Monica Sundman var tveksam då hon första gången steg in i lägenheten på Östermalm.

– Lars såg potentialen. Jag tyckte att trappan i furu med spjälor var gräslig och var övertygad om att det skulle krävas en omfattande och dyr renovering, säger hon.

Det Lars Sundman framför allt fastnade för var att de tre rummen på nedervåningen låg i fil vilket gav en känsla av rymd. Att det fanns öppna spisar i alla rum och vacker stuckatur var också detaljer han tyckte om. Lars tyckte att lägenheten hade en bra grund och dessutom en härligt ljus övervåning med rymlig terrass. Övertygad om att Monica skulle ordna till inredningen övertalade han henne.

– Hon är ju inredare, det är klart att hon skulle fixa det, ­säger Lars.

Efter en kort budgivning var lägenheten deras. Huset tillhör Sveriges första bostadsrättsförening som bildades 1886 och alla som har bott i läg enheten finns beskrivna i en särskild bok, en tradition som Lars och Monica är extra förtjusta i.

– Det är kul att läsa om de olika människornas historia, det är faktiskt inte så många. Men alla verkar de ha trivts. De som bodde här innan var tvungna att flytta eftersom det då inte fanns någon hiss, säger Monica.

Det är 13 år sedan paret flyttade från sitt stora hus i Täby. Det var inte ett helt enkelt beslut. Båda var tveksamma till att flytta in till stan, men samtidigt överens om att om de fann en lägenhet så skulle den ha en känsla av hus.

– Våra barn började bli vuxna och det var dags att flytta efter alla år i Täby. Efter en rad tveksamheter bestämde vi oss för den här våningen. Och Lars fick rätt, det blev fint ganska snabbt och utan större renoveringar, säger Monica.

Den tidigare så avskydda 1970-tals furutrappan ser numera fräsch och modern ut. Den leder till det enda rummet på övervåningen. Ett ljust utrymme, som byggdes samtidigt som trappan, tjänar som tv-rum med tillhörande terrass. De förra hyresgästerna använde utrymmet som ett orangeri.

Furutrappans spjälor togs bort och byttes ut mot stål. Hela trappan målades i vitt, köket moderniserades, golvet i hallen fick golvvärme och spotlights sattes upp i taket. Men det var allt. Inredningen var också snabbt ordnad. Inte mycket behövdes köpas nytt. De flesta av möblerna har hängt med Lars och Monica sedan decennier. Och mycket är köpt på loppisar, auktioner och i antikaffärer. Elipsbordet i glas är inköpt för 22 år sedan på Nordiska galleriet och finns fortfarande kvar i sortimentet. Få saker är nyinköpta.

Monica är passionerat intresserad av inredning och arbetar som inredare av offentliga miljöer. Med ett säkert öga för kvalitet har hon vaskat fram guldkorn för en spottstyver. Genom att klä, måla om och fixa till har både soffan, stolarna och fåtöljerna fått en renässans. Resten tog form med ljussättning och blommor.

– Välriktad ljussättning kan man faktiskt trolla med. Om grunden är gedigen funkar resten också, säger hon.

Detaljer som speglar, ramar och de finurliga elementskydden är alla direktbeställda hos glasmästare och snickare.

– Jag tycker det är kul att hitta på egna former. Jag hittade ingen oval spegel som passade till toaletten, så då beställde jag en. Samma sak med elementskydden, de fanns ingenstans att få tag på, så då ritade jag dem och beställde hos en duktig snickare, säger Monica.

Det som sätter färg på den genomgående ljusa grunden i hela våningen är konsten på väggarna. I över 40 år har paret samlat på tavlor. De bryr sig inte om namnen på konstnärerna utan går helt och hållet efter sin personliga smak.

– Vi har alltid intresserat oss för konst. Vi snokar här och kikar där. Kollar upp och går på galleri. Vi älskar alla våra tavlor. Alla har en historia och ett starkt affektionsvärde för oss, säger Lars.

Inredningen har varit intakt sedan de flyttade in. Paret menar att så fort möblerna har hittat sin plats så får de står kvar. Trots att en del möbler kläs om och ny konst kommer upp på väggarna är stommen densamma. Monica är mera innovativ, medan Lars försöker behålla det gamla. I slutändan brukar de dock vara rörande överens.

– Har man hittat den optimala platsen för saker är det ju onödigt med förändringar.