framhåller hon. Till stan åker hon endast för att träffa vänner eller för att shoppa skor eller kläder. Då letar hon sig till Biblioteks- och Birger Jarlsgatan, eller till NK.

Även om hon blir igenkänd på gatan i Djursholm är trycket inte lika stort som i stan och den gyllene regeln för grannsämjan är att var och en sköter sitt.

- Men vill man ha kontakt med andra så går det. Jag upplever folk här som öppenhjärtiga.