Att vara känd från barnprogram och ha huvudrollen i julkalendern förpliktigar. Är man Supersnälla Silversara kan man inte gå mot rött, i alla fall inte dagtid, och cykelhjälmen måste vara på.

– Jag måste tänka på att barn känner igen mig. Få vågar komma fram, men det kan hända på tunnelbanan att ett barn kikar lite nyfiket men blygt och då brukar jag le och vinka, berättar Sara.

När hon hämtar sina egna barn i skolan i Midsommarkransen vill många också komma fram och prata. Sara konstaterar att hon får fler kramar av barnen än andra föräldrar.

Hon gillar sitt Midsommarkransen som sedan fem år tillbaka är hemma. Innan hon fick barn var det Söder som gällde men en växande familj krävde större lägenhet, ordentlig hiss och andra omgivningar.

– Då tyckte jag att vi hade flyttat jättelångt ut från stan men när jag tog min första promenad med barnvagnen här märkte jag verkligen skillnad på luften, säger Sara.

Sedan dess har hon inte längtat tillbaka och tillägger att stan ju självklart ligger kvar och att det bara är ett par stationer dit. För hon trivs i den småstadsliknande förorten. Genom dagis i föräldrakooperativ har Sara med familj numera ett stort umgänge i Midsommarkransen.

– Vi har många vänner här och under sommaren när vi tar med maten och går ut i Svanis (Svandammsparken) möter vi folk vi känner, säger Sara.

Hon är uppvuxen i Uppsala och kom till Stockholm för att gå musikallinjen på Kulturama. Förs­ta lägenheten låg vid Stureplan. Hon hade ingen koll på stadsdelarna och det blev helt fel. Sara kände sig som en i mängden och tyckte det var skrämmande med den anonymitet som hon absolut inte var van vid från Uppsala. Efter en sväng i Växjö för sitt första tv-jobb hamnade hon på Södermalm.

Sara, som hon själv uttrycker det, har barn, jobbar med barn, umgås och hänger med barn, därmed inte sagt att hon inte gillar att festa loss ibland. Hon går gärna ut med barndomsvännerna. Det blir dock inte så ofta numera, men när det händer satsar de rejält med hotellövernattning, snack, vin och dans.

– Det är något speciellt att hänga med vänner som känner mig så väl. Dessa helger är ren glädjeterapi, vi pratar och skrattar tills vi gråter.

För det mesta stannar hon och familjen i Kransen. Fredagar, om familjen lagat mat hemma hela veckan, händer det att de ­kilar över gatan till den lilla kvartersrestaurangen.

– För barnen spelar det liksom ingen roll om vi går på en kvarters- eller finkrog. De tycker att det är lyxigt att gå på restaurang.

Helgen avslutas med judo för Sara och den 6-åriga dottern. Kanske en ovanlig familjesysselsättning som inte har något att göra med Saras superhjälteroll i julkalendern. I stället är judoträningen en möjlighet för dem att göra något tillsammans.

– Det absolut mest centrala med stor och liten judo är leken, att få brottas och skoja med varandra. Det blir mycket skratt. Ledarna är bra på att få barnen att lyssna och för mig är det dessutom lagom träning

Sara och familjen kommer att bli kvar i Midsommarkransen. Att köpa hus någon annanstans i samma storlek som den lägenhet de nu bor i skulle kosta för mycket. Dessutom finns ju allt de behöver här.