Kaknäs efter Djurgårdens förmiddagsträning, det är lunchdags och mittfältslöftet Sebastian Rajalakso strosar runt i badtofflor med en smörgås i handen. Vårsolen får gräset att verka extra grönt och tränaren Zoran Lukic ser ut att trivas ganska bra med situationen. Inledningen av Allsvenskan har visserligen varit knackig, men han är återigen ansvarig för laget i sitt hjärta, klubben som han var med och förde till SM-guld 2002 och 2003. Göteborg, där han tränade ÖIS och Qviding, är numera en parantes.

– Jag har saknat pulsen i Stockholm, det måste erkännas. Den är viktig för mig och jag tycker om att träffa människor, vilket ur mitt perspektiv ledde till att Göteborg kändes lite begränsat. Gick man ut och åt en tisdag- eller onsdagkväll kunde man sitta ensam på restaurangen, säger Zoran.

Träningsanläggningen i skuggan av Kaknästornet skulle lika gärna kunna ligga på landet, så fridfull är omgivningen. Stureplan med favoritkrogarna Sturehof och Riche känns oerhört avlägset, men så är Zoran en kontrasternas man. Han var spelare på elitnivå i forna Jugoslavien, hamnade i Sverige i slutet av 1980­talet och startade om i lägre divisioner med Nykvarns IF. Mannen vars vana att coacha i snajdig Boss- ­eller Armanikostym väcker känslor i Lars Lagerbäck-land, där träningsoverallen är uniform. Djurgårdaren som bor – och trivs – i Hägersten, Söderförort och Bajenland.

– Fast jag är inte hemma så mycket. Fyra, fem timmar, sedan börjar det krypa i kroppen. Då vill jag in till stan, säger Zoran.

Livet som fotbollstränare är privilegierat, men utsatt. Fotbollen väcker starka känslor men det blir sällan problem när han går ut.

– Folk är klokare och mer restriktiva än man tror, 99 procent ser när man vill vara i fred och när det är okej att komma fram och säga något.

Under uppväxten i forna Jugoslavien var Tyskland, Österrike och i viss mån Italien länderna Zoran och hans generation intresserade sig för, Sverige kändes avlägset. Han berättar småskrattande om första gången han såg en svensk busskö med prydligt uppradade människor och hur förvånad han blev över att alla inte sprang omkull varandra när bussen väl kom, det var så det brukade vara hemma.

Får han besök av folk som inte kan Stockholm så är det vattnet han vill visa upp.

– Och Strandvägen. Det är Stockholm för mig. Promenera längs Strandvägen, fortsätta mot Slussen och ta tunnelbanan tillbaka till Stureplan för att äta något.

De senaste åren har fotbollsarenor blivit ett hett stadsbyggnadsämne, både Göteborg och Malmö har invigt nya den här säsongen. Stadion och dess framtid är en surdeg, hur ska den på alla sätt historiska byggnaden vid Valhallavägen se ut i framtiden? För Djurgården är det en ödesfråga och Zoran suckar lite – hemma­arenans betydelse för ett fotbollslag kan inte underskattas.

– Som jag uppfattar det byggs det inte så mycket i Stockholm. En del renoveras men se på Kungsgatan, den ser ju likadan ut som förr. Jag tror det beror på att Sverige är så byråkratiskt uppbyggt, projekt tar lång tid och det är många som är emot förändring, säger han.